Reportage och intervjuer

Väjer inte för det svåra

I knappt två veckor tänkte Majgull Axelsson att hon nog var klar med skrivandet. Att hon skulle bli pensionär på riktigt. Sedan slog inspirationen till. Resultatet är Svalors flykt, en roman som inte väjer för det mörka, men också betonar kraften
 i att hoppas också i det lilla.

VI FÖLJER BERÄTTELSEN ur två olika perspektiv, där två personer möts men också har sina egna liv. Psykologen Christel som egentligen gått i pension, men jobbar ändå. Och som, precis som Majgull själv, drabbats av Parkinsons sjukdom. Även om romankaraktären, till skillnad från Majgull, absolut inte vill prata om det. Och Zadie, 16-åringen som bor i fosterfamilj men kämpar för att få en egen lägenhet, så att det äntligen, äntligen ska bli tyst. Tyst och tryggt och en egen bokhylla med egna böcker. Så ser drömmen ut.

– Boken är alldeles uppenbart inspirerad av det som hände Esmeralda, som också kallades Lilla hjärtat. Det som fångade mig mest var tanken på hennes syskon. Hur de hade haft det under sin uppväxt och hur de har det efter allt som har hänt. Sedan har boken ingenting att göra med Esmeraldas riktiga syskon, utan är ren fiktion.

Majgull Axelsson beskriver sin egen uppväxt som lugn och stadig, men när hon skrivit har hon funderat mycket på hur hon själv skulle ha klarat sig om hon haft 
det som Zadie.
– Om det hade varit jag hade det bara funnits ett sätt att överleva. Att läsa. Genom att läsa och läsa kan hon vila sig från sitt eget liv.

CHRISTELS HISTORIA är till viss del en spegling av Majgulls egen kamp med sjukdomsbeskedet. I övrigt har hon tagit en god vän till hjälp för att få till detaljerna om hur en psykolog egentligen arbetar och vilka gränser som finns för vad hon får och inte får göra.
– Det är en sak att gå i terapi och en helt annan sak att skriva en roman om att gå i terapi. Jag är alltid väldigt noga med research och då är det bra att ha en kompis som jobbat som terapeut hela sitt liv. Mina vänner och bekanta är vana vid att jag ställer alla möjliga konstiga frågor. Svalors flykt tar upp många tunga och viktiga frågor, bland annat sexuella övergrepp på barn.
– Jag har alltid tyckt att det är viktigt att se, att inte vika med blicken. Jag tycker det är djupt obehagligt med människor som säger ”äsch, sådant hemskt är väl inget att prata om”. Om någon är tvungen att leva i det, då kan inte jag smita undan, utan det är min skyldighet att skriva om det även när det känns oerhört svårt.

NÅGOT HON DÄREMOT beskriver som väldigt roligt är att få möta läsarna på Bokmässan. Inte minst vid Se människan-scenen.
– Se människan betyder väldigt mycket för mig. Det är oerhört viktigt med en plats där det är självklart att tala om existentiella frågor, vad det är för värld vi skapat och hur vi förhåller oss till den.

Anna Rikner

SE MÄNNISKAN-SCENEN FREDAG 29/9, KL 14.00

Hallå där!...

...Martin Modéus, som i år gör din första Bokmässa som ärkebiskop i Svenska kyrkan. Vad betyder Bokmässan och Se människan för dig?

– Bokmässan är ett myller och en blandning av böcker, samtal, bildning och kultur. Samtalen på Se människan-scenen handlar om livets stora frågor, om tro och vad det innebär att vara människa. Det är perspektiv som jag vet att många bokmässebesökare uppskattar. Och jag uppskattar det.

Du har ju deltagit på Se människan tidigare, men då som författare. Hur tänker du kring ditt deltagande på Bokmässan utifrån din roll som ärkebiskop?

– I min roll som ärkebiskop vill jag bidra till dialogen kring tro och livstolkning utifrån mina perspektiv. Jag upplever en stor efterfrågan på kyrkans perspektiv i livets och samhällets stora frågor. Och det är just teologi, andlighet och trons perspektiv som är efterfrågade. 

Under årets Bokmässa deltar du i ett stort antal programpunkter med många olika ämnen. Är det något du ser fram emot lite extra?

– Framför allt ser jag fram emot den vida spännvidden i de samtal som jag ska delta i. En av många intressanta programpunkter är torsdagsseminariet ”Juden Jesus”, där jag samtalar med rabbin Ute Steyer, överrabbi emeritus Morton Narrowe och kardinal Anders Arborelius.

Två av seminarierna har temat Juden Jesus och är en del av temat Judisk kultur. Varför är det viktigt att prata om Jesus och kristendomen i en judisk kontext?

– För att Jesus var jude och att kristendomen har formats utifrån en judisk kontext. Vi förstår egentligen inte Jesus och kristendomens historia och nutid om vi inte ser den ur det judiska sammanhanget. Och judendomen är en levande och dynamisk religion som vi har mycket att lära av.

På torsdagen avslöjar du den hemliga författaren till 2024 års Fastebok på Se människans scen. Kan du berätta något mer om det?

– Jag kan säga att nästa års Fastebok blir mycket läsvärd. Kom och var med när författaren presenteras!

Anna Rikner

...Anna Grinzweig Jacobsson, aktuell med Bröllopspogromen, om din judiska släkts ständiga flykt undan våld och förföljelser. Vad gjorde att du ville berätta din familjs historia?

– Det började som ett privat projekt efter att min mamma dött 2013. Jag reste till moster Roza i Florida, som då var över 90 år, och bad henne berätta och plötsligt var det en hel värld som öppnade sig.

Boken utspelar sig främst i Ukraina och Ryssland. Vad ser du för paralleller till dagens politiska klimat?

– Det finns många. Boken tar avstamp i inbördeskriget efter ryska revolutionen Ukrainas och försök att bli självständigt, så det är samma frihetskamp och samma motstånd. Sedan utspelar sig ju delar av min bok under andra världskriget, en tid som fortfarande är en spelbricka i politiken.

Vad tror du det var som gjorde att just din släkt lyckades fly undan nazisterna? Det var ju inte bara dina morföräldrar som flydde med sina barn utan även alla deras vuxna syskon med familjer, fast de bodde på helt olika ställen och inte kunde prata med varandra?

– Ungefär en tredjedel av Ukrainas judar lyckades ta sig österut, vilket är en hyfsat stor andel. Delvis tror jag det beror på att många judiska familjer lever med känslan av att ständigt vara beredd att resa, att ha en väska packad. Så är det även för mig, som själv flydde som barn, trots att jag hade en mycket kärleksfull barndom. Invasionen i Ukraina drabbade mig väldigt fysiskt och jag började genast fundera på var jag har mina familjebilder och viktiga papper. Det var en ryggmärgsreflex som varken min man eller mina barn upplevde. Och som jag hoppas att de aldrig behöver få.

Vad överraskade dig mest under skrivandet?

– Jag har skrivit mycket vetenskapliga artiklar och en doktorsavhandling, men det här är en helt annan typ av skrivande. Det var en omskolning som var väldigt rolig, när jag väl bestämt mig för vilken form texten skulle ha. Från början tänkte jag mig en dokumentärroman med fiktiva inslag eftersom det finns så mycket luckor, men det kändes fel att hitta på. Så i stället bestämde jag mig för att skriva rent dokumentärt, men att fortfarande gestalta så mycket som möjligt där jag har på fötterna.

Anna Rikner

Anna Grinzweig Jacobsson på Se människan-scenen FREDAG 29/9, KL 17.30

...Mikael Niemi, aktuell med romanen Sten i siden, om den lilla människans kamp mot överheten under det gångna århundradet. Vad inspirerade dig till den här berättelsen?

– Jag har passerat de 60, och då tränger sig de stora frågorna på. Som tjugoårig författare undrar man ”vem är jag”? Men alltmedan tiden går ser jag att våra livsval, våra vägar i tillvaron, inte enbart beror på individen. Där finns också ett vi. En stor, tyst, men mäktig folksamling bakom min rygg, alla mina föregångares liv. Utan deras liv, deras kamp för överlevnad, skulle jag inte finnas till. Jag vill se oss människor som små simmare på den yttersta vågen, där vi gör så gott vi kan.

Hur mycket research har krävts för att få miljöerna rätt?

– I romanen har jag använt mig av historiska händelser och verkliga personer, och då känns det viktigt att ha koll. Jag har under många år letat fram tidningslägg i arkiven, släktforskat och läst intervjuer av gamla tornedalingar. Men eftersom detta är en roman har jag också fantiserat och fyllt i, det är ju själva njutningen med författeriet.

Du beskriver tydligt den maktlöshet och ilska som blir resultatet när någon är eller känner sig orättvist behandlad. Hur ser du på det?

– Vi försöker väl alla att göra världen lite bättre. Ilskan är då ofta en nödvändig drivkraft, den ger energi och skapar engagemang. Jag har själv deltagit i icke-våldsaktioner i min ungdom, då emot kärnvapenupprustningen i Europa under det kalla kriget. I dag är det klimatfrågan som engagerar ungdomarna, och jag känner glädje inför deras desperation och kamplust. Jag tror att de visar vägen mot något nytt och livskraftigt, kanske rentav hållbart.

Vad betyder Se människan för dig?

– Att vi får mötas och samtala, tycka, tänka och drömma tillsammans.

Anna Rikner

Mikael Niemi på Se människan-scenen SÖNDAG 1/10, KL 10.00