Rymden öppnar för samtal om existensen

Vad har rymden med kyrka och tro att göra? Allt.

Rymden är ett villkor för vår existens. Den är oändlig. Bara Gud är större.

Så länge människan har funnits, har hon ritat blicken mot stjärnhimlen i sitt sökande efter svar på de största frågorna. De senaste seklerna har vår kunskap om rymden förändrats radikalt. Förr tog både västerländsk vetenskap och kristen tro för givet att jorden var världens centrum. Nu vet vi att vår planet är ett ömtåligt litet klot i bana kring solen, en av miljarder stjärnor som rör sig i ofattbar hastighet genom världsrymden.

Mot slutet förra seklet lämnade människor sin hemplanet och landsteg på månen. Idag fångar avancerade teleskop upp många miljarder år gammal ljus – ljus från universums uppkomst.

Det hisnar. Skapelsen har avslöjat hemligheter som bara Gud kände till när Bibelns texter först skrevs. Sådant som har varit okänt uppenbaras. Som troende människa kan jag blunda och värja mig, eller nyfiket ta emot.

Många är på allvar rädda för rymden. En ung kvinna berättade att bilder av solsystemet ger henne ångest. Är vi verkligen så små, så obetydliga i kosmos?

Ja, vi är små. Det har aldrig varit något hemlighet. ”Den starke skall bli till blånor / och hans verk till en gnista” står det hos Jesaja. Men att vara liten innebär inte att vara oviktig. Vi har fått förmåga att begrunda och utforska skapelsen, att lära oss om jord och rymd. Det är oerhört betydelsefullt. Att göra det är vetenskap, och kan också i högsta grad vara teologi.

Julafton 1968 låg rymdfarkosten Apollo 8 i bana kring månen. Via en knastrig radioförbindelse rapporterade de tre astronauterna ombord vad se såg – saker ingen människa hade skådat förr.

Långt i fjärran skimrade jordklotet. Under dem bredde månens livlösa grå yta ut sig. Medan solen steg över månhorisonten i becksvart rymd, meddelade astronauterna att de hade ett budskap till människorna på jorden. Så läste de upp de första verserna i skapelseberättelsen.

Att höra det mer än ett halvsekel senare – man hittar inspelningen på Youtube om man söker på ”bible Apollo 8” – är djupt berörande. Tydligare blir det inte att sambandet mellan Gud och människa också är ett samband mellan Gud, människa och rymd.

”Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott.” Dessa ljus – sol och måne – såg Apollo-astronauterna ur ett nytt perspektiv.

Att se människan, är att se hennes plats i kosmos. För mig som kristen och därmed nyfiken på Gud, är det omöjligt att inte också vara nyfiken på rymden. Vad är egentligen galaxer, stjärnhopar och svarta hål? Hur är den Gud beskaffad som förmår skapa och upprätthålla allt detta ofantliga?

Astronomin och rymdfarten ger förstås inga teologiska svar. Men långt där ute, säker forskningen, finns Skapelsens pelare.

Så kallas de flera ljusår stora stoftmolnen i Örnnebulosan som Hubbleteleskopet fotograferade på 1990-talet. Där uppstår ständigt nya stjärnor. Teleskopets foto av Skapelsens pelare är välkänt och spritt över hela världen. Men varifrån kommer namnet?

Det är hämtat från en 1800-talspredikan i London om Jesus födelse.  “The Infinite has become an infant” förkunnade den då 23-årige baptistpastorn Charles Spurgeon. ”Oändligheten har blivit ett barn. ”Han på vars skuldror universum vilar, vilar vid sin moders bröst. Han, som skapade alla ting, och bär upp skapelsens pelare.”

Tydligare blir knappast bandet mellan den troende människan och världsrymdens väldighet. Under Bokmässan 2024 är rymden ett bärande tema. På Se människan-scenen öppnar det möjligheter som aldrig förr för existentiella samtal.

 
Denna text har även publicerats i Kyrkans Tidning nr 16 2024.