7 präster och 2 diakoner går ut i tjänst i Göteborgs stift

Den 19 januari, Andra söndagen efter Trettondagen, fick Göteborgs stift 7 nya präster och 2 nya diakoner då biskop Susanne Rappmann höll vigningsgudstjänst i Göteborgs domkyrka.

I sin predikan utgick biskop Susanne från evangelietexten om kvinnan som möter Jesus vid Sykars brunn. Och i sitt tal till kandidaterna sade biskop Susanne Rappmann bland annat:

– Om en liten stund sänder kyrkan ut er som budbärare om Guds nåd och barmhärtighet. Det är ett stort och fantastiskt uppdrag att hitta bilder som förundrar och hjälper oss att leva. Att få hjälpa människor att öppna de där hårt knutna händerna som strävar och för ett ögonblick eller två bara ta emot livet.

– Lika stort är det att få omsätta stororden i handling; att ge rum för samtal, om inte vid brunnen så i affären, vid sjukbädden eller köksbordet. Det är i en glipa i vardagslunken det händer.

Fredagen före vigningshelgen genomgick kandidaterna präst- resp. diakonexamen inför det församlade domkapitlet i Göteborg. Det var den sista delen i utbildningen till präst resp. diakon och därmed blev kandidaterna behöriga att vigas till sina ämbeten och träda i tjänst i Svenska kyrkan.

Vid vigningsgudstjänsten i domkyrkan avlade präst- och diakonkandidaterna sina vigningslöften. Löftena handlar om att säga ja till att utöva ämbetet så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen. Prästerna lovar också att rent och klart förkunna Guds ord och rätt förvalta sakramenten (dopet och nattvarden) samt att följa kyrkans ordning och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild. Diakonerna lovar också att hjälpa dem som behöver det och stå på de förtrycktas sida att följa kyrkans ordning och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild samt att leva som vittnen om Guds kärlek och försoningens hemlighet.

En präst skall i sitt uppdrag leva som Kristi tjänare, öppen för människors behov och i sitt sinne vara vänd till Gud och hela skapelsen. Med trohet och klokhet skall prästen ge Guds folk vad det behöver för att renas och mogna i tron, så att Guds kärlek blir synlig i världen.

Diakonens uppgift i Svenska kyrkan är leva som Kristi tjänare och hjälpa människor att gestalta Guds kärlek. Diakonen ska försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida och uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen.

De nyvigda prästerna kommer att tjänstgöra som pastorsadjunkter i särskilda introduktionsförsamlingar under sitt första år som präster. Därefter är de behöriga att söka tjänst i Svenska kyrkan. Diakonerna är i och med vigningen behöriga till diakontjänster i Svenska kyrkan.

Så här presenterade kandidaterna sig inför vigningen

Prästerna

Jonas Albihn, för tjänst som präst i Partille pastorat
Jag är född år 1975 och uppväxt i konstnärlig naturbrukarkultur i Hälsinglands inlandsskogar. Lyssnande till mitt hjärtas rop att musicera flyttade jag efter fullbordad bandygymnasieutbildning och militärtjänstgöring som brandman till Stockholm. Jag kom sedermera att bosätta mig i Kalifornien, USA, där jag fullbordade min musikerutbildning och frilansade som musiker. Därefter kom jag till Västafrika för att vidareutbilda mig inom västafrikansk musiktradition, detta efter en kort mellanlandning i Västsverige.
År 2005 bosatte jag mig i Göteborg där jag bildade familj, nu fru och två barn. Fram tills mina påbörjade teologistudier år 2018 har jag vid sidan av frilandsmusicerande haft en rad brödjobb inom både produktionsindustri och socialt arbete. Min längtan av att bidra till att göra Guds närvaro känd i världen, att bidra till Guds frälsande arbete genom Kristus i världen, kallade mig att söka till tjänstgöring som präst i den av mångfald rika Svenska kyrkan.

Elisabeth Laasonen Belgrano, för tjänst som präst i Västra Frölunda pastorat
Livet började för mig på en klippa i havet … eller rättare sagt på Hönö, i Öckerö församling, i Göteborgs norra skärgård. Där växte jag upp med min familj och vänner, med sång, musik och massor av böcker. Läsandet och sjungandet har tagit mig ut på många resor runt om i världen, och in i fantastiska möten med människor och olika kulturer. Jag har ägnat mycket tid åt konstnärlig gestaltning och forskning om röstens förmåga att beröra. Att lyssna till Guds röst har blivit allt viktigare med åren och inom mig finns en stark längtan efter att få fortsätta utforska upplevelsen av att höra Guds röst i skapelsen tillsammans med alla jag möter – nu också i min roll som präst.

Tommy Brandt, för tjänst som präst i Lerums församling
Jag har en bakgrund som ingenjör inom fordonsindustrin. Född och uppväxt i Sävsjö i Småland men har varit bosatt i Göteborg med omnejd tillsammans med min fru sedan 90-talet. Vi har två vuxna barn, 19 och 20 år gamla, som just flyttat till andra orter för studier. Sedan 2005 bor vi i Floda och jag kommer tjänstgöra som pastorsadjunkt i Lerums församling under 2025.  

Henrik Lange, för tjänst som präst i Örgryte pastorat
Jag är född och uppvuxen i Göteborg, bor nu med familj i Bollebygd. Efter flera år som kulturarbetare hörsammade jag Guds kallelse att bli präst. I den kallelsen lägger jag glädjen att få visa att Guds ord bär våra liv från mörker till ljus och ger oss den kärlek vi behöver imorgon redan idag.

Elina Sjöwall, för tjänst som präst i Tvååkers pastorat
Jag är född och uppvuxen i Varberg. Kyrkan blev tidigt en plats där jag kände mig hemma. Genom konfirmationen fann jag en nyfikenhet och en längtan – och under mina år som konfirmand- och ungdomsledare började min kallelse till tjänst att gro och växa sig allt starkare. Efter gymnasiet bestämde jag mig för att börja studera religion och teologi vid Lunds universitet. Det är nu med stor glädje, ödmjukhet och förväntan som jag går ut till tjänst som präst.

Emil Svensson, för tjänst som präst i Ljungskile pastorat
Äntligen klar! Det är jätteroligt och jätteläskigt att äntligen få vigas in i tjänsten som präst. Jag har varit troende hela mitt liv och nog alltid känt mig dragen mot en tjänst i kyrkan och nu är det dags. Jag är förutom teolog också utbildad energiingenjör och har jobbat med VVS-projektering i ca fem år. Jag bor med min fru och våra fem barn i Svanesund och börjar nu som adjunkt i Ljungskile församling.
Mitt största driv just nu är att utforska vad som är ett Gott liv, kollektivt och individuellt. Det hoppas jag på att få göra tillsammans med de jag möter i kyrkan och utanför.  

Sylwia Valleberger, för tjänst som präst i Halmstads församling
Jag bor i Halmstad tillsammans med min familj som består av min man Kim, våra två barn, lilla taxen My, och ett litet syskon på väg. Jag är glad och tacksam över att snart få tjänstgöra som präst i Halmstads församling, som för mig både är, och känns, som hemma. Jag ser fram emot alla möten med människor i och utanför kyrkan, i såväl vardag som högtid, att få samtala om tro och liv och tillsammans få upptäcka Gud. Jag vill arbeta för en inkluderande kyrka som välkomnar alla, oavsett bakgrund, livssituation eller identitet. En plats där varje människa kan känna sig sedd, älskad och accepterad, och där vi tillsammans kan växa i tro och dela liv.

Diakonerna

Mats Samuelson, för tjänst som diakon i Uddevalla pastorat
De senaste sex åren har jag arbetat med diakoni i Bäve kyrka, där jag nu kommer fortsätta verka. Jag har haft glädjen att kunna engagera mig i människor i alla olika åldrar och utföra en mångfald av uppgifter –från att besöka äldre på boenden till att utveckla och leda söndagsskolan tillsammans med andra. 
Hemma har vi alltid haft extra utrymme för barn med behov, och har samarbetat med socialtjänsten för att skapa en trygg miljö för dem. Med en grund i min socialpedagogexamen och erfarenhet från arbete på behandlingshem, bär jag dessutom med mig värdefull kunskap från kyrkligt arbete i olika kontext, även utomlands.
Nu ser jag fram emot att få fortsätta med att möta människor i livets alla skeden och att dela både tro och liv tillsammans. Det känns stort och meningsfullt att gå in i min första tjänst som diakon. Med glädje och förväntan längtar jag efter att, tillsammans med andra, göra Guds kärlek synlig i ord och handling.

Simon Danielsson, för tjänst som diakon i Göteborgs domkyrkopastorat
Jag är född och uppvuxen i en liten by i Östergötland där jag nu, än så länge, också bor med min man och katt. En stor del av mitt vuxna liv har jag bott i Rumänien och England. Jag är utbildad barn- och ungdomssjuksköterska och har arbetat i många år på barnhem och andra rumänska institutioner. De senaste åren har jag arbetat med sjuka och nyfödda barn och deras familjer på en neonatal intensivvårdsavdelning. Jag är även utbildad kock och har arbetat som husmor i Svenska kyrkan i London. Jag ser diakonens roll som en naturlig förlängning av det arbete jag tidigare gjort. Jag ser fram emot att få börja min diakontjänst i Haga församling, där jag tror att mina erfarenheter och gåvor kan komma till användning. Jag hoppas att den erfarenhet jag har från vård och omsorg, i kombination med min tro kan bidra till att skapa en varmare och mer inkluderande församling där alla känner sig sedda och välkomna. Jag ser fram emot att vara en del av församlingen och att tillsammans med andra, bidra till ett bättre och mer medmänskligt Göteborg.

Snö – det är som brev från himlen!

Biskop Susannes predikan och vigningstal
Text: Johannesevangeliet 4:5-26 Jesus möter en samarisk kvinna

I veckan lyssnade jag på ett samtal med författaren och idéhistorikern Sverker Sörlin. Samtalet handlade om hans bok Snö – en historia. Ett lågmält och existentiellt samtal om bland annat klimatförändringar, snö och nåd.

Jag lämnade stadsbibliotekets hörsal påfylld. Likt kvinnan vid Sykars brunn hade jag egentligen inga förväntningar när jag slog mig ner. Jag hade inte läst boken. Men jag blev både drabbad och överraskad.

Den här veckans bibeltexter handlar alla om vatten – livets och det levande vattnet som flödar fritt och gratis.

Snö består som bekant av frusna vattenmolekyler.

Är snön, och regnet som faller, brev från himlen?

Snöflingan öppnar upp för förundran, säger Sörlin, den är ett tecken på nåd. Den kommer till oss, ond som god, oförtjänt och gratis.

Jag smakar fortfarande på orden om att snöflingor är himmelska brev som förmedlar nåd. Och jag konstaterar att det inte bara är snöflingor, för några sådan har jag inte sett den här veckan, däremot var samtalet i sig en nådens källa som gav livsmod.

Om en liten stund sänder kyrkan ut er som budbärare om Guds nåd och barmhärtighet. Det är ett stort och fantastiskt uppdrag att hitta bilder som förundrar och hjälper oss att leva. Att få hjälpa människor att öppna de där hårt knutna händerna som strävar och för ett ögonblick eller två bara ta emot livet.

Lika stort är det att få omsätta stororden i handling; att ge rum för samtal, om inte vid brunnen så i affären, vid sjukbädden eller köksbordet. Och märk väl att den samariska kvinnan begav sig inte till brunnen för att föra djuplodande existentiella samtal. Hon gick dit för att hämta vatten som så många gånger förr. Det är i en glipa i vardagslunken det händer. Hon tillåter sig att överraskas av den främmande mannen. Samtalet djupnar och hon tar emot det Jesus har att ge; upprättelse, barmhärtighet och nåd.

Kom, ropar Anden i på bibelns sista blad – kom alla ni som likt den samariska kvinnan törstar – här får ni dricka av livets vatten – gratis! I Uppenbarelseboken målas visionen av Guds rike och vi känner väl igen orden från dagens gammaltestamentliga text. Också där inbjuds vi att dricka oss otörstiga – utan kostnad.

Det är en stark och fantastisk vision – men den är dessvärre rätt långt ifrån den verklighet vi lever i. Varje dag dör människor på vår jord därför att de saknar rent vatten, eller vatten över huvud taget. Såväl orent vatten som utebliva regn är idag nästan uteslutande beroende på att människan ställt sig i vägen för det livgivande vattnet. Tättbefolkade flyktingläger med dålig sanitet orenar den redan skrala tillgången på vatten. Förhållanden som oftast är framtvingade av krigets fasor.

Stigande temperaturer till följd av höga halter av koldioxid i atmosfären leder till uteblivet regn, eller allt för kraftiga sådana, som gör att grödor inte gror, skördar uteblir eller förstörs.

Snögränsen flyttas allt längre upp vilket gör att renarna har svårt att hitta bete i Sápmi och allt mindre smältvatten från Himalayas glaciärer når de 2 miljarder människor som är beroende av det.

När jag vecklar ut brevet som snöflingan bär med sig, får jag inte bara korn på nåden, den driver också fram handling.

Vatten är livsnödvändigt och hör till alla eller ingen. Jesus själv kommer till brunnen för att han är törstig. Kyrkans uppdrag är att berätta om Gud, en Gud som själv blivit törstig och trött.

Därför kan vi aldrig skilja på det andliga och det kroppsliga. Att arbeta för rent vatten och humana livsvillkor är lika viktigt som att i tacksamhet blicka upp mot stjärnhimlen och ta emot snön som fastnar på lovikkavanten.

Nåd och tjänst, vänner – hör alltid samman.

Så nästa gång snön singlar genom luften, eller mer troligt, regnet faller - ta emot det som en hälsning från Gud, med ett budskap om nåd och en uppmaning till handling.

Må Gud välsigna er i ert uppdrag!