– Rolf tillhör nu min familj, det har skapats ett familjeband mellan oss, säger Anneli med ett varmt leende mot sin granne som på senare år kommit att bli en nära vän.
De bor nära Skogskyrkogården, i samma område på Älgstigen på gamla Råslätt och kan se varandras fönster tvärs över gården. Men det kom att dröja ett bra tag innan de lärde känna varandra.
När Anneli för 20 år sedan flyttade tillbaka till födelsestaden Jönköping blev det till lägenhet på gamla Råslätt. Till samma område flyttade för en del år sedan hennes barndomskompis Lotta.
– När vi träffades efter många år var det faktiskt på länssjukhuset Ryhov, där vi båda var på patientbesök, berättar Anneli.
Återupptog kontakten
De gamla kompisarna började umgås på nytt. Lotta, som hade hund, hade dessutom lärt känna Rolf, som också skaffat hunden Pompom när hans fru gick bort i cancer i januari 2016, och de båda tog promenader på Skogskyrkogården intill.
En dag berättade Lotta för Anneli att hon inte hade långt kvar i sin svåra cancersjukdom, och bad Anneli berätta detta för Rolf, för själv orkade hon inte.
– Så en dag satt jag på Rolfs hallgolv och storgrät när jag berättade för honom om Lotta.
Rolf fick telefonnummer
När Lotta begravdes 2020 följdes de båda åt, tillsammans med andra gemensamma vänner.
– Jag förstod att Rolf levde ensam, så jag gav honom mitt telefonnummer, om det skulle vara något, säger Anneli.
Och det behövdes. För lite senare, mitt i natten, ringde Rolf och frågade om hon kunde ta hand om Pompom. Han behövde åka till sjukhus på grund av njurstensanfall. Svaret var givetvis ja.
– Jag kom över direkt. Under några veckor blev det många sjukhusbesök. Så började det bildas ett familjeband mellan oss, utifrån en familj som man själv väljer, beskriver Anneli.
Vänskapen utvecklades
Vänskapen utvecklades. När inte Rolf orkade tog Anneli dagliga promenader med hunden Pompom, en belgisk Griffon, och födelsedagar firades tillsammans. När Annelis mamma blev sjuk besökte Rolf henne ibland.
– Jag tänker så här ibland: Vad härligt att det finns människor som bryr sig, säger Anneli som samtidigt poängterar sitt fina umgänge med syskon och syskonbarn.
Rolf hade nyligen sålt sin sommarstuga vid Ulvstorp. Anneli har stuga vid Risbrodammen.
– När jag besökte min mamma dagligen hennes sista tid i livet på Rosengården, gjorde jag en extranyckel till stugan till Rolf, och uppmanade honom att åka dit om han ville. Jag vet ju att han bland annat gillar att fotografera.
– Jag råkade säga till Anneli att hon fick säga till om hon ville ha hjälp i stugan. Min bror bor också inte långt från Risbro, förklarar Rolf.
Tänker på de som lämnat dem
De konstaterar båda att de dagligen tänker på sina anhöriga som inte längre finns i livet. Rolf på hustrun Gun, begravd på Skogskyrkogården, Anneli, på sina föräldrar som är begravda på Östra kyrkogården. Dessutom många vänner som avlidit de senaste åren.
– Jag har känslomässigt svårt för att besöka mina föräldrars grav på Östra kyrkogården, även om jag förstås sköter om den graven också. Men jag går ofta till minnesstenen här på Skogskyrkogården för att minnas dem.
Så minnesstenen är ett av stoppen på deras dagliga promenad på Skogskyrkogården. Liksom hustrun Guns grav.
– Klockan 9 varje morgon ringer Rolf och jag varandra, och kollar hur vi mår och föreslår promenad, en runda på cirka 45 minuter.
Även om krämpor har satt sina spår för Rolf så hakar han på.
”Jag går med ganska ofta”
– Jag känner mig nu rätt så pigg, så jag går med ganska ofta, säger han.
– Och jag följer med. Jag säger att jag behöver luft, men egentligen litar jag inte riktigt på honom, säger Anneli med ett skratt.
Att Pompom ska få en morgonpromenad är givet. Miljö i sig är också mycket värdefull för dem.
– Vi uppskattar kyrkogården som en stilla, lugn och fin plats, och personalen som arbetar här är fantastisk, har alltid tid för en liten pratstund. Pompom blir också som en maskot, säger Anneli och lägger till att det händer att hon också greppar en räfsa och hjälper till lite.
– Det är väldigt lugnt och fridfullt här, och inte så mycket bilar, tycker Rolf.
För personalen på Skogskyrkogården är Anneli, Rolf och Pompom välkända.
”Alltid fina möten med dem”
– Anneli och Rolf betyder jättemycket för mig och det är alltid fina möten med dem och Pompom. Det är ju just dessa vardagliga möten med anhöriga på kyrkogården som känns så bra, en viktig uppgift som ingår i jobbet. Att ta del av andra människors livsöden, bara att lyssna på dem en stund, känns fint och viktigt! Det känns som en fin sak som medmänniska, säger kyrkogårdsarbetare Maria Norberg.
Promenaderna på kyrkogården ger förstås tankar om livet – och döden för Anneli och Rolf. Och de vet båda hur de vill ha det inför döden.
– Jag är inte rädd för döden, säger Rolf.
– En dag ska jag ligga i samma grav som mina föräldrar, säger Anneli.
Kyrkogårdarna berör alla
Kyrkogårdarna berör alla människor, medlem eller inte i Svenska kyrkan. Men Anneli konstaterar att det är självklart att vara medlem i Svenska kyrkan.
– Jag besöker så ofta jag kan Sinnesro i Kristine kyrka. Det är musik och möjlighet med förbön, väldigt enkelt och fantastiskt, så det vill jag inte missa, säger Anneli.
Rolf och Anneli konstaterar båda att deras vänskap har stor betydelse på många plan. Det handlar om en positiv social kontroll, med bibehållen integritet.
När det är kväll tittar Anneli ut från sin lägenhet ner mot Rolfs fönster.
– Varje kväll tänder han sin lavalampa om han mår bra. Om han inte gjort det ringer jag och kollar, och svarar han inte går jag över. Vi kallar den för en ”levalampa”, säger Anneli.
– Det är väldigt skönt att ha den tryggheten, tycker Rolf.
Reportage: Mikael Bergström