Hennes man Martin reste först till England för en skoglig utbildning, innan han kom till Sverige.
– Han hade en kompis som bodde i Sverige och som nog berättade en del om landet, säger hon.
Själv följde hon efter 2008 och minns tydligt kontrasterna mellan Sudans huvudstad Khartoum, och Sverige och Råslätt.
– Jag kunde inte språket, inte kulturen, när jag kom hit. Jag var mycket själv eftersom min man arbetade. Det var annorlunda här. Jag var van vid att alla hälsar på alla, så är det inte i Sverige, inte heller i Råslätt. Jag köpte busskort och åkte in till Jönköping. På bussen satt alla tysta. Det var inte jag van vid, säger hon med ett skratt.
”Lärde känna människor i kyrkan”
Med hjälp av svenska för invandrare, SFI, erövrade hon språket steg för steg.
– Jag lärde också känna människor här i Råslätts kyrka som blev mina vänner. En del pratade arabiska, vilket jag också gjorde och de hjälpte mig också med svenska språket. När jag fick barn gick jag till öppna förskolan och till barngrupp här i kyrkan, säger hon.
Den tidiga kontakten med Råslätts kyrka blev viktig på många sätt. I dag är hon en regelbunden besökare till gudstjänster och andra engagemang.
– Har jag missat en gudstjänst för att jag jobbar, brukar jag titta in och prata lite med de som finns här. När det är olika träffar brukar jag hjälpa till lite med fikat och annat.
Äldsta dottern konfirmerades
I början besökte hon kyrkan själv, senare tillsammans med familjen och de tre barnen. Ibland besöker barnen själva.
– De är 15, 13 och 8 år, alla födda i Sverige. Min äldsta dotter konfirmerade sig i våras i den gemensamma gruppen för Ljungarum/Råslätt. Hon undrade lite varför, men jag förklarade att hon ”måste”, säger hon.
Liliana växte upp i en kristen familj i Sudans huvudstad Khartoum och har en stark gudstro.
– Jag tror på Jesus Kristus och har en vana att gå i kyrkan. Samtalet med Gud hjälpte mig också mycket och gav mig vägledning i början när jag kom till Sverige och inte kunde språket.
Samtidigt konstaterar hon att kontrasten är stor mellan den protestantiska kyrkan i Sudan och Svenska kyrkan.
Långa gudstjänster i Sudan
– I Sudan var det mycket mer människor, mer öppet, ofta utomhus eller i tält, med bön, Bibelläsning, fika och mycket musik, sång och dans. Ett möte kunde pågå nästan en hel dag. Här blev jag förvånad i början när det var slut efter någon timme och mer lugnt och tyst, även om vi förstås har kör här också, säger hon med ett skratt.
Förutsättningarna skiljer sig förstås. Men på en punkt tycker Liliana Mabior Chan att Svenska kyrkan i Råslätt skulle kunna utveckla sin verksamhet.
– Det behövs mer ungdomsverksamhet. Det är inte så många ungdomar i kyrkan. Men många ungdomar behöver vägledning, till exempel i sin tro på Jesus.
Detsamma kanske gäller många vuxna, funderar hon.
– Det är svårt att veta vem som har en tro och inte. Jag tror att många tror på Gud, men är lite rädda för att prata om det.
Varit tillbaka till Sudan några gånger
I dag, efter 18 år i Sverige, är hon väl etablerad med såväl språk som kultur, och arbetar som undersköterska på ett äldreboende. Samtidigt kan förstås längtan till Sudan och släkten där bli stark ibland.
– Vi har varit tillbaka tre gånger när barnen var små. Det var bra, men barnen tyckte det var varmt! Detta var innan landet delades 2011 och det blev Sudan och ett självständigt Sydsudan. Det är väldigt oroligt där nu med inbördeskrig, konstaterar hon.
Reportage: Mikael Bergström
