Det är lite stojigt och småstökigt när en stor grupp 14-åringar samlas. Bakom sig har de en skoldag och nu väntar ett par timmars häng kombinerat med undervisning om kristendom, under ledning av vänliga och fasta händer från diakon Stina Dittschlag, pedagog Linda Fröding (fram till jul) och prästerna Tore Karlsson och Tojje Wirén.
Amos har hälsat på vid några tillfällen under hösten för att höra om undervisningen.
– Det är jättekul och har blivit jättebra. Vi har lärt oss mer om Gud och Jesus, sammanfattar Alma Hyckenberg, Beata von Oelreich-Österlig och Olivia Hedbäck, tre av konfirmanderna.
Flera moment varje gång
Varje träff innehåller flera moment: fika, undervisning, lekar och andakt.
– Man får godis och så har det varit mer fika än vad jag trodde, säger Love Johansson på frågan om hur första terminen varit.
Ellie Gustafsson, Emma Sandberg och Bella Karlsson uppskattar också lekarna och att de bland annat får uppleva andakter.
– Min kusin konfirmerade sig. Det verkar kul att lära känna nya människor, nya aktiviteter och lära mer om kristendom. Jag vill lära mig mer om vad jag ska tro på, säger Bella.
– Mina föräldrar och kusiner har konfirmerat sig. Jag fick hemskickat information från Svenska kyrkan, med frågan om jag ville konfirmera mig. Att det är en skidkonfa, den enda i Jönköping, är en bonus, säger Emma.
”Coolt om Gud har skapat hela världen”
Kunskap ger också nya insikter:
– Är det så att Gud har skapat hela världen så är det coolt, rätt häftigt. Särskilt om det finns flera världar, säger Gustav Uddemar eftertänksamt.
Lekarna handlar om att lära känna varandra och den kristna tron. Allt ifrån att hitta gemensamma nämnare på vad man gjort eller vad man tycker, till att fundera på vem Gud är, eller vad Gud är. Eller hur den är som är kärleksfull. Som några exempel.
– Superkul att ni valt att stanna kvar, säger Stina Dittschlag medan hon samlade in alla mobiler, en rutin varje gång.
Ofta är den stora gruppen delad i två halvor. Så kan till exempel en grupp få undervisning i kyrksalen, medan den andra har övningar i samlingsrummet.
Namnlekar och gemensamma nämnare
I en stor konfirmandgrupp där medlemmarna kommer från olika delar av kommunen och olika skolor, är det förstås viktigt också att lära sig namnet på alla, så tidigt var det dags för den klassiska namnleken. Efter ett antal rundor satt i princip alla namn hos alla, till glädje för det fortsatta umgänget.
En annan gång var uppgiften att, uppdelade i smågrupper, hitta fyra saker som var gemensamma för alla i gruppen.
Resultatet blev väldigt blandat, men gemensamma saker gick att hitta, som: ”alla har två syskon”, ”alla har paddlat kanot i Vättern”, ”alla har samma lärare i idrott”, ”alla har varit på Liseberg” och så vidare.
Vid en annan träff handlade det om att sätta ord på frågeställningar som ”Vem är Gud, vad är Gud?”, eller hur den är som är kärleksfull.
– Ni ska få blunda och tänka på en person som har de här egenskaperna: Snäll, omtänksam, kreativ, beskyddande, stark, kärleksfull. Ja någon som alla vill vara med, säger Stina.
Svaren varierade, men ”mamma” återkom flera gånger.
Lär sig mer om kristendom
I undervisningsdelen får konfirmanderna lära sig mer om vad kristendom handlar om, med alla berättelser om bland annat Jesus och apostlarna, men också möjlighet att lära känna sig själva bättre och de olika faserna som uppstår i livet.
Vad är det som gör oss till den vi är? frågar Tojje Wirén konfirmandgruppen.
Arv och miljö är svaret, och Tojje går igenom vilka mekanismer som styr arv och miljö. Allt ifrån vilken spermie som träffar och befruktar kvinnans ägg, till hur den miljö som vi växer upp i formar oss.
Arv och miljö avgör
För visst kan våra fritidsintressen styras av såväl arv som miljö. Konfirmanderna ger exempel på sina aktiviteter, allt från fotboll till fiol.
– Så det är arv och miljö som gör att du spelar fiol, konstaterar han.
Under vilken period i livet är man då som mest formbar?
– Det är märkligt, men det är de första fem åren, alltså de år som vi inte ens minns präglar om vi ska våga tro på livet eller inte. I dag är det 50 miljoner barn på flykt i världen, och man kan fundera på vad som kommer att hända med dem sedan, säger han.
”Ni bestämmer själva”
Förutom arv och miljö finns ytterligare en faktor.
– Det är ratten där vi bestämmer själva vad vi vill göra. För ni har väl inte blivit tvingade till att spela fotboll, åka sidor, spela handboll eller fiol, säger han och får huvudskakningar till svar.
Alla är bra på vissa saker, ibland mindre bra på annat. Genom en enkel övning blir detta tydligt. Inför olika påståenden får konfirmanderna placera sig i kyrksalen, längst till vänster om de anser sig väldigt bra, i mitten om de tycker de är okej, och längst till höger om påståendet inte tillhör deras starka sida.
Medan Tojje Wirén staplade påståenden som ”lära sig nytt språk”, ”lokalsinne”, ”ha hand om pengar”, ”arbeta i köket” eller ”pyssla”, böljade gruppen fram och tillbaka.
– Ingen stod i någon ytterkant hela tiden. Vi är alla helt unika. Ingen är precis som du. Jag tror att det är viktigt att veta vad man är bra på, och precis lika viktigt att veta vad man inte är lika bra på, och antingen jobba på det, eller släppa det, eftersom man är bra på andra saker.
För det är du själv som du kommer att umgås med resten av livet, fastslog han.
– Då mår man bra av att lära känna dig själv lite. Det är viktigt att bli kompis med sig själv, konstaterade Tojje Wirén.
Bjuder på sig själva
Som konfirmationsledare är det också viktigt att bjuda lite på sig själv.
Tojje Wirén berättade till exempel om sitt besök i Betlehem och hur han blev utskälld när han satte sig på en avsats.
– Jag hade råkat sätta mig med mina blåjeans på platsen där Jesu krubba hade stått…
Tore Karlsson berättade vid en av träffarna om hur hans tro växte fram.
– Jag var en av mobbarna i klassen, kunde vara taskig mot den som trodde på Gud. Jag trodde inte på något när jag var tonåring. Kan kyrkan vara något intressant? Jag har firat så många gudstjänster. Vissa har varit tråkiga, men många helt fantastiska och nu har jag nog haft tusen konfirmander. Min dröm är att åka med en grupp som ni till Taize, förklarar han.
Besökte kyrkogård
En träff i höstas förlades till Dunkehalla kyrkogård för att få mer kunskap om vad en kyrkogård innebär.
Indelade i mindre grupper fördelades uppgifter. Det handlade om att hitta någon begravd som blivit väldigt gammal, respektive dött ung, men också om att hitta symboler som signalerade hopp, och symboler som var mer svårtolkade. En annan uppgift var också att hitta någon ”kändis”.
Efter tjugo minuters rundvandring redovisades resultatet, med såväl 19-åringar som 102-åringar som avlidit, stjärnor och andra symboler på gravstenar som signalerade hopp, och alla grupper visste förstås vem Stefan Liv var, hockeymålvakten som omkom i en flygolycka 2011.
Under en samling i kapellet berättade Stina Dittschlag om bakgrunden till Halloween och hur denna gamla keltiska tradition, via USA, växt sig stark i Sverige och nu är ett firande parallellt med den stora Allhelgonahelgen.
”Kanske får jag träffa min morfar”
Tore Karlsson tog vid och berättade lite om sin gudstro, och tankar på vad som händer efter döden.
– Då hamnar man i evigheten och där kanske jag får träffa min morfar som jag tyckte mycket om. Men detta är min tro, vi behöver inte tro likadant, slog han fast.
Han förklarade också hur en begravningsceremoni går till, beroende på om det är kistbegravning eller urnbegravning, och beskrev hur jobbig en begravning kan vara, särskilt om det handlar om en ung människa.
– Jag har till exempel begravt en flicka som bara blev tre år gammal. I kistan hade hon med sig sin napp och ett kramdjur. Men jag har också begravt barn som dött i mammans mage, förklarade han.
”Skön gemenskap som är tillåtande”
Tojje Wirén, Tore Karlsson och Stina Dittschlag konstaterar att det är en populär konfirmandgrupp – och att deltagarna utvecklas.
– Det är ovanligt många, det känns populärt att vara i den här gruppen. Dessutom kallas vi för ”skidkonfa” eftersom vi åker till Sälen på sportlovet. Det är en del av konceptet, men jag tror också att ungdomarna kommer för andan och atmosfären här, säger Tore Karlsson.
– En förklaring är nog den kontinuitet som vi lyckats bygga upp sedan Martin Ahlqvists dagar. Han började med skidkonfa. Det har skiftat med ledare men konceptet och andan finns kvar, säger Stina Dittschlag.
– Det är en skön gemenskap som är tillåtande, där man får vara den man är. De lär känna kyrkan, och efter ett tag märker jag att ungdomarna ”vuxit in” i vad kyrkan är för något. Vi pratar både om livet och tro, både om det fina och glada och det som är svårare, säger Tore Karlsson.
Sång blir också ett allt viktigare inslag, med sånger kopplade till kvällens undervisningstema.
– Vi räknar med att få mer sång i konfirmationsundervisningen. Konfirmanderna får en sång- och psalmskatt med sig, säger Tore Karlsson.
”Känsla av värdefulla och älskade”
Vad får man då lära sig som konfirmand?
– Man får en förtrogenhet med Svenska kyrkans gudstjänstliv samt ren Bibelkunskap, säger Tore Karlsson.
– Vi vill ge dem en känsla av att de är värdefulla och älskade och förmedla ett hopp. Det blir den goda atmosfären att vi vågar tro på något, i motsats till att man är värdefull för att man är snygg och har fina kläder. Det handlar om att hitta ett värde i sig själv, säger de.
Alla som konfirmeras får frågan om de sedan vill fortsätta som unga ledare. Laura Lücht, Isak Eklind-Bergqvist och Oskar von Craemer är tre av dem:
– Det är roligt att ”hålla på” med kyrkan, och så får man bra referenser inför framtiden, säger Oskar.
– Vi hade jätteroligt på vår egen konfa och då tänkte vi att kan fortsätta ett tag till. Vi var 10 av 17 konfirmander som fortsatte, säger Laura Lücht.
– Vi har lyckats med detta. De unga ledarna blir otroligt bra förebilder, och de tidigare unga ledarna kan fortsätta i ungdomsgruppen som träffas samma kväll, säger Stina Dittschlag.
Ser en tydlig utveckling
Tore Karlsson, Tojje Wirén och Stina Dittschlag har haft många konfirmandgrupper genom åren. De brukar se en tydlig utveckling.
– Det är inte samma ungdomar som lämnar oss på våren som kom i höstas. Jag tycker att de växer mycket som människor och lär sig mycket. De har även lärt sig uppskatta Bibeln genom de dramatiseringar som vi gjort, säger Tore Karlsson.
Utifrån detta perspektiv är det förstås positivt att antalet konfirmander ökar en del, även i Jönköping.
– Vi är så otroligt materiella. Jag tror att det finns en längtan efter något djupare. De börjar ofta för att detta är en kul grej som ger gemenskap. Här behöver de inte heller ”brösta upp” sig eller vara ”matcho”. 14-år är en ålder då man bryts mellan att vara liten och stor. Men de växer och får en djupare förståelse för både kyrkan och livet, säger Tore och Stina.
”De behöver trygga förebilder”
För de vuxna ledarna är det viktigt att bygga en relation med ungdomarna.
– De behöver få trygga förebilder. Vi har haft konfirmander som sedan återkommit för samtal, säger Stina Dittschlag.
Huruvida den personliga tron växer under konfirmandtiden är förstås svårt att mäta.
– Vi avkräver ingen någon tro. Men när de önskar att vi ska sjunga psalmen ”du vet väl om att du är värdefull”, har de tagit till sig det budskap som behövs. Ser vi att de tycker att de är värdefulla i någons ögon, då har vi lyckats. Vi märker att konfirmationen betyder något för dem, och vi har gett dem förutsättningar för att leva ett liv i kyrkan med sin tro, säger Tore Karlsson och Stina Dittschlag.
Reportage: Mikael Bergström