Så skriver den store Jönköpingssonen Viktor Rydberg i Träsnittet i psalmboken där han i Kristine kyrka lyssnar till psalmsång och orgelspel. Orgeln som vi lyssnar till i Slottskapellet är en del av den orgel som Viktor kunde höra i Kristine. Orgeln här är nämligen öververket med 9 stämmor av den orgel som Johan Everhardt jr från Skara byggde till Kristine kyrka 1799. Den flyttades hit 1853 då Kristine kyrka fick en ny orgel.
Under många år senare hade orgeln här vandaliserats. Gamla Jönköpingsbor har berättat att de i samband med konfirmandundervisning i kapellet lekte uppe bland piporna i orgeln. Den återställdes och byggdes till med ett pedalverk på 4 stämmor 1993 av Mats Arvidsson, Stallarholmen med C G Lewenhaupt från Kisa som projektansvarig och musikdirektör Mats Larsson som kontrollant.
I dikten Träsnittet skriver Viktor om saknaden av den älskade modern.
”Och hjärtat frös i moderlös och vinglös stackars varelse”.
Hans mor dog 1834 och blev begravd på den gamla kyrkogården här. Var graven finns vet vi inte, men det finns en minnessten här ute strax söder om kapellet. Viktor har berättat att han som 6-åring var med sin far ute vid graven vid ett stort träd om sena kvällar eller nätter. Fadern miste sin fasta förankring i tillvaron efter hustruns död och Viktor fick flytta till en annan familj. Modern dog av kolera, som kom till Jönköping 1834 med aktören Anders Collberg.
Han kom med ett teatersällskap från Göteborg ,hade smittan med sig och blev sjuk och dog. Han var tydligen mycket vacker för det berättas att kvinnor kom till hans lit de parade och klippte hårlockar av honom och blev sjuka. Collberg ligger begravd under ett järnkors strax norr om kapellet.
Jönköping fick en landshövding 8:e juli 1687, Erik Dahlbergh, första landshövdingen över Jönköpings län. De tidigare var landshövdingar över hela Småland Den mest kände av dem är Johan Printz, som vi känner från Rådhusparken, Gunillaberg och Nya Sverige.
Erik Dahlbergh var född i Stockholm 1625. Faderlös som 4-åring växte han upp hos en farbroder och kom som 15-åring till Tyskland och utbildade sig till fortifikationsofficer.
Erik Dahlbergh är väl mest känd för att han ledde tåget över Stora Bält 1658. Hans insats där kan tydligen diskuteras, men han blev chef för fortifikationsstaten i Sverige och ansvarade för landets fästningar. Han var landshövding här 1687 – 1693 och blev sedan generalguvernör i Bremen. Hans bild av 1600-talets Jönköping från Svecia antiqua et hodierna 1716 kan vi ju se på parkeringshuset vid Atollen. Den är liksom hans levnadsbeskrivning lite förskönad.
När kung Carl XI var i Jönköping 1692 lämnade landshövding Erik Dahlbergh en skrivelse med begäran om medel till ett kapell på slottsförsamlingens kyrkogård. Det beviljades. Samma år ritade han den byggnaden och två år senare var den färdig, men då var han generalguvernör i Bremen.
Erik Dahlbergh har ritat tre byggnader här i Jönköping: Slottskapellet, gamla Rådhuset och Kristine församlingshem, som är det gamla gymnasiet, där Tegnér höll en del av sina skoltal och där Viktor Rydberg gick i läroverket liksom den kände Linnélärjungen Carl Peter Thunberg.
Slottskapellet är idag Jönköpings äldsta träbyggnad. Innan fanns det ett enkelt träkapell troligen byggt på 1600-talet då Hospitalet strax väster om kyrkogården kom på plats. Kyrkogården är nog äldre för den tjänade som begravningsplats för Slottsförsamlingen. Dessutom har det här på platsen funnits ett senmedeltida kapell som man fann grunden till vid de arkeologiska utgrävningarna inför renoveringen. Man fann rester av tegelstenar, kanske dessutom brandskadade. Det var S:t Getruds kapell, ett ordenskapell beläget utanför staden men lämplig plats eftersom S:t Gertrud var de vägfarandes skyddshelgon. Runt omkring var det åkrar, de kom senare att kallas Halle Pers åkrar. Man trodde nämligen att kapellet här var S:t Peders kapell, det äldsta kapellet i Jönköping, men det låg söder om stan kanske någonstans på Barnarpsgatan.
Fram till år 1800 fick man begrava människor inne i kyrkorna och här har många av slottsfolket begravts under hundra år. De flyttades ut till en grav på kyrkogården i samband med utgrävningarna inför renoveringen.
Jag kan se för mitt inre bilden av de väl bevarade kistorna, där både sidentyget och blombuketten fanns kvar i väl bevarade kistor. Andra hade begravts på kyrkogården utanför det gamla träkapellet och kanske ännu tidigare. Sammanlagt rörde det sig om 104 människor. De som arbetat med utgrävningarna önskade att vi skulle ha en gudstjänst i samband med gravsättningen här ute norr om kapellet men ville att det skulle vara bara för de som arbetat och några från församlingen.
Det gillade in lokal-tv och pressen. Massor av övertalningsförsök gjordes att det skulle få bli en offentlig gudstjänst.
Den 18 maj 1284 fick Jönköping sina stadsprevilegier. Jönköping har ju landets äldsta previlegiebrev skrivit av Magnus Ladulås från Alsnö i Mälaren. Han residerade på Näs på Visingsö, där landets äldsta kungaborg fanns och där fyra kungar har slutat sina liv, bland annat Magnus.
1283, året innan Jönköping blev stad kom franciskanerna till Jönköping på begäran av Magnus Ladulås, och ett kloster byggdes vid Lillsjön, som senare kom att heta Munksjön.
När Gustaf Vasa la beslag på klostret och lät bygga om det till slott bevarade man ungefär halva klosterkyrkan som slottskapell och i det har den här predikstolen funnits.
Predikstolen är ritad av Erik Dahlbergh 1692, skuren av bildhuggaren Gustaf Kilhman i Borås .
Erik Dahlbergh hade bestämt hur den skulle vara med guld och silver med Kristus som håller hela världen i sin hand och de fyra evangelisterna med de fyra väsen:
Matteus med människobarn, Markus med lejon, Lukas med oxe och Johannes med örn.
När slottet brann 1737 räddades predikstolen och 1741 flyttades den till Slottskapellet. Räkningen finns: ”Burit stolen till kapellet 12 öre”!
En period var predikstolen i Sofia församlingshem, nuvarande Torpa församlingshem på Erik Dahlbergsgatan, men flyttades över hit igen som väl var.
Bakgrundsfärgen var blå men då man vid renoveringen omkring 1990 fann den röda färgen på lister på väggarna bakom papp, beslöt man att ha den som bakgrundsfärg.
Efter freden i Roskilde 1658 var inte Jönköpings stad och slott längre viktigt. Tidigare var Jönköping den största staden i söder mot gränsen till Danmark och fästningen mot fienden behövdes. Danskarna var ju många gånger här och krigade. 1380 brände de staden och stadens kyrka helgad åt jungfru Maria och S:t Nicolaus, de sjöfarandes skyddshelgon. som fanns där ”Småländska kolonin” ligger på Kyrkogatan.
Gatan har inte sitt namn av att gamla stadskyrkan fanns där utan för att man planlade att Sofiakyrkan skulle ligga där nu Per Brahegymnasiet finns och gatan bytte namn från Skjutsstallsgatan då stadens skjutsstall låg där.
Danskarna brandskattade Jönköping 1452 och 1567. Slutligen 1612 brände folket själva ner stan och även kyrkan och staden flyttades sedan till sanden i öster efter kungens beslut.
Vid mitten av 1600-talet hade Jönköping 1 300 invånare och vid århundradets slut var det dubblerat. På öster började så småningom Kristine kyrka att byggas för att 1673 invigas, vilket uppmärksammandes med 350-års firande 2023.
När slottet brann 1737 kunde inte slottsförsamlingen fira gudstjänst i slottet utan det blev kapellet på slottskyrkogården som blev gudstjänstlokal, förutom att vara begravningskapell.
1851 upphörde slottsförsamlingen och Västra församlingen bildades. Kapellet kom nu att kallas Västra kapellet och var västers gudstjänstlokal till 1888 då Sofiakyrkan stod klar.
1884 års hälsostadgar förbjöd jordande av lik i stadsplanerat område. Västra kapellet hade ju legat långt utanför stan, men staden hade växt och åkrarna söder om kapellet inkorporerades med kyrkogården. Området hamnade under stadsplanerat område.
Dunkehalla kyrkogård fick byggas och ersätta. Från 1889 till 1924 kom kyrkogården att förfalla. Konfirmandundervisning skedde ofta i västra kapellet som det hette till 1947. Från 1924 användes det åter som begravningskapell och användes också för musikandakter.
När jag kom som kyrkoherde till Sofia 1988 fanns det en arbetsgrupp för Slottskapellet tillsatt sedan 1986 och man kunde konstatera att en renovering behövdes.
Kapellet var mörkt och lite sotigt. Två kaminer i mansstorlek i var sitt hörn i öster. Ett träaltare fanns från 1832, då också kapellet brädfordrades och 1835 målades vitt. Tidigare hade det varit rött med grå inramningar och rött spåntak. Det fanns en altarring med svarvade dockor, vitmålad med svart vaxduk från renoveringen 1871. Det året tillkom också sakristian och vapenhusen i norr och söder, och intill den vänstra kaminen fanns en dörr till sakristian.
Altarprydnaden, ett förgyllt träkors med törnekrona, var vanlig i många kyrkor och kapell.
Norr om kapellet fanns en klockstapel uppförd 1775, som försvann på 1830-talet. Klockan som hängdes upp där var gjuten av klockgjutaren Elias Fries från Klockgjutargården, Östra storgatan 49. Då klockstapeln revs flyttades den över till kapellets lanternin.
Inskriptionen berättar klockans historia:
Sjuttonhundra trettio sju, wådeld slottets klockor störde,
från den tiden in tills nu, man blott stadens klockor hörde.
Vid capellet icke ringdes, folket genom sång hopbringdes
Efter kyrkans lägenhet, blev jag gjuten och upphängder,
ensam, liten som man wet, knekten är om pengar trängder
Wanliga collecter, gåfwor äro alla mina håfwor
Det tog nära 300 år innan solen som finns på Slottskapellets tornspira kom upp. Erik Dahlbergh ritade den, men den kom aldrig på plats.
När vi diskuterade om den skulle upp efter 300 år kom jag att tänka på den gamla kristna dagvisan, Den psalm som julottan slutat med på många håll i vårt land, och citerade den:
”Den signade dag den signade tid var morgon jag månde betänka, då nådens sol så härlig och blid rann upp för all världen att blänka och herdarna hörde Guds änglar i skyn som sjöngo att dagen var kommen.”
Så kom den att kallas nådens sol och det är fint att nådens sol skiner över Jönköping.
Den tillverkades av konstsmeden Stefan Åhlin, Västervik och betalades av stiftelsen Johan Adolf Malmstens minnesfond.
Det finns mycket att berätta om den stora renoveringen. Tomas Svensson var arkitekt och en arbetsgrupp där fastighetsnämndens ordförande Gun Pettersson, kyrkoherden och kyrkvärdar samt fastighetschef ingick samt Lennart Enander, bokbindaren och lokalhistoriken. 3,5 miljoner kronor anslogs men med hänsyn till utgrävningarna och totalrenovering kom det att kosta 8,2 miljoner kronor.
Det var spännande att följa arbetet. Det gällde inte minst altarprydnaden. Tre förslag kom in. Ett från konstnären Sten Dunér, han som alltid hade ett klot på sina tavlor. Ett var en ofärdig skiss från Eva Spångberg. Duners förslag var ganska dystert och vi var inte nöjda.
En kväll blev jag uppringd av landsantikvarie Klas Börjesson, som jag lärt känna väl under mina år i Ljungarum och vid den stora renoveringen av Ljungarums kyrka inför Jönköpings 700-årsjubileum. Han sa:
”Jag har funderat på om inte Sven Ljungberg skulle kunna göra en altartavla. Han har ju de gamla kyrkmålarnas manér. Han är inte representerad i Jönköping”.
Jag kom ihåg att Ljungberg hade en utställning med illustrationer till en av Ivar Lo Johanssons böcker i Blomstergången i gamla länslasarettet, som inte föll Jönköpingsborna i smak. Den var grovt osedlig så att säga.
Jag hade bara sett och hört honom i TV och han kryddade verkligen sitt språk med svordomar, inte minst då han talade om Ljungbypolitiker, som han avbildat med huvudet löst under armen!
Jag ringde till biskop Lindegård. Jag visste att han hade en dotter i Ör, där Sven Ljungberg gjort en stor mosaik i kyrkan. Jag frågade om han ansåg att Sven Ljungberg vara seriös. ”Jag det kan du vara säker på” sa Sven Lindegård, och så började en fin och rolig kontakt med konstnären.
Den första skissen gillade inte medarbetarna i Sofia när jag visade den. Bilden på Jesus var inte lyckad, utan påminde mer om Tarzan. Vi undrade hur Sven Ljungberg skulle ta våra synpunkter. Skulle han bli sur? Men han lyssnade och kontakten var positiv. Jag tror att vi har talats vid 10 till 20 timmar, och han accepterade våra synpunkter mycket fint. Dessutom ordnade han så att vi kunde få pengar från ett konstnärssällskap som han var ledamot i, och för det måste han lämna sällskapet.
Det var roligt att resa ner till hans ateljé. Han hade spänt upp duken på en stor vägg. När vi kom ner och såg den stora målningen fastspikad på väggen blev jag mycket fundersam. Frånsett några enkla kolstreck av trädet så var allting en meter upp färdigmålat men inget längre upp.
En dag då vi kom ner var det ingen som öppnade. Efter en stund kom Ljungberg cyklande med en flaska på pakethållaren och en påse med fastlagsbullar i handen, bullar som vi sedan fick njuta av. En annan gång bad han mig om idéer på symboler. Jag läste på. När vi träffades så hade han själv skaffat De heliga tecknens hemligheter, som han hade studerat mycket.
Målningen är ju en paradismålning och för en smålänning är det en småländsk trädgård. De flesta blommorna har han avbildat från sin trädgård.
På Jönköpings födelsedag den 18 maj år 1991 invigdes kapellet. Samling vid planen framför Sofiakyrkan och procession med trumslagare, karoliner, med körsång av Kyrkokören och av Gosskören vandrade vi till Slottskapellet. Massor med folk. Gosskören fick sitta på golvet. Kyrkokören på läktaren och överallt var det fullt. Många utanför kunde följa med via högtalare. Så fick till och med Lennart Enander sitta på en bänk utanför. Biskop Sven Lindegård invigde. Landshövding Gösta Gunnarsson talade vid ”Garden Partyt” utomhus vid Sofia prästgård.
Vi hade många ideer hur kapellet skulle kunna användas. Dopgudstjänst, vigslar, helgmålsbön, musikandakter och taizegudstjänster.
”Du kan inte förändra utan det förblir ett begravningskapell”, sa min förerädare: Men snabbt blev det ett vackert och utnyttjat gudstjänstrum. Det var många vigselpar som sa ”vi har sett det utifrån men… ”, då jag föreslog att vigseln skulle var i slottskapellet istället för S:t Peders kapell i Sofiakyrkan. När vi hade gjort ett besök inne i Slottskapellet var alltid svaret: Här blir vi.
Det var många vigslar och ofta dubblerade dopgudstjänster på lördagen men framförallt minns jag med stor glädje alla Taizegudstjänsterna på 90-talet med 70-80 ungdomar och knappt hälften så många vuxna. Musik, stillhet, tystnad bön och lovsång.
Vi hade många stadsvandringar med Lennart Enander, bokbindaren och historikern. Han hade en ovana att aldrig sluta. Jag visste att det fanns en sak han hade respekt för och det var gudstjänster så därför beslöt vi att alla vandringar skulle sluta i Slottskapellet med en kort presentation av Jönköpings äldsta träbyggnad men också med en kort andakt. Han såg alltid till att hålla tiden på tio minuter när.
Om Sofiakyrkan talar om Guds storhet så talar Slottskapellet om Guds närhet. Båda behövs.
Harald Ehrnström
Tidigare kontraktsprost
Professor Sven Ljungbergs kommentar över altartavlan
- När jag blev tillfrågad om jag hade intresse att ställa upp och göra förslag till Slottskapellets utsmyckning tackade jag ja. Det lät intressant och utmanande att göra en målning till en byggnad ritad och byggd för 300 år sedan av den namnkunnige Erik Dahlberg, som tjänade under de tre karolinerkungarna och räknade ut bärkraften på stora Bält åt Karl X, gjorde Suecia Antiqua bland annat.
Önskemålet var att altartavlan skulle ge ett ljust intryck. Jag har tagit fasta på detta. Målningen skulle dessutom ha ett bestämt mått.
Jag har utgått från motiv i min egen trädgård, vårblommor på marken som jag under målandet kunnat gå ut och se efter hur de fungerar. Så har jag byggt upp det blommande trädet efter många akvarellstudier jag tidigare gjort. Under målandets gång började jag fundera över symboler och hur det skulle vara att plocka in sådana för att berika målningen och motivet. Jag började därför läsa ”De heliga tecknens hemlighet” och fann oerhört intressanta uppgifter där som jag ville använda. Där var så mycket som passade in precis så som jag ville ha det. När jag målade dopabsiden* i Gottsunda kyrka hade jag målat en igelkott där. Efter att den film, som gjordes på det arbetet, hade visats i TV ringde mig Bo Setterlind och talade om att han tyckte så mycket om att jag hade målat en igelkott där och att det var en Kristussymbol. Nu läste jag i symbolboken att det förhöll sig så.
IGELKOTTEN dödar ORMEN som är ondskans symbol. Sen har jag SNÄCKAN, i vilken snigeln sover sin vintersömn och det är en symbol för graven och uppståndelsen. BOFINKEN är själen som njuter Paradisets fröjder.
RÖDHAKEN, som drog ut taggarna i Kristi törnekrona och därför fick sin röda bröstfläck.
SPINDELN i sitt nät är ondskan som suger ut allt den kommer över. Den är alltså en djävulssymbol. GRODAN är en kättarsymbol.
JUNGFRU MARIE NYCKELPIGA (på blombladet nere till höger) med sina sju barmhärtighetsverk; den sjuarmade ljusstaken, de sju trappstegen, de sju stjärnorna, de sju dygderna, andens sju gåvor, Marias sju fröjder och smärtor. Det är alltså en Mariasymbol. Genom syndafallet stängde Eva paradisets port, förlorade dess nyckel. Maria återfick Davids nyckel och öppnade därmed åter himlaporten. Både Kristus och Petrus är nyckelbärare men nyckeln är också en symbol för Maria. Tre är alltså de som innehar nyckelmakten.
GRÄSHOPPAN här nere är ett gammalt beprövat medel mot onda ögat, heter det.
KLOTET är tiden, vårt liv som snart går förbi, liksom flöge vi bort. KLÖVERBLADEN med de tre flikarna är treenigheten. HAMMAREN är Guds ord. STEGLITSAN är själen.
En rörande symbol, tycker jag GRÅSPARVEN är. Det är fattigdomen. De TRE SPIKARNA är från Kristi kors.
FJÄRILEN kommer ur puppan - den döda kroppen, själen, uppståndelsen, det eviga livet. ”Igår dig puppan inneslöt, idag du glad ditt fängsel bröt, min själ skall ock få vingar” Sv Ps 304:3.
BI = hopp, oskuld, uppståndelse och odödlighet. Bi ser vi lite överallt här bland blommorna.
STARARNA som springer omkring här får vara fåglarna på marken och i trädet syns HACKSPETTEN = bönefågeln, ty han förtröttas icke i sitt hackande.
UGGLAN är som alla vet visheten och GÖKEN är egoismen, trolösheten. EKORREN är eldfärgad, kilar snabbt, överraskande liksom djävulen när han frestar människan.
HÄGERN kan fälla tårar när den känner smärta = Kristi tårar i Getsemane. Som ormdödare är den en symbol för Kristus. Jag ville gärna ha med hägern, därför gjorde jag en antydan till en sjö för att motivera hans närvaro.
Överst ser vi FLYTTFÅGLAR, TRANOR. De betyder ”Jag kommer tillbaka” - alltså en uppståndelsesymbol.
Detta är den ram som jag velat bygga upp kring Kristusgestalten: en ljus bild för den uppståndne inom mandorlan**, som han liksom träder ut ur och går oss till mötes. REGNBÅGEN står som ett tecken i skyn på Guds förbund med Noa.
* absid = halvcirkelformad
avslutning av koret
* mandorla = mandelformad gloria som i konsten omger Jungfru Maria och Kristus