De så kallade saligprisningarna i Matteus 5: 3-11 är nio till antalet, varav de åtta första handlar om ”de” och den sista om ”ni”. De är nio till antalet, men de beskriver samma tillstånd och är på så sätt synonyma. Den första och den åttonde saligprisningen avslutas dessutom med samma ord, ”för sådana tillhör himmelriket”; än en gång påminns vi om Jesu första undervisning om himmelriket i 4:17 och 4:23. De tre första saligprisningarna bygger på Jesaja 61:1-9. Detta bibelord var förmodligen viktigt för Jesus, vi ser det även citeras i Lukas 4:16-30.
Ett gemensamt drag för de fyra första saligprisningarna är dessutom att de genomsyras av den grekiska bokstaven p, pi. Nya testamentet är som bekant skrivet på grekiska, och för åhöraren av Bergspredikan (minns: de flesta hörde texten läsas, de kunde inte läsa själva) kunde då tydligt höra betoningen på p, men också upprepningen av ”saliga de”, makarioi på grekiska. Även för den som inte kan grekiska blir denna betoning tydlig om man transkriberar grekiskan:
”makarioi hoi ptochoi to pneumati
makarioi hoi penthountes,
hoti autoi paraklesontai,
makarioi hoi praeis,
hoti autoi”
Notera de antika retoriska figurerna som används här: parallellismer (parallell uppbyggnad av saligprisningarna), allitteration (många ord på p som dessutom inbyggs i parallellismer och på så sätt förstärker parallellismerna) samt paradoxon (det paradoxala och motsägelsefulla). Dessa stilfigurer är inte bara ”ornatus” – utsmyckning. Säkerligen fyllde de också en funktion för att få lyssnaren att minnas bättre. De flesta kunde ju inte läsa utan hörde texten och då har sådant mnemotekniska fördelar. För minns: Vi rör oss i en oral kultur, evangelierna lästes i mindre utsträckning, främst lyssnade man till evangelierna!
Det som är paradoxen med saligprisningarna är att de som förklaras för saliga eller lyckliga är personer som inte borde vara lyckliga. De är personer som lider och förföljs och som förödmjukas. I detta kunde nog de första kristna känna igen sig. Den nionde saligprisningen blir en sorts summerande sammanfattning, med sitt ”ni” riktad direkt till läsaren/åhöraren. De därpå följande verserna, 5:13-16 är förmodligen, liksom den nionde saligprisningen, också de direkt riktade till Matteus åhörare.
5:13. ”Ni är jordens salt”. Salt hade många betydelser. Det var en krydda, ett reningsmedel och ett konserveringsmedel. Framförallt var saltet ”livsviktigt”, för vi vet att utan salt överlever varken människor eller boskap. Jesus säger därmed också: Ni är livsviktiga.
Salt brukades även som katalysator i ugnar vid eldning. Efterhand blev det odugligt, och användes då som vägutfyllnad.
5:17ff. Strukturen i bergspredikan som helhet är komplex. Saligprisningarna är som ett slags intro, där verserna 5:17 och 7:12 sedan omringar bergspredikan med orden ”lagen och profeterna”. Den judiska bibeln består av tre delar: lagen, profeterna och skrifterna. På hebreiska heter det Torah, Neviim och Ketuvim. Tar man begynnelsebokstäverna för varje bok och sätter ihop dem, får man det hebreiska ordet för Bibel: TaNaK (TNK). Men på Jesu tid var det bara de två första delarna, lagen och profeterna, som ingick i bibeln. Därav att Jesus säger ”lagen och profeterna”.
Saligprisningarna följs av ett antal antiteser (5:21-48) samt en triad om fromhetslivet (6:1-18) där bland annat Fader vår ingår (se Faktaruta). Forskaren Ulrich Luz har påpekat att Fader vår verkar vara placerat i det som är bergspredikans absoluta centrum. Fader vår är med andra ord den centrala texten i bergspredikan.
Luz har även påpekat att vissa ord återkommer bergspredikan igenom: ”rättfärdighet” och ”fader” är två sådana ord. Dessa upprepningar fungerar enligt Luz lite som en överstrykningspenna fungerar idag, de hjälper oss att se vad som är centralt i texten.
De sex antiteserna kallas så för att de består av en tes från Mose lag, som sedan följs av Jesu tolkning och utläggning.
Antites ett, Du ska inte döda: v 21-26.
Antites två, Du ska inte begå äktenskapsbrott: v 27-30.
Antites tre, Om skilsmässa: v 31-32.
Antites fyra, Om att svära eder: v 33-37.
Antites fem, Om vedergällning: v 38-42.
-5:39: Ett slag på högra kinden ansågs mer förödmjukande än på den vänstra.
-5:41. De romerska soldaterna tog sig ibland friheten att låta civila bära deras packning en romersk mil (cirkaa 1,5 kilometer). Det är till exempel vad Simon från Kyrene tvingas göra i 27:32 när han får bära Jesu kors.)
Antites sex, Om nästankärlek: v 43-48
-5:44. ”Älska era fiender”. Didache (som har kallats för den första kristna kyrkoordningen och som är starkt inspirerad av Matteusevangeliet) har med tillägget ”… så kommer ni inte att ha någon fiende”.
Om Fader vår är placerat mitt i Bergspredikan, så är den gyllene regeln, Matteus 7:12, placerad i Bergspredikans klimax, som en summering av hela Bergspredikan. Nästa gång Jesus står på ett berg kommer han säga till sina lärjungar att ”hålla alla de bud jag har gett er” – i Matteus 28:20 – och då är det förmodligen Bergspredikan som åsyftas.
För samtal
Bergspredikan består av många olika sorters vishetsord. Vilka av dem talar speciellt till dig? Vilka av dem har du svårt för?
Luther menade att Bergspredikan var omöjlig att leva upp till, och att det faktiskt var meningen med Bergspredikan: den skulle sätta upp ideal som var så svåra, så att vi som människor inte skulle kunna leva upp till dem, och därmed inse att vi behöver Guds nåd och förlåtelse. Vad säger du om den tolkningen?
Fader vår
Fader vår är den klassiska kristna bönen. Att den sågs som central redan i fornkyrkan visas av det faktum att den är placerad precis i mitten av Bergspredikan. Och i Didache, en bok som är från 100-talet efter Kristus och som kallats för ”den första kyrkoordningen”, rekommenderas att be bönen tre gånger per dag. Kyrkofadern Tertullianus hävdade att den summerar den kristna tron, och Fader vår kom på så sätt inte bara att bli den viktigaste kristna bönen, den blev också en av de viktigaste dogmatiska texterna. Luther menade å sin sida att det inte fanns en bättre bön än Fader vår, ”en bön för barn och enkla människor”, och bönen hade därför en central ställning i hans katekes. Men vad betyder bönen? Och vad ville den kommunicera när den bads av Jesus för snart 2000 år sedan?
Låt mig innan jag börjar tolka bönen slå fast två saker. För det första är Fader vår en bön som är mycket enkel, öppen och dubbeltydig. Det är just det som gjort bönen så älskad, och det är denna öppenhet som är bönens styrka. Men det gör den också mycket svår att tolka. För det andra vill jag säga att Jesus nog inte tänkt att Fader vår skulle bli en bön att lära in utantill. Förmodligen ville han ge ett exempel: era böner skulle kunna innehålla de här delarna. Flera fornkyrkliga författare, bland annat Origenes, hävdar detta.
Som detta att kalla Gud för ”Fader”. Kejsaren i Rom ville bli kallad för just Fader. Men Jesus markerar: det är inte kejsaren (läs: Trump eller Putin eller Erdogan) som är er Fader, det är Gud. Därav markeringen: Fader vår som är i himlen. Att kalla Gud för far får oss också att förstå att vi ”inte är föräldralösa”, för att säga det med påven Franciskus ord. Vi har en Gud som bryr sig om oss.
I samma härad ligger orden ”Låt ditt rike komma”, som handlar om Guds rike till skillnad från det rike som kejsaren (Trump, Putin och de andra) vill skapa. Istället vill Jesus att vi ska be om att Guds vilja skall ske, inte bara i himlen utan också på jorden. Det vill säga: försök inte fly med fromma tankar om himlen, utan var redo att omsätta dina böner till verklighet här på jorden. Be inte bara Gud att lösa världssvälten. Var redo att själv bidra.
”Låt ditt namn bli helgat” betydde för kyrkofadern Chrysostomos att vi skulle helga Guds namn genom våra liv. Luther konstaterar i lilla katekesen: ”Guds namn är visserligen heligt i sig själv, men vi ber i denna bön att det skall bli heligt också hos oss.”
”Ge oss idag det bröd vi behöver” är en mycket svår mening att översätta, för den handlar förmodligen om två saker samtidigt. Det handlar om att faktiskt ha mat för dagen, men också om att det himmelska överflödet ska komma oss till del redan idag. Den antika judendomen – ur vilken kristendomen kom – tänkte sig Guds rike som en fest, med god mat och fina årgångsviner (se till exempel Jesaja 25:6). Än idag firar judarna sabbat genom att äta och dricka gott eftersom sabbaten är en försmak av Guds rike.
”Och förlåt oss våra skulder” handlar nog inte bara om att Gud ska förlåta och se till det som är halvt och sårigt i våra liv, även om det också ryms, utan det handlar också om att efterskänka konkreta skulder. Jesus hade som bekant svårt för rika typer som inte visade omsorg om dem som var fattiga. En syndare var i den dåtida judiska föreställningsvärlden en person som medvetet behandlade andra som de själva inte ville behandlas. Med andra ord ligger budet om att älska sin nästa som sig själv i bakgrunden här.
Att inte bli utsatt för prövning innebar förmodligen en önskan om att inte hamna i situationer där vi kan bli frestade att överge vår moral eller tro. Gamla testamentet känner några sådana berättelser, där Abraham och Job utsätts för svåra umbäranden av olika slag, och ”rädda oss från det onda” handlar just om att slippa det meningslösa och orättvisa lidandet.
Bönen avslutas så med en lovprisning, en doxologi, som inte finns med i Bibelns äldsta handskrifter men som finns med i tidiga kristna texter: ”Ditt är riket. Din är makten och äran i evighet. Amen”. Avslutningen återknyter så till början av bönen: det är inte fåntratten som tror att han är kejsare som är det.
Nej, det är Gud som har makten och äran. Han som verkligen bryr sig.
Han som är Fader vår.