Oblatjärn
Under medeltiden och fram till 1800-talet gjorde kyrkorna sina egna oblater. I kyrkorna i Dalsland och Värmland finns ovanligt många oblatjärn bevarade. I Karlstads pastorat har man testat att göra egna med bra resultat.
Kulturhistoriska föremål gör det förflutna närvarande
I stiftets kyrkor finns en rad föremål med intressant ursprung och spännande historier. Besök en kyrka och titta mer noggrant på vad som döljer sig bakom kyrkporten. Eller följ med på en resa här på hemsidan bland rövare, äventyrare och gemförvaring. Antikvarierna Carina Libeck och Erika Hedenskog har valt ut några favoriter ur församlingarnas samlingar.
Ingredienser
- en och en halv del vetemjöl
- en del vatten
Gör så här
- Blanda vatten och vetemjöl till en smet.
- Hetta upp ett oblatjärn, fyll det med smet och grädda.
- Bjud in till nattvard!
Under medeltiden utvecklades regler för hur oblatbakande skulle gå till. I början var det sannolikt endast präster som fick ägna sig åt detta viktiga arbete. Så småningom fick ofta klockaren baka oblater. En klockare hade i uppgift att ta hand om kyrkan och kyrkans inventarier, och att ringa i kyrkklockorna så det var naturligt att han även fick hantera oblatjärnet. Med tiden tog klockaren hand om sången och lärde också ut läsning och skrivning.
Under 1800-talet gick de flesta församlingarna i landet över till att köpa oblater av bagare. I början av 1900-talet började Ersta diakonisällskap baka oblater och i dag är Ersta oblatbageri den största oblattillverkaren. Runt fyra miljoner ekologiska och glutenfria oblater tillverkas varje år. Ganska långt från de kanske 12 till 15 oblater som kunde tillverkas åt gången med ett oblatjärn.
I kyrkorna i Dalsland finns också särskilda oblatsaxar kvar. Det är ovanligt att bruksföremål av den här karaktären finns bevarade. Ofta slets de ut och materialet återanvändes. Det ger en inblick i hur mycket möda som lades på varje moment innan maskiner ersatte handens kraft.
Källa: Metaller i helig tjänst, redaktör Maria Brynielsson, Svenska kyrkan, Växjö stift, Växjö, 2019.
Begravingskrans
.jpg?DoProcessing=&ci=10,1254,2981,1987&w=550)
Från mitten av 1800-talet och de kommande 100 åren kunde kistor och gravar smyckas med kransar tillverkade av pärlor. I Västra Ämtervik finns fem kransar bevarade. De hittades på kyrkvinden där de hade blivit undanstuvade och fallit i glömska.
Seden att använda pärlkransar kom från Italien och Frankrike och blev vanligt i Sverige under andra hälften av 1800-talet. Kransarna var lika stora som dagens blomsterkransar och de varade förstås mycket längre även om de rostade och bleknade med tiden. De lades först på kistan där hemma, sedan på graven och till sist togs de hem och sparades tills det var dags för nästa begravning.
Ståtligt begravningsvapen för en riktig äventyrare
I Bro kyrka finns ett praktfullt huvudbanér från svenska stormaktstiden. Adelsmannen Per Lindeström är känd för boken Resa till Nya Sverige, men det är inte bara han som gjort resan till USA. Hans begravningsvapen gjorde den långa resan 300 år senare när den var en del i utställning i Philadelphia.
På banéret står det: ”Kongl.Maij/Trogenare och Ingenieur den Ädle och/Wälborne Herrn Hr Pehr Lindeström/till Rynningen och Knöpla Lund född den 18/Maij 1632. Död på dess sätesgård Bro=/sätter den 20 December./1691.”
Per Lindeström växte upp i ett välbeställt ämbetsmannahem i Stockholm. Det framgår av föräldrarnas testamente att de lagt ner stora kostnader på hans utbildning. Per sändes som 15-åring till Uppsala 1647, där han studerade matematik och befästningskonst. Han började auskultera i faderns ämbetsverk, bergskollegium 1652. Då han var kunnig i fortifikation, fick han som ingenjör medfölja en expedition till kolonin Nya Sverige i Nordamerika. I januari 1654 avseglade skeppet Örnen från Göteborg och i maj var man framme vid Fort Kristina vid Delawarefloden.
I en utförlig resebeskrivning ger Per Lindeström en livfull bild av en atlantresas vedermödor och kryddar den med roande episoder och en och annan skepparhistoria. Han beskriver också levande och detaljrikt förhållandena i Nya Sverige, dess natur, folk och historia. Han berättar också mycket om Delawareindianerna, svenskarnas närmaste grannar. Hans beskrivning, gjord med humor och frodig berättarkonst, är ett ovärderligt dokument från ett märkligt företag. Som lantmätare rekognoserade han hela kolonin och utarbetade kartor över hela området och floden. Han utstakade gator och torg till en by Kristinehamn vid Fort Kristina. Byn låg på den plats där staden Wilmington nu ligger.
Sedan Nya Sverige 1655 erövrats av holländarna, återvände Per Lindeström till Sverige. På återvägen förlorade han sina lantmäteriinstrument under en storm på havet och blev överfallen och utplundrad, sedan han valt att ta hemfärden till lands över Holland och Tyskland.
Efter hemkomsten fick han konduktörsfullmakt med löfte att han, eftersom han tjänat "i främmande land", skulle få första ingenjörsplats som blev ledig. Under de följande åren tjänstgjorde han vid fastningsarbeten i Jämtland, Småland och Stockholms skärgård. Våren 1659 fick han varning för fylleri och slöhet i tjänsten. Fast han ännu några år var i tjänst, fick han aldrig ingenjörslön.
I början av 1660-talet försvinner han ur akterna. I föräldrarnas testamente talas det om sonens "otidiga leverne och den sorg han oss därmed gjort har". De ville göra honom arvlös, men med tanke på hans "eländighet och oförstånd" förunnade de honom skattegården Knäpplan vid Hjo, som han övertog efter faderns död. I början av 1680-talet indrogs gården till kronan vid reduktionen. På 1670-talet hade Per Lindeström gift sig och flyttade till hustruns gård Brosäter i Värmland. Han var bruten av värk och måste tillbringa resten av sitt liv i sängen. Under denna tid skrev han sin reseberättelse, som var avsedd som en böneskrift till Karl XI. Efter hans död tillerkändes änkan 200 riksdaler som begravningshjälp.
Källor:
Pedher (Per) Lindheström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10589, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Åberg).
Lindeström, Per, Resa till nya Sverige, Natur och Kultur, Stockholm, 1962.
Under svenska stormaktstiden pryddes kyrkorummen av stora, i trä rikt snidade och bemålade begravningsvapen. Vapnen medfördes i begravningsprocessioner över adliga eller bemärkta personer och hängdes därefter upp på kyrkans väggar.
Träskulptur som kan vara altaruppsatas
Ibland dyker det upp unika föremål utan några uppgifter, och det finns kanske inget facit till vad det är, men med hjälp av andra experter kan ett pussel läggas så att man närmar sig ett förslag på en ungefärlig datering och vad det kan vara för ett slags föremål. Den lilla träskulpturen i Färgelanda kyrka visade sig kunna vara en del av en altaruppsats från 1600-talet.
I Färgelanda kyrka påträffades vid en inventering en liten figur på sakristians vind. Vad kunde detta vara? En 32 centimeter hög brädbit med ett täljt krucifix på? Var det prästens barn eller en kyrkvaktmästare som kanske täljt till något på en ledig stund? Eller kunde det rent av vara något riktigt gammalt och värdefullt?
Antikvarien Carina Libeck tittade närmare och såg spår av kredering, det vill säga det vita underlag som finns om en träskulptur har varit bemålad. Det fanns också knappt synbara färgfragment av blått på brädbitens sida. Figuren hade skägg, var iklädd ett höftskynke och bar bojor till både händer och fötter. Han såg uttrycksfullt lidande ut, men var ändå inte riktigt avbildad som en Kristus.
Göteborgs stifts antikvarier kontaktades för ett utlåtande. Hade de sett något liknande i sina inventeringar? Nej inte en så liten figur. Men det skulle kunna vara en av de båda rövarna som korsfästes samtidigt som Kristus, Gestas – den obotfärdige rövaren. Han som fanns på Kristus högra sida. Både ansiktsuttryck och kroppens orientering vänd mot höger, kunde tyda på det.
En konservator vid Statens Historiska Museer kontaktades. Efter jämförelser med andra skulpturer och altaruppsatser i området kring Färgelanda, kom så ett utlåtande. Träskulpturen är tillverkad av furu och sannolikt av en lokalt verksam bildhuggare. Skulpturen har troligen ingått i en tidigare altaruppsats från 1600-talet, med en skulpturgrupp om tre korsfästa – Jesus i mitten, omgiven av de båda rövarna Gestas och Dismas. Numera finns Gestas med i inventarieförteckningen, och frågan är om Dismas och Kristus gömmer sig någonstans i kyrkans vrår.
Dopfunten – här upptas vi i den kristna gemenskapen
Dopfunten är ett av kyrkans viktigaste föremål. Genom dopet upptas nya medlemmar i den kristna gemenskapen. I domkyrkan i Karlstad finns inte mindre än tre stycken. Ordet funt kommer från latinets ord för källa, fons.
I Karlstads stift finns ett stort antal medeltida dopfuntar av sten, men också andra funtar framträder i fantasifull utformning. Den här från 1906 är ritad av teckningsläraren och läromedelsförfattaren Karl Hugo Segerborg och har inskriptionen ”Låten barnen komma till mig”.
Medeltida kyrkklocka
Är den vikingars krigsbyte från Ryssland eller är den en gåva från en munk på genomresa som blev botad av bygdens källvatten? Ingen vet, men klart är att klockan är den äldsta som fortfarande används i Sverige. Ett utsökt hantverk som glatt församlingsbor sedan medeltiden.
Ödsköltsklockan, som troligen är gjuten redan under sent 1100-tal, utmärker sig med en försänkt latinsk inskription: ”Christus vincit. Christus regnat. Christus imperat” som i översättning lyder: ”Kristus segrar, Kristus regerar, Kristus härskar”.
Hur och när klockan kommit till Ödskölt är inte känt, men däremot är klockans skötsel väl dokumenterad i kyrkans räkenskaper. Bland annat omtalas en borrning som gjordes för att kläppens fästen var utslitna 1826. Efter det försvagades klangen enligt församlingsborna. Den klocka som förr hörts ända till Åmål cirka fyra mil bort fågelvägen klingade nu svagare.
När Ödskölts kyrka fick ett torn 1896 flyttades den gamla klockan från klockstapeln, men vid restaureringen 1960 fick den anrika klockan åter en egen plats i en ny klockstapel. Där kan den fortfarande, med handkraft, klinga vackert över bygden. Det gör den till Sveriges äldsta kyrkklocka som fortfarande används. Sätt i gång filmen så får du höra den vackra klangen.
Natvardskalk i ädel metall
Att använda oädla metaller vid tillverkning av nattvardskärl har traditionellt ansetts som otänkbart av symboliska skäl. I mässan stod nattvardsbägaren i direktkontakt med Kristi blod. För smederna var detta ”vasa sacra” ett heligt kärl, vars tillverkning skulle ske med särskild noggrannhet och respekt.
Den här nattvardskalken i silver från Stavnäs kyrka är tillverkad av Karlstadsmästaren Niclas Warneck 1737. Kyrkornas nattvardssilver har en lång tradition av att ha skänkts av förmögna och inflytelserika personer i respektive kyrkas trakt. Inskriptionen på nattvardskalken vittnar om att högreståndspersoner mot betalning kunde få sin familjegravplats under kyrkans golv.
På kalkens cuppa, under en dekor av en adelskrona finns inskriptionen "För Sölie graf ställe, uti Stafnäs kyrkias Korsgång Hafwer Herr Fendriken Hector J. Loffman förbättrat dena kalk med (Daler ) 60.24 silfer i Jully år 1737”.
Gravsättningar inne i kyrkorna förbjöds i Sverige 1815.
Straffstock
Den här straffstocken i furu finns bevarad i Kristinehamns kyrka. Den har sju hål, i avtagande storlek. En straffstock stod förr placerad utanför kyrkan, eller i vapenhuset. Där fick människor, som ansågs ha begått något mindre brott, sitta med händer, och ibland fötter, fastlåsta, och skämmas, till allmän beskådan i avskräckande syfte.
Skamstraffen avskaffades 1855, men den här typen av föremål ger en bild av hur vardagen såg ut under medeltid och renässansen. Under 1700-talet fick upplysningstidens idéer fäste och straffstockar och stupstockar började tack och lov ställas undan.
Den här typen av bevarade straffredskap kan betecknas som ”svåra föremål”, men ska för den sakens skull inte gömmas eller glömmas. Straffstocken, stupstocken, skampallen och piskan berättar något om hur vårt samhälle fungerade och kyrkans roll i den tiden. Kyrkotukt utdömdes enligt 1686 års kyrkolag. Brotten kungjordes från predikstolen. Brottslingen fick därefter offentligt bekänna sin skuld, ge uttryck för sin ånger och ta emot avlösning, syndernas förlåtelse. Användningen av straffstock avskaffades 1841.
Mässhake som berättar om folklig tro
Den här mässhaken med medeltida broderi finns i Ånimskogs kyrka. Den har ett intressant motiv – ”Guds moders avsomnande”. Det är inte känt hur mässhaken hamnat i Ånimskogs kyrka. Studier i kyrkoarkivet kan möjligen ge ledtrådar till hur den kommit till kyrkan.
Motivet beskrivs fint i Frithiof Dahlbys bok ”De heliga tecknens helighet, om symboler och attribut” 1999, citat:
”När Maria skulle dö, förflyttades apostlarna av änglar från olika platser i världen, där de predikade evangelium, till hennes dödsbädd. Vid midnattstid uppfylldes rummet av ett ljussken och en underbar doft, så att några av lärjungarna somnade. Då trädde Kristus in i rummet och tog emot sin moderns själ, (vilket avbildas i ett litet barns gestalt, som Kristus håller i famnen) – Framställningar av denna scen i den bysantiska konsten kallas för koi´mesis-bilder (av grekiska koi´mesis, sömn, död).”
Motivet är intressant då det är ett typiskt uttryck för senmedeltidens syn på jungfru Maria, som omgärdades av legender, som denna, vilken saknar bibliskt stöd.
Mässhake bärs av prästen vid gudstjänst med mässa. Av tradition är baksidan mest dekorerad eftersom prästen i äldre tider var vänd från församlingen under mässan. Mässhaken har sitt ursprung i antikens mantel och kom i bruk som liturgiskt plagg under 400-500-talen.
Under medeltiden fick mässhaken sin nuvarande form, vilket har varierat något genom olika stilar och ideal. De medeltida mässhakarna var påkostade med rikt broderade berättelser ur bibeln.
Antependium – pryder altaret och illustrerar biblens berättelser
I Skogskyrkogårdens kapell i Karlskoga finns berättelsen om Jesus och lärjungarna i Getsemanes örtagård alltid närvarade på altaret. Det är fantasifullt uttryckt i broderi och applikationer med pärlor på antependiet.
Antependiet från 1945 var ursprungligen tillverkat för Fridens kapell, Krematoriet, Östra Kyrkogården och är skapat av Anna Casparsson. Nu finns det i Skogskyrkogårdens kapell. Detta mycket speciella antependium som rymmer hela berättelsen om när Jesus och lärjungarna var i Getsemanes örtagård.
Anna Casparsson var en pionjär inom den fria textila konsten med fritt broderade bilder och berättelser. Hon föddes 1861och levde länge för man och barn i fashionabla Saltsjöbaden i Stockholm där familjen umgicks med den tidens kändisar. Till de närmaste vännerna hörde konstnären Ernst Josephson. Josephson och Anna Casparsson hade samma slags fantasivärld och förhållningssätt och han kom att bli en av de främsta inspirationskällorna för hennes konstnärskap. Men därutöver inspirerades hon också av vännen Per Ekströms skimrande solbilder.
Det var först 1922–1923, när såväl hennes son som hennes make avlidit, som hon på allvar började brodera. Eftersom hon inte hade någon utbildning, ville hon aldrig kalla sig konstnär. Hon broderade helt fritt på flygeltäcken, kuddar och dukar. Det kunde vara olika djur, en trana eller blommor.
Det underliggande tyget till broderierna bestod ofta av flera hopsydda tyger på samma bild. Himlen kunde vara i ljusblått siden, mark och berg i landskapet mörk sammet, slotten av spetsar. Hon blandade tyger som hon tyckte passade tillsammans och komponerade med tygernas olika färger. De trådar hon använde, när hon sedan sydde, var av olika slag: guld- eller silvertråd eller garner. Hon sydde också fast pärlor, paljetter, snäckskal, smycken, skulpturer, knappar och till och med spegelbitar. Några gånger målade hon också direkt på tyget. De rikt utsmyckade bilderna lyste och glittrade och hade en ton av österländsk konst. När hon sydde följde hon inga som helst regler. Hon bröt mot konventionerna och sydde som hon tyckte.
Den första större visningen av Anna Casparssons konst, som ägde rum på Saltsjöbadens sommarutställning 1945, blev en succé. Hon visade 50 broderier. Pressen skrev mycket uppskattande om den "nyupptäckta" konstnärinnan, då 83 år gammal, och hon sålde nästan allt: Nationalmuseum köpte ett verk, Isaac Grünewald sex stycken.
På det nyöppnade Moderna museet anordnades hennes största utställning 1960, när hon var 99 år gammal, och hon var därmed en av de första svenska konstnärerna som fick ställa ut på det annars så internationellt betonade museet.
Källa: Anna Charlotta Sofia Casparsson, www.skbl.se/sv/artikel/AnnaCasparsson, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Lena Boëthius).
Nattvardskalk i glas
Att gå igenom en kyrkas inventarier är både ett riktigt detektivarbete och kan bjuda på roliga överraskningar. Många föremål faller i glömska. Det som anses som mindre värdefullt i sin samtid är 200 år senare speciellt och värdefullt.
När nattvardssilvret i Tveta kyrka stals 1808 ersattes nattvardskalken under några år av en kalk i glas. Efter 15 år i tjänst ersattes den av en ny i silver och användes länge som gemförvaring i sakristian. Den återupptäcktes vid en inventering och har pensionerats från gemförvararsysslan och lever ett bra pensionärsliv i Tveta.
Textilkonst av Ethel Halvarsson
Vävnaden på fotot finns i Korsets kapell vid Ruds kyrkogård i Karlstad. Den skapades ursprungligen för stadsdelskyrkan Herrhagskyrkan i samma stad 1977 där Ethel Halvarsson också bodde.
Naturen är ständigt närarvarande i hennes skapande. Hon jobbade med enkla former, kraftfulla linjer och en färgkomposition som får betraktaren att stanna upp. Vävnaden i Korsets kapell är 6x1,5 meter och föreställer de fyrhanda sädesåkrarna från Jesu liknelse om såningsmannen.
Textilkonstnären Ethel Halvarssons verk finns i ett 60-tal av stiftets kyrkor
Den produktiva konstnären blev 94 år och det finns runt 1000 olika mattskisser bevarade som är signerade Ethel Halvarsson. Som 86-åring skapade hon en ny kormatta för Mikaelikyrkan i Arvika.
Hon föddes i Krisitinehamn 1917, utbildade sig på Konstfack i Stockholm på 30-talet och hade efter avslutad utbildning Värmland som bas för sitt konstnärsskap. Hon samarbetade med Värmlands hemslöjd mellan 1942 och 1955 och öppnade efter det en egen ateljé med anställda väverskor. Hon samarbetade också med arkitekten Janne Feldt som ofta var en anlitad kyrkoarkitekt i Värmland och som bland annat ritade Västerstrandskyrkan i Karlstad.
Ett av hennes större uppdrag var den så kallade Värmlandsgåvan som överlämnades till representanter för staden Minneapolis 1952. Den skulle skulle upprätthålla banden mellan de drygt 100 000 värmlänningar som utvandrade till USA under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och släktingarna i Värmland.
Ethel var gift Andersson åren 1942-1949. Efter 1949 återtog hon flicknamnet Halvarsson, men använde signaturen Halvar-Andersson (EHA).
Källor:
Hemslöjdskonsulent Carina Olsson, Region Värmland.
Hallbäck, Elsa (2017) Före sin tid, Värmländsk kultur, nr 6.
Ett lexikon för dig som vill veta mer om spännande föremål i våra kyrkor
Kyrkans föremål: beskrivande lexikon, Reviderad andra upplaga, Göteborgs universitet, Göteborg, 2015. Nordstrand, Charlotta Hanner, Berggrén, Gunnel, Hansson, Joakim & Stenback, Fanny.