Kristen tro och judisk tradition

Möt den judiska traditionen

En teologisk fördjupning 

I mötet med den judiska trostraditionen blir några delar av kristen tro och teologi särskilt viktiga. Dit hör inkarnationen, den kristna antisemitismen samt tanken på mötet med den andre.  

Inkarnationen

Jesus från Nasaret var en jude som levde i ett judiskt samhälle. Han undervisade med hjälp av begrepp och liknelser som hörde hemma i den judiska tankevärlden. ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet” står det i Johannesevangeliet 1:14. Det är detta som brukar kallas inkarnation, vilket betyder att Gud blev människa i Jesus från Nasaret. 

Det hör till den kristna tron att Gud på ett särskilt sätt verkade i och genom Jesus från Nasaret. Därför behöver kristna lära sig mer om judendomen för att bättre förstå Jesus budskap. Kristen inkarnationslära uppmanar kristna att känna till judisk tro. Annars är risken stor att Jesus historiska sammanhang framställs som hans teologiska kontrast. Det är alltför vanligt att det judiska sammanhang som han levde och verkade i tecknas som hans raka motsats. Detta är något Jesus vände sig emot och som han därför gång på gång tog avstånd ifrån när han undervisade. 

Att motverka kristen antisemitism

Genom historien har judar farit illa i de samhällen och sammanhang där kristna har varit vid makten. Antisemitismen kallas ibland ”det längsta hatet”. Antisemitism fanns redan tidigare, men när kristendomen blev statsreligion i romarriket blev det antijudiska förhållningssättet institutionaliserat.

Det här har Svenska kyrkan uttalat sig om i dokumentet Guds vägar som antogs 2001. Där står det att 1900-talets ”brutala antisemitism till mycket stor del har sin historiska och psykologiska bakgrund i den fientliga attityd mot judarna, som vuxit fram under många århundraden och för vilken kyrkans skuld är otvetydig.” Därför har både biskopsmötet (1995) och kyrkomötet (2001) uttalat följande: 

”I vår kyrka vill vi arbeta för att få bort sådant som kan tolka som antisemitism eller förakt för det judiska folket och försvara dess rätt till sin historia, sin tro och sina seder.”

På vilka sätt har antijudisk kristen teologi då kommit till uttryck? Forskare brukar tala om tre antijudiska tankemodeller:

• Den första innebär att det judiska folket har anklagats för Jesus död. Eftersom kristna tror att Gud var i Jesus har judar alltså beskyllts för deicid, ”gudsmord”. Ett oräkneligt antal judar har missaktats, misshandlats och mördats på grund av dessa ogrundade påståenden.
• Den andra tankemodellen går ut på att Gamla testamentet och judendomen framställs som motsatsen till Nya testamentet och kristendomen. Ett exempel är uttrycket ”öga för öga, tand för tand”, Andra Moseboken 21:23–25, som ställs mot det kristna kärleksbudet. Men i de äldsta rabbinska texterna är det tydligt att judendomen redan under antiken tolkade detta budord som en plikt att ekonomiskt ersätta den som har skadats. Inte som rätten att hämnas en skada. Budet riktade sig alltså till den som hade skadat sin medmänniska. Det tolkades inte som en uppmaning till hämnd.
• Den tredje tankemodellen framställer judendomen som ett förstadium till kristendomen. Detta synsätt brukar kallas ersättningsteologi, vilket alltså innebär att kristendomen skulle ha ersatt judendomen. Ersättningsteologer läser inte Gamla testamentet som texter om Guds nådefulla relation till det judiska folket genom medgång och motgång, utan som en anklagelseskrift mot folket. Judendomen har framställts som ett teologiskt misslyckande som ersätts av den lyckade kristendomen.
  
  Det här är ett synsätt som kommer till uttryck i äldre teologisk litteratur som använde begreppet ”senjudendom” (tyska Spätjudentum och engelska Late Judaism) om judendomen på Jesus tid, alltså som om den vore på väg att försvinna. Det är inte svårt att se att detta slags triumfatoriska teologi har spelat en stor roll när fördomar om judar och förakt för den judiska traditionen har utvecklats och förstärkts under århundradena. Dokumentet Guds vägar slår i stället fast att ”Guds förbund med det judiska folket äger fortsatt giltighet.” 

Mötet med den Andre

Mötet med den judiska traditionen kan ses som ett mönster för hur kristna förhåller sig till andra religiösa traditioner. Den judisk-kristna dialogen kan liknas vid ett exempel i grammatikboken som illustrerar en grammatisk regel. Om kristna lär sig att relatera till den judiska traditionen kan de bli bättre på att lyssna till och lära av även människor med annan tro.  Det är som om mötet med människor av judisk tro är ett test för den interreligiösa dialogen. I mötet med judendomen prövas kristnas tal om respekt, lyhördhet och dialog. Även detta betonas i Guds vägar där det står att ”en genomtänkt religionsteologi [är] nödvändig för att kyrkan skall kunna fungera som samtalspart i ett mångreligiöst samhälle.” 

Två kristna sätt att se på judendomen

Mötet med den judiska tron är kanske inte den största frågan för alla kristna. Men det är den första frågan eftersom den berör alla kristna och eftersom den får så långtgående teologiska konsekvenser. 

En kristen behöver bestämma sig för ett av två synsätt. Det första går ut på att judendomen på Jesus tid var så dålig och destruktiv att kristendomen behövdes. Detta synsätt kallas ersättningsteologi och har varit inflytelserikt och destruktivt genom kyrkohistorien. Det har fått förödande konsekvenser eftersom det har framställt Jesus som Guds redskap att avskaffa den judiska tron. 

Men det finns ett alternativt synsätt. Den judiska traditionen var så viktig och värdefull att den kristna rörelsen kunde sprida dess gudserfarenhet och dess heliga skrifter även till andra. Detta synsätt har blivit allt vanligare under efterkrigstiden. Det innebär inte att alla frågor är lösta, men det är en teologisk modell som förtydligar att det finns fundamentala likheter mellan judisk och kristen tro. Den ger också teologiskt utrymme för det judiska folket. 

Guds gåvor och kallelse

En vattendelare i de judisk-kristna relationernas historia i modern tid är den romersk-katolska kyrkans dokument Nostra Aetate (”I vår tid”). Den antogs under Andra Vatikankonciliet (1962–1965). I såväl Nostra Aetate som i Svenska kyrkans dokument Guds vägar spelar elfte kapitlet i Romarbrevet en viktig roll. Aposteln Paulus återberättar där hur Gud i historien har handlat med Israels folk och relaterar detta till det som Gud har gjort i och genom Jesus Kristus. Paulus betonar att ”Gud inte tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse”, Romarbrevet 11:29. I kapitlets slutord brister Paulus ut i en lovsång till Gud:

”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är alltid. Hans är härligheten i evighet, amen”, Romarbrevet 11:33–36.