I Örebro kyrkogårdsförvaltnings arbete för en större biologisk mångfald har det setts över vilka ytor som kan passa som höggräsområden eller ängsmark på våra kyrkogårdar. Det är grönområden som inte används till något annat och vanligtvis inte beträds av besökare.
Anledningen till detta är dels för att klippta gräsmattor har en liten till minimal biologisk mångfald eftersom de är monokulturer (utgörs av ett växtslag). Gräsmattor utgör alltså inte några jättebra livsmiljöer för djur, insekter och olika växtarter. Det kan däremot ett område med högt gräs eller ängsmark göra.
Uppfattningen om hur en gräsyta bör se ut kan därmed variera. Idag behövs det fler arter som är toleranta mot torka och inte behöver vattnas hela tiden eller de som tål stora vattenmängder, för större hållbarhet och biologisk mångfald. En äng behöver bara klippas en gång om året och inte tio eller fler som en gräsmatta. Klippning av gräsmattor kräver även; energi (även de som klipps med eldrivna maskiner), resurser och arbetstid (som istället kan läggas på skötsel av gravar och gravstenar).
Det pågår försök i flera länder att införa gröna ytor som inte kräver någon intensiv skötsel. På många ställen där gräsmattor finns men inte används till något kan dessa gröna ytor istället förvandlas till ängar. Som bidrar med till mat till pollinatörer som humlor och fjärilar och som hjälper den biologiska mångfalden. Ängar och höggräsytor kan dessutom med sin blomsterprakt göra en stadsmiljö eller kyrkogård mer trivsam och levande.
Idag dominerar intensivt skötta gräsmattor med få arter överallt i städerna. I svenska städer beräknas gräsmattor utgöra så mycket som 40-60 procent av grönområdena.
Källor: SLU, Science, natursidan.se
