Örebroaren Birgitta Lertséus är en av flera personer som arbetat med att lyfta fram Valborg Aulin och hennes många kompositioner. Därför var det inte konstigt att hon och flera med henne ställde frågan om var Valborgs grav kunde ligga till kulturminneskunniga Leif Hjalmarsson.
Valborg Aulin föddes 1860 i Gävle. Hon studerade vid Stockholms musikkonservatorium mellan 1877 och 1882. En av hennes lärare var Ludvig Norman, en person som också blev ett särskilt stöd för henne. Valborg fick på 1880-talet Jenny Linds resestipendium och kunde tack vare det studera i Köpenhamn, Berlin och Paris. Hon komponerade flera verk, både för orkester, piano, kammarorkester, blandad kör och solist.
År 1903 flyttade Valborg till Örebro. Då hade både hennes föräldrar och hennes bror Tor Aulin dött och hon blev ensam kvar i Stockholm. Ingen vet säkert varför det blev just till Örebro flyttlasset gick. Det kan ha berott på att här fanns en kusin som tog hand om henne. Så från att ha levt i Stockholms kulturliv blev det ett betydligt mer undanskymt liv i Örebro.
Hon arbetade som pianolärare och arrangerade olika konserter i S:t Nikolaikyrkan. Men det var med säkerhet skralt med inkomsterna. Hon flyttade flera gånger. På slutet av sitt liv ansökte hon om att få flytta in hos Cederbergska stiftelsen, men hennes ekonomi var för dålig, så svaret blev nej.
Kulturminneskunniga Leif Hjalmarsson hade koll på att Valborg Aulin levt i Örebro genom att ha läst och sökt i olika arkiv och lexikon. Var hennes grav fanns gick dock inte att få fram.
– Jag hade letat på olika håll för att ta reda på mer om Valborg Aulin. Bland annat var hennes grav fanns. Jag hade sökt i gravboken, men där fanns det inte antecknat.
Leif hade även sökt kontakt med hennes brors barnbarn, med de visste inget om hennes grav.
Men sökandet fortsatte och pekade mot Nikolai kyrkogård, på söder i Örebro.
Från Musikmuseet i Stockholm hade Leif nämligen fått tag i tidningsreferat om begravningsprocessionen för Valborg Aulin. Den hade gått från S:t Nicolaikyrkan till Nikolai kyrkogård, eller det som då kallades Södra begravningsplatsen.
År 1980 hade de fyra dåvarande gravrättsinnehavarna till en grav som finns där, och som är kopplad till släkten Aulin, lämnat åter graven till kyrkogårdsförvaltningen. En av dessa personer var Britta Schultz, vars mamma var kusin med Valborg.
– Jag lyckades hitta den 90 år gamla Britta. Hon var blind och bodde på ett äldreboende i Uppsala, berättar Leif Hjalmarsson.
Han hade studerat släkten Aulin noga innan han tog kontakt med Britta och det visade sig att hon kunde sin sak.
– Britta var tvärsäker på var Valborgs grav låg, och kunde själv rabbla upp hela släkten. Hon var väldigt klar i huvudet.
För att vara säker ringde Leif upp Britta Schultz en gång till. Hennes historia var exakt densamma även denna gång – det var ingen tvekan om att hon hade rätt.
– Vi kunde då bokföra var Valborg Aulin var begravd – en plats där det då enbart var en enkel sandplätt. På samma plats ligger även en farbror till Valborg Aulin begravd.
Fem månader senare, i april 2005, dog Britta Schultz – den sista personen som med säkerhet kunde bekräfta var Valborg Aulin var begravd.
Graven har aldrig haft någon sten. Under en period växte där olika sedumväxter, men på senare år var där enbart en oansenlig sandplätt som ingen visste så mycket om. I dag är Valborg Aulins graven, som alltså finns på Nikolai kyrkogård, mer uppmärkt. Leif Hjalmarsson berättar att det nybildade Valborg Aulin-sällskapet ville naturligtvis att graven skulle få en gravsten. Leif letade bland borttagna, återskänkta gravstenar från 1920-talet, för att den vägen hitta en tidstypisk sten till Valborgs grav.
– Kyrkogårdsförvaltningen skänkte en sten och även en stenram. Sedan gick vi ihop några personer och bekostade inskriptionen.
Under flera år har Valborg Aulin-sällskapet hedrat hennes minne den 9 januari varje år – Valborgs födelsedag. År 2020 upphörde sällskapet. I dag finns engagemanget för att hålla hennes minne levande samlat i FB-gruppen ”Valborg Aulins vänner”.
– Jag hoppas graven ska bli en kulturgrav. Den ingår redan i kulturmiljön på kyrkogården och kommer inte att försvinna, säger Leif Hjalmarsson.