Fråga:
Hej, Jag har träffat en man som bor på annan ort och vi har bestämt att flytta ihop. Han har 2 barn som bor växelvis (2 veckor vardera) hos sina föräldrar. De är 17 och 19år. Vi har träffats officiellt i drygt 2 år men känt varann nästan 6 år. Jag har velat ge dem utrymme att vara ”ifred” och inte vara där hela tiden. Jag har mitt boende på annan ort och mina vänner etc. Jag märker också att jag själv kommit ifrån ”familjelivet” då jag bott själv under lång tid och inte haft barn i huset på över 10år. Det blir väldigt intensivt när de är hemma och som jag upplever det kretsar tillvaron hela tiden kring dem under de dagar de är hos sin pappa. Det passas upp och tjafsas om allt möjligt. Det märks att de är vana att få som de vill. Detta är ganska påfrestande emellanåt men jag märker också att jag sakta vänjer mig vid den här nya situationen och är beredd att satsa på det och verkligen få det att fungera och bli så bra som möjligt. Det märks att det sliter på förhållandet när vi inte är tillsammans. Vi har därför tittat på hus och planerar att skapa ett liv ihop. Jag älskar honom mycket och vill verkligen inte tappa bort det vi har. Men, nu har den här planerade flytten blivit en tråkig historia. Barnen, speciellt den äldre blir väldigt upprörd och vill absolut inte flytta. Det förstår jag. Det är deras föräldrahem så det betyder ju mycket. Jag vill dock inte flytta in i detta hus då det är så präglat av en annan familj och jag inte känner mig hemma där. Det är så invant med hur det ska vara och jag märker att det inte är populärt med förändringar. Sen säger det att de inte känner mig särskilt bra. Det kan jag förstå till viss del då jag inte är hos dem hela tiden. Nu ville sonen att jag skulle ”provbo” där en vecka för att se hur det går. Måste säga att jag känner mig ganska kränkt över det förslaget. Ska jag alltså bli utvärderad av en tonåring? Bli godkänd? Min partner verkar tycka att det är en bra idé. Det jag mår dåligt av i hela den här situationen är att det bara tycks vara jag som ska lära mig att anpassa mig och anstränga mig för att passa in i familjen. Såklart är jag beredd att kompromissa och ”offra” för att skapa det nya livet. Det är därför jag är beredd att lämna mitt och byta ort med allt vad det innebär. Skulle så gärna vilja höra någon annans tankar om det här.
Helena
Svar:
Hej Helena!
Vi förstår att det är en påfrestande situation. Att leva i en bonusfamilj med olika familjekulturer och regler i bagaget kan vara en utmaning. Du berättar att du trots svårigheterna ändå börjar vänja dig vid att åter ha barn/tonåringar i huset och känner att du klarar av det och vill satsa ännu mer i relationen till din partner. Du/ni vill och är så glada i varandra att ni vill flytta ihop. Ni har känt varandra i 6 år och barnen och du har känt varandra i 2 år. Ni vuxna har, i och med detta ett försprång och tonåringarna har reagerat. Du och din partner försöker att hantera det utifrån var och ens position i familjen. Ni har väntat längst på att slå era påsar ihop. Sett ur ditt perspektiv kan man ana en frustration och längtan. Du beskriver att det sliter på relationen att vara ifrån varandra och du kan ha en oro för att tappa det fina ni har tillsammans. Det kan det vara frustrerande att som partner stå och vänta. Det smärtar. Att inte få vara nära, att behöva anpassa sig efter barnens behov. Du skriver att du uppoffrat dig, att du valt att stå tillbaka för att de skall få vara ifred. Det var omtänksamt av dig att lämna dem ifred när de behövde det. Kan det också ha varit så att du själv ibland behövde vara ifred från deras familjeliv? Det kan ju vara påfrestande att acceptera sin partners föräldrastil. Du beskriver med ilska och sorg att din partner tycker att det är en bra idé att hans son ska, såsom du uppfattar det, utvärdera dig. Helt plötsligt är det din partner och hans barn som är i kollision med dig fast det var din och din partners dröm. Du står där ensam, med alla dina känslor och er dröm!
Din partner har tagit barnperspektivet. Barn är den svagare parten och det är därför viktigt att beakta deras behov. Vi vet av erfarenhet att det är av största vikt att arbeta för att främja relationen mellan barn och vuxna i bonusfamiljer. Goda relationer är en grund för att få det inte sällan komplicerade livet i en ny familjekonstellation att fungera.
Om bonusföräldern inte haft tid och möjlighet att skapa en trygg och närmare relation till sin partners barn så kan det skapa svårigheter. Barn och ungdomar med skilda föräldrar är ofta vana att ha sin förälder som ensam beslutsfattare och omsorgsgivare där de befinner sig. Därför kan man själv tänka sig hur annorlunda det kan bli då ens förälder får en ny vuxen att bestämma tillsammans med, ta hänsyn till och dela tid med. De kan lätt uppleva att många självklara saker tas ifrån dem eller ifrågasätts då en ny partner till mamma och pappa kommer in i deras liv. Det spelar roll hur mycket tid du har lagt ned på att skapa en relation till barnen. Det är så de tryggt kan ta till sig sin ”nya vuxna” för att bli trygg med dig och villigare bjuda på sig själva och förändringar i sin omgivning, utan risk att du blir ”the bad one”.
Har man inte med barnen på flytt- tåget så kommer det bli svårt och bråkigt till en början. Det får man vara beredd på. Det kommer att krävas mycket kärlek och förståelse från er vuxna gentemot barnen. Det betyder att mycket av er kraft och energi kommer gå åt till att få med barnen. Se till att de mår bra i det nya som ni är på väg in i. Eran tvåsamhet kommer få stå tillbaka en del tills ni har fått med barnen i det nya som ni vill skapa tillsammans som familj.
Det är svårt att gå och vänta och längta. Ibland sparar vi våra känslor på hög, väntar med att uttrycka våra behov och förväntningar, lägger dom åt sidan bara för att vår partner skall få göra sitt. Det finns alltid en risk att vi dämmer upp vår längtan efter närhet och bekräftelse från vår partner, något som senare kan komma som en flodvåg av ledsamhet och irritation när vi väl är tillsammans. Om man då har barn och ungdomar runt om som är i lika stort behov som en själv, kan ilska och avundsjuka lätt smyga sig in mellan barn och vuxen. Därför är det alltid bra att fundera över om jag ”offrar” mig villigt, av kärlek och acceptans för min partners behov och för barnens?
Det är bra om ni som par kan föra en dialog kring detta. Hur kan ni hitta en balans mellan er vuxnas behov och barnens? Vad blir konsekvenserna av de beslut ni nu fattar, på kort och lång sikt? Om processen att flytta ihop och skapa ett gemensamt hem, drar ut på tiden, hur kan jag som vuxen, hantera att jag ej får bo på heltid med den jag älskar? Klarar jag en sådan relation med de påfrestningar det innebär? Vad behöver vi som par tänka på för att jobba på trygghet i relationen i väntan på att få komma in i ett gemensamt hem. Känslorna bubblar. Barnen som din partner har kommer precis som dina egna barn att vara en del av er stora familj. De barn som ännu bor hemma är på väg in i vuxenlivet och befinner sig i den fas i livet som innebär både behov av självständighet, frigörelse och trygghet. Hur kan ni som vuxna värna om er kärleksrelation utan att tappa fokus på de behov som övriga familjemedlemmar har? Det fina är att ni funnit kärleken i varandra och vill dela framtiden, men er parrelation behöver sättas in i det större sammanhang som den utökade familjen innebär.
Det verkar som att din partners tonåring har sett er fina kärlek och vill lära känna dig mer. Genom att ni alla provbor kan ni tryggare ta ett första steg för att se hur ni fungerar tillsammans som bonusfamilj. Alla i bonusfamiljen kan vinna på detta och du slipper riskera att lämna din stad, ditt jobb och boende innan ni vet hur ni fungerar tillsammans. Vad tror du om det?!
Familjerådgivarna