Här finns en kontinuitet av fornlämningar från stenåldern och framåt. Kyrkan byggdes i slutet av 1100-talet och bestod av det nuvarande tornet och långhusets två västligaste travéer.
Det ursprungliga koret var smalare än långhuset. Tornet var lägre än i dag och uppdelat i flera våningar. Rummen användes som skydd i orostider och som förråd. Huvudingången låg i väster. I slutet av 1200-talet breddades och förlängdes koret och sakristian uppfördes i norr. Kryssvalven i tegel tillkom förmodligen under 1300-talets första hälft och under 1400-talet höjdes tornet och vapenhuset byggdes i söder.
Nästa radikala förändring av kyrkan inträffade under 1600-talets första hälft, då det polygona högkoret byggdes som gravkor åt familjen Berndes på Sollentunaholm. Byggnaden i senrenässans stil, lades under gemensamt tak med resten av kyrkan och över koret placerades en takryttare. 1780 fick fönstren sitt nuvarande utseende och fasaden putsades. Tornkrönet uppfördes 1841. 1902 knackades kalkmålningarna från 1400-talets andra hälft fram. De restaurerades hårt och okänsligt, något som man försökte reparera 1938-39. Av långhusets målningar återstår endast fragment, däremot är en större del av målningarna bevarade i vapenhuset. Där kan man se Den fromme och den världsliges bön och Livets lyckohjul. Målningarna hör till den skola som företräddes av Albertus Pictor.
Altaruppsatsen är troligen ritad av Erik Palmstedt 1781. Kyrkans medeltida altarskåp hänger på norra väggen och är signerat 1475 av Jordan Målare. Centralmotivet är korsnedtagningen som flankeras av S:t Erik och S:t Lars. Därunder finns sex profeter. I flyglarna står bl a apostlar och helgon. Flyglarnas utsidor har målningar, däribland en kalvariegrupp. Dopfunten från 1200-talets andra hälft är en paradisfunt med musselformad cuppa.
