Ja, nog ropades det!
Kyrkan var inte speciellt stor och det var inte mycket som sa att det var en kyrka. Ett rum, en högtalaranläggning, ett hål i golvet (dopgraven) och en liten tavla på väggen med ett lejon och ett lamm och text ur Psaltaren 34:10:
Frukta Herren, ni hans heliga, de som fruktar honom lider ingen brist.
Om utsmyckningen av kyrkan var enkel var deltagandet i gudstjänsten desto livfullare. Vid bönen var intensiteten så stark och ropen så höga att de små barnen var tvungna att stoppa fingrarna i öronen.
Så visst ropades det!
Detta minnet av sommarens besök i en romsk-rumänsk by kom upp inom mig när jag läste söndagens psaltarpsalm:
Herren är nära alla som ropar, alla som av hjärtat ropar till honom.
För trots att man inte var så van vid gudstjänstformen, så upplevde man att här ropade man verkligen ut ur sitt hjärta till Gud. Ropade för att ingen annan än Gud verkar lyssna på dem. Kanske också psaltarpsalmen som hänger där på väggen på något sätt inspirerar till denna totala hängivenhet. Man hoppas att löftet på väggen ska bli verklighet, för brist är ju annars det enda man har i överflöd.
En brist som några försöker göra något åt genom att komma till Sverige för att hoppas på svenskarnas välvilja utanför ICA och COOP. En välvilja som jag såg med egna ögon spelar roll.
Visst, utanförskapet förändras nog inte, man är hänvisad till fattiga byar långt utanför städernas bekvämligheter. Visst, den så viktiga utbildningsnivån höjs nog inte, de flesta lärare verkar bara vara glada om det blir lite färre barn i klassen. Visst, möjligheten att få del av de social systemen blir inte lättare och visst, de flesta sociala problemen som fattigdom och missbruk förändras nog inte heller i någon större omfattning. Men man köper några cementblock.
Man får en möjlighet att spara i cementblock. Samma sparsystem som jag sett på många håll runt om bland världens fattiga. Antingen det är ett filippinskt hembiträde i Hong Kong eller en rumänsk kvinna som tigger i Sverige är sparsystemet detsamma. Så fort det blivit lite pengar över köper man några cementblock, och sakta, sakta kommer man närmre sitt drömhus. Inte det de flesta av oss skulle räkna som ett drömhus, men en enorm förbättring mot det man bor i.
Det som slog mig när jag vandrade omkring med vår vän i den romska byn var att det var så likt att gå omkring i en fattig by i Filippinerna. De hus som är av lite bättre standard tillhör dem som lämnat byn för att söka andra sätt att få en inkomst på.
Oavsett vad jag själv egentligen tycker om tiggeri och oavsett vad regeringens särskilda samordnare Valfridsson säger måste jag berätta om vad jag upplevde i somras:
Pengen i muggen spelar roll.
Alltså spelar också alla initiativ för att underlätta för romerna i Sverige roll. I Malmö fick Svenska kyrkan hot om vite om vi inte stängde Johanneskyrkans nattöppet. Även andra drabbades av samma sak när man försökte göra något.
Hur var det nu med evangelitexten? Han följde visst inte lagen enligt vissa till punkt och pricka..., men det var ett tecken på Guds rike!
Per Kristiansson