Målet för en pilgrimsvandring kan vara en särskild helig plats, eller att själva vandringen sker i tystnad i det heligas närvaro. Själva resan eller vandringen är både en helt vanlig promenad och ett slags möte med det heliga, både i naturen och inom en själv.
Tio personer vandrar tillsammans mot ekskogen i Vårdnäs i Östergötland. Tillsammans går vi först längs en gammal väg, som många har vandrat före oss. Det är ingen brådska. Några av vandrarna är finsktalande, andra svensktalande – alla har sina egna livshistorier. Någon berättar att hon har längtat efter en gemensam pilgrimsvandring och någon annan säger att hon bara vill promenera. Vi stannar upp en stund för att reflektera över var vi befinner oss i våra liv just nu.
”Jag suckar, jag sörjer ej, jag gläds ej, men skogens mörka dunkel ska ni ge mig.”
Vid porten svänger vi in på en stig som leder oss gradvis djupare in i skogen. Skogen är en sagoskog, där vad som helst kan hända. Vi vandrar i tystnad, lyssnar och tittar på naturen omkring oss. Vi stannar ofta. Hjärtslagen blir långsammare, andningen jämnas ut. Den lilla blomman som växer vid rötterna av en ek påminner om en linnea. Solen värmer våra kinder.
”För dig jag sjunger, fröken sommar, om mitt hjärtas djupa stillhet.”
Ekens blad prasslar och de tunna grässtråna vajar i vinden.
Vi är släkt med sommargräs och ekollon. Skogen doftar av regn.
Vandringen fortsätter. Vi stannar vid ett träd som har fallit omkull. Vi måste klättra över det för att komma vidare. Vi funderar en stund över vad som har hänt med eken, har stormen vält den? Vi funderar också över vad det omkullfallna trädet påminner oss om i våra egna livserfarenheter. Någon funderar på om hon valde fel plats att bo på. En annan funderar på sin vacklande hälsa och en tredje sörjer naturens nödläge och kriget i Ukraina.
Mjuk, grön mossa har vuxit på ekens stam, och det är skönt att sitta på den. Eken ger en märklig tröst. Även när den har fallit omkull ger den nytt liv, när den gradvis bryts ner och blir näring åt andra.
Stigen fortsätter och leder till stranden av en sjö. Vi hittar en skyddad plats där vi äter vår matsäck. Kaffet smakar gott och samtalet flyter på mellan skratten. Plötsligt märker vi att vi blir iakttagna. En flock nyfikna kvigor har kommit för att inspektera vår matpaus. De befinner sig på andra sidan stängslet, men de kommer så nära de kan. Hur ser vi ut i deras ögon? De är helt bedårande med sina stora ögon!
Vägen fortsätter till ett stenröse. Vi väljer varsin sten som symboliserar den börda vi bär på just nu. Vi går med våra stenar tills vi kommer till en stor sten, som kanske är från istiden. Vi turas om att placera våra bördor på stenen. Den stora stenen bär nu vikten av de små stenarna.
Vandringens mål är ett litet torp och en gemensam måltid i torpets trädgård. Vi delar med oss av allt som vi har sett och upplevt under dagen. Det finns plats för många olika uttryck av tacksamhet. Den blå himlen och de längtansfulla bomullsmolnen svävar ovanom oss som ett stort tak. Tänk om livets vallfärd avslutas med en stor fest tillsammans med nära och kära? Resan från torpet fortsätter åt olika håll och snart är det höst.
”Framför mig en dunkel väg, mot det okända bär mina steg.”
Anna Toivonen / Stråferna från Eino Leinos dikt Nocturne