Tonerna från orgeln träffar mig och omsluter mig med sitt lugn. Jag lyssnar till Elisabet Cárcamo Storms ord om valen att göra gott, att göra gott för andra, att vi har kunskapen om vad som är rätt och fel, och valet att mata det goda, att vara medveten om den dragkamp som kan råda inom oss vid så väl små som större prövningar.
Musik och tänkvärdheter följs med stunder av tystnad, för egen meditation. Jag är där, rent fysiskt men mina tankar far i väg på sitt håll. Till dem som just nu, i min närhet, behöver både kärlek och mod. Kanske är det en av anledningarna att jag är här just denna kväll. Jag slås av tanken att det inte är helt enkelt att vara människa.
Kantorns toner från psalm 522: ”I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav” för mig tillbaka till här och nu. Jag blundar på nytt en stund och följer andningens rytm. Känner hur pulsen saktar av och hur harmonin i kroppen har infunnit sig. En själslig fasta har sin början. För kärlekens skull. För omtanken över andra. En själslig eftertanke i tron på godheten.
Det är snöfall utan för kyrkfönstret och inom mig har friden lagt sig till ro. Jag längtar redan till nästa tillfälle.
Text och foto: Marie Fransson