Om kyrkan har gjort sig skyldig till oförrätter mot en grupp eller gemenskap så behövs det en försoningsprocess där ånger, bekännelse, gottgörelse och förlåtelse är igenkännbara steg på vägen mot en fullbordad försoning.
Vägen till förlåtelse
För att försoningsprocessen ska kunna fortskrida krävs en vilja hos kyrkliga representanter att så uppriktigt som möjligt se vad som faktiskt har skett i
det förflutna men också en vilja att kännas vid obearbetad skuld även om den ligger långt tillbaka i tiden. Att bekänna delaktighet i en sådan skuld är en förutsättning för att en offentlig ursäkt ska vara meningsfull. En ursäkt bereder vägen för förlåtelse.
Det konkreta målet i försoningsprocessen är att rättvisa förhållanden upprättas mellan konfliktens parter. Ingen försoning utan rättvisa. Teologiskt sett bottnar en sådan rättvisa i rättfärdiggörelsen genom tro och försoning i Kristus. Det är hela tiden kyrkans uppgift att tolka och gestalta hur den kristna visionen av försoning hör samman med försoning på det sociala och politiska planet.
Ett helande av brustna relationer
Hur kan försoningen genom Jesus Kristus bli till en konkret verklighet i den skapade världen här och nu? Begreppet försoning sammanfattar det som hela den kristna tron i djupet syftar till, nämligen ett helande av brustna relationer. Det handlar om relationen mellan Gud och mänskligheten och därmed samtidigt människor emellan och mellan människor och hela skapelsen. Försoningen mellan den skapade världen och Gud hör ihop med försoningen inom den skapade världen.
Guds splittrade mänsklighet och sargade skapelse behöver försoning. Bibeln vittnar om en god skapelse där människorna som Guds avbild är kallade att vara Guds medarbetare i en kärleksfull relation till allt skapat. Medan människorna från början motsatte sig denna kallelse och vände sig mot Gud, sin nästa och naturen, är Gud i sin nåd och kärlek trofast i sin vilja att förbli i förbund med mänskligheten och hela skapelsen, Första Moseboken kapitel 1-11. I det gamla Israel firades Guds obrutna vilja att låta sig försonas årligen vid den stora försoningshögtiden då en ”syndabock” symboliskt lastades med folkets synder och jagades ut i öknen, Tredje Moseboken kapitel 16.
Jesus Kristus är dörren till försoning
Enligt kristen tro är det Jesus Kristus själv som står i centrum för hela världens försoning med Gud, och det är han som bär hela världens synder. Han har utsatt sig själv för världens ondska och i sin uppståndelse övervunnit den.
Försoningen mellan Gud och människa visar sig i försoningen i den skapade världen. Här ligger den kristna trons profetiska och politiska dimension. I bergspredikan ser Jesus den mellanmänskliga försoningen till och med som en förutsättning för gudstjänst i egentlig mening, Matteusevangeliet 5:23–24. De grekiska begreppen som i Nya testamentet används för försoning vittnar om ett platsbyte med den andre. Försoning har alltså att göra med att leva sig in i den andres situation och att vara i solidaritet med den andre.
Att Gud själv i Jesus Kristus levt sig in i den mänskliga situationen möjliggör för människor att leva i försoning, det vill säga i djup solidaritet med varandra, Andra Korinthierbrevet 5:19–21. Denna solidaritet förvandlar personliga relationer men bottnar i en social, en ekologisk, ja en kosmisk försoning. Allt på jorden och allt i himlen är försonat genom Jesus Kristus, Kolosserbrevet 1:20. Med den horisonten för ögonen framträder försoning inte bara som något personligt utan som hela kyrkans kallelse att leva i fred och försonad med olika grupper och gemenskaper.
