När våren kom och det blev så pass varmt att man kunde vara utomhus mer än en liten stund, började Maria att träffa några av sina konfidenter – de personer som tillhör riskgrupper och därmed inte bör socialisera inomhus – på promenader.
– Behovet av att prata försvinner inte bara för att världen stannar upp litegrann. Det är snarare tvärtom. Därför tänkte jag att jag ju kan ta med 70-plussarna på samtalspromenader utomhus, säger Maria.
Maria har ett antal personer som hon träffar på samtalspromenader, antingen en gång i veckan eller en gång varannan vecka.
– Det har även kommit förfrågningar från fler om att få promenera och prata. Det är viktigt att få träffas fastän vi inte kan vara inomhus. De som vill prata är framför allt kvinnor som är ensamma och som antingen har barn som bor på annan ort eller barn som har fullt upp med sina egna liv och därför inte kan komma och hälsa på så ofta. Dessutom får ju inte de här personerna träffa sina familjer inomhus på samma sätt som före pandemin.
Relationerna förändras på grund av avståndet
Maria tycker inte att promenadsamtal är optimalt men det är ett bättre alternativ än att ta samtalen per telefon. När hon inte ser den hon pratar med försvinner minspelet och det blir ett avstånd även mentalt, inte bara rent praktiskt.
Hon betonar att kroppsspråket nu är mycket viktigare än det har varit tidigare eftersom man måste hålla avstånd till varandra.
– Det gäller att man stannar upp ibland och tittar på varandra när man pratar. Man får uttrycka närheten på ett annat sätt. Det är väldigt viktigt nu när vi går miste om att kramas, ta i hand och de där små gesterna som att lägga handen på någons arm. Man får vara extra bra på att hålla ögonkontakt, kanske sätta handen över hjärtat och verkligen se personen man pratar med. Det kanske man inte alls har gjort tidigare för att man då har haft möjligheten att röra varandra. Det är på ett helt annat sätt nu men att promenera och prata är bättre än att inte träffas alls.
Maria brukar gå i centrala Åkersberga med sina konfidenter. Hon har en slinga runt Åkers kanal som hon brukar gå och ibland bär det av upp till Röllingby backar eller till Hackstaspåret.
Både bra och dåligt att ses ute
– Ja, man blir ju inte förkyld längre men det är inte bra för de som är äldre och ensamma. De går miste om beröring och närhet som är så viktig, för alla. Jag tycker dessutom om att kramas och om jag träffar någon som vill eller behöver en kram så ger jag gärna det. Nu när vi måste hålla avstånd försöker jag lära mig att visa närhet på andra sätt, framför allt genom kroppsspråk med ansiktet, ögonen och med vad jag säger. Det är väldigt utvecklande och kreativt att lära sig jobba på andra sätt.