Bild på hur Jesus blir döpt av Johannes Döparen.

Konsten i Högalidskyrkan

Högalidskyrkan representerar flera olika konststilar. Arkitekten Ivar Tengbom knöt en mängd konsthantverkare och konstnärer till sig under byggtiden. Den konstnärliga utsmyckningen syns både i den fasta inredningen och på dekorationsmålningarna.

Kyrkan invigdes 1923

Grundstenen till Högalidskyrkan lades 1917 och kyrkan invigdes 1923. Under byggtiden hade arkitekten, Ivar Tengbom, ett nära samarbete med många konstnärer och konsthantverkare. Några av dem var erkända konstnärer under 1910-talet. Andra upptäcktes av Tengbom som själv undervisade på Konstakademin.

Nationalromantik

Högalidskyrkan betraktas som ett av Sveriges främsta exempel på nationalromantik och kan ses som en av det svenska 1900-talets stora katedraler. Med sina två torn påminner Högalidskyrkan om en europeisk katedral (en av Tengboms visioner lär ha varit att uppföra en europeisk katedral på svensk mark), men också om äldre svensk kyrkoarkitektur, som t ex Visby domkyrka. I invigningsskriften från 1923 står det: ” Ett kyrkorum måste anknyta till det förgångna, det blir utan ande om det icke bygger vidare på det som varit.” Men, Högalidskyrkan knyter inte bara an till det förgångna utan var redan när den uppfördes en kyrka som var i dialog med sin samtid.

Olika konststilar

Den fasta inredningen i Högalidskyrkan representerar olika konststilar, t ex altarskåpet med sin tydliga medeltida inspiration och predikstolens barocka former, knyter an till ett äldre traditionsrikt kyrkobyggande. Samtidigt visar arkitekturen och konsten vägen mot den nya nyklassicismen, den brytningsstil mellan klassicism och modernism, som skulle få fäste i Sverige på 1920-talet.

Vapenhusets takmålning i medeltida stil

Taket i kyrkans vapenhus är bemålat av dekorationsmålaren Filip Månsson (1864–1933). Han undervisade vid Tekniska skolan och var ståthållare i den av Evert Taube grundade orden Pax Aurea (som betyder gyllene fred). Filip Månsson är också huvudperson i Taubes visor Al fresco och Filip Månsson träder i gemaken.

Altaret och altarskåpet

Altaret, placerat tre steg högre än korgolvet, är av putsat tegel och sten och försett med ett altarskåp i medeltida stil med målningar på guldbakgrund utförda av Erik Jerken (1898–1947) 1922. Erik Jerken var Tengboms student på Konstakademin och när han målade altarskåpet var han 24 år.

Träkrucifixet

Högt ovanför altarskåpet avtecknar sig mot den putsade väggen ett fyra meter högt träkrucifix av konstnären Gunnar Torhamn (1894–1965). Torhamn hade redan som barn visat stor konstnärlig talang. Han studerade vid Kungliga konsthögskolan 1918-1921, bland annat för Olle Hjortzberg. Krucifixet är skuret i furu och laserat. Torhamn fick flera uppdrag i Högalidskyrkan och har också målat väggarna i dopkapellet samt figur- och landskapsmålningar på både predikstol och läktarbarriär.

Bebådelsens ängel 

På den södra korväggen finns en piscina där överblivet nattvardsvin kan hällas ut efter kommunionen. I nischen ovanför står en bebådelseängel utförd i förgylld brons av Alice Nordin.

Predikstolen  

Söder om koret är predikstolen med sitt ljudtak placerad, utformad i barockstil med skuren trädekor och målade bildfält av Gunnar Torhamn. Liksom övrig fast inredning är predikstolen ritad av Ivar Tengbom.

Veronikas svetteduk

På väggen vid ingången till dopkapellet finns ett exempel på Olle Hjortzbergs konst. Här står Veronika med svetteduken. Berättelsen om Veronika och svetteduken finns inte i evangelierna utan är en berättelse som återkommer i flera kristna legender. Enligt traditionen ska Veronika ha närmat sig Jesus under vandring längs Golgata och torkat hans ansikte.
Mot slutet av 1800-talet studerade Hjortzberg utomlands en längre tid. Vid besöket i Florens fick han möjlighet att fördjupa sig i de gamla frescomålarna.

OS 1912 

Under 1910-talet var Olle Hjortzberg en av de riktigt stora konstnärerna i Stockholm. Hans första stora verk efter åren utomlands var glasfönstren i Katarina kyrka. Han var också verksam som bokillustratör och gjorde affischen till OS i Stockholm 1912. De affischerna är intressanta på mer än ett sätt då de tydligt återspeglar 1910-talets kroppsideal.

Dopkapellets målningar

Det atletiska idealet återkommer inne i dopkapellet där Hjortsbergs adept Gunnar Torhamn målat väggarna. Dopkapellets väggar är helt täckta i med kalkmålningar som föreställer olika predikanter och döpare med bilder ur deras liv. Bilden på hur Jesus blir döpt av Johannes Döparen påminner om den tidens kroppsideal.

Nutida konst

Högalidskyrkan knyter an till det förgångna och till nutiden. Runt om i kyrkan finns exempel på konst som tillkommit efter invigningen 1923. Ett nutida konstverk är presenningsikonen av Mats Hermansson, tidigare domprost i Visby. Han har tagit tillvara presenningar som använts i krigsindustrin och förvandlar dem genom sin konst till ett hoppets och fredens tecken. Här finns bilden av Kristus som påminner oss om orden från profeten Jesaja:
”När du går genom vatten är jag med dig, vattenmassorna ska inte dränka dig. När du går genom eld ska du inte bli svedd, lågorna ska inte bränna dig”. (Jesaja 43:2) 

Orgelläktaren 

Orgelläktarens barriär är marmoreringsmålad i blått och försedd med bibliska landskapsmotiv inom ramar. Orgeln med sitt orgelverk från 1966 har 63 stämmor och bevarad fasad, ritad av Tengbom i samarbete med Oskar Brandtberg (1886–1957) som medverkat i utformningen av de nio krönande änglafigurerna med musikinstrument.

Bakom orgeln finns en glasmålning med motiv från Jesus bergspredikan, också komponerad av Brandtberg, utförd av Nils Petter Ringström. Och, orden ur bergspredikan får avsluta denna presentation av konsten i Högalidskyrkan. Liksom konsten i kyrkan knyter de orden till det förgångna samtidigt som de relaterar till vår samtid och vårt ansvar för varandra och vår värld:

Saliga äro de fridsstiftande ty de skola kallas Guds barn.
Saliga äro de bedrövade, ty de skola bli hugsvalade.
Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall ske barmhärtighet.
Saliga äro de som hungra och törsta efter barmhärtighet, ty de skola bliva mättade.

(Matteusevangeliet 5)