– När jag fyllde 50 bestämde jag mig för att strunta ännu mer i vad folk tycker och sluta vara rädd. Så först gjorde jag ett fallskärmshopp – jag har alltid varit flygrädd – och sedan började jag träna igen efter 15 år.
Det säger Annika Stenvall, 60. Till vardags arbetar hon som finskspråkig präst och som socionom inom diakoniverksamheten i ”Kyrkan mellan land och hav”.
– Jag har önskejobbet som kombinerar mina två utbildningar och två av mina språk, säger Annika, som kom till Sverige från Finland i mitten på 80-talet.
Av en slump bestämde hon sig för att pröva på en mångsidig utomhusträning som inspirerats av militär träning – Nordic military training – där man jobbar både med styrka, kondition och det mentala. Man använder varandra, eller det man hittar i skogen, som tyngder och ålar, kryper, klättrar, släpar, hoppar, balanserar och springer oavsett underlag eller väder.
– Jag trodde jag skulle dö efter mitt första träningspass. Jag hade ingen kondition och var helt slut, men eftersom jag är så envis så bestämde jag mig för att fortsätta. Jag gillade verkligen att alla peppade varandra i träningsgruppen.
Hon minns när hon stukade foten en av de första gångerna – och träningskompisarna turades om att bära henne tillbaka.
– Det finns en stor omtanke om varandra i gruppen och vi gör allt tillsammans. Alla ska med! Är någon långsammare en dag, då springer vi alla långsammare.
Det bästa med träningen är gemenskapen, tycker hon, och att det är så socialt.
– Visst kan vi klaga om det är blött och eländigt, men framförallt peppar vi varandra. Det finns även alltid plats för humor så man blir på gott humör.
Gemenskapen i träningsgruppen får mig att våga mer och göra saker som jag aldrig skulle ha gjort på egen hand.
Annika
Och just för att det är så socialt så blir träningen av.
– Även om jag inte har den minsta lust att gå för att det är kallt, mörkt och regnigt ute så går jag ändå – de andra är ju där – och det har jag aldrig ångrat. Träning för mig är ett sätt att umgås.
Gemenskapen i träningsgruppen får henne även att våga mer och göra saker som hon aldrig skulle ha gjort på egen hand.
– Tycker jag något är läskigt så säger jag det. Då säger någon ”Ingen fara, här ta min hand”. Man hjälper varandra hela tiden.
Hon berättar om en gång när gruppen skulle krypa igenom ett större dikesrör som gick under en väg.
– Jag och en annan i gruppen var tveksamma eftersom vi båda har klaustrofobi. Men då tänkte vi att om vi kryper nära varandra och pratar hela tiden så kommer vi att klara det – och det gjorde vi! Jag har lärt mig att jag klarar mer än vad jag tror. I stället för att säga nej så prövar jag.
Gruppen är lika mångsidig som träningen. Här finns alla åldrar och yrken representerade. Annika är den enda prästen, men långt ifrån den enda över 60.
– Den äldsta i min grupp är 67. Hon började när hon var 62 och har som mål att hon ska köra hinderloppet Tough Viking snart. En annan är 62 och har en ny höft. Vi är sega och matar på.
Hennes favoritövning är att göra ”sälen” då man skuffar sig fram i snön på mage. En annan är ”björnen kommer” då man ska klättra upp i ett träd och krama om det.
– I dag, när jag snart fyller 61, är jag i bättre form än vad jag någonsin har varit. Nu kan jag välta ett 100 kilos däck 25 gånger i rad.
Man kan träna så ofta som sex gånger i veckan med militärträningen, men Annika hinner inte vara med mer än en gång i veckan.
– I stället styrketränar eller springer jag tillsammans med min granne eller med min bästa kompis.
Hon och bästa vännen hittade varandra på militärträningen och började umgås och idrotta tillsammans.
– Vi brukar säga ”Är vi galna eller är vi galna? Vi är bara galna!”. När vi är ute i skogen och springer så brukar vi lämna stigen och ta oss fram på alla möjliga olika sätt, som att åla och krypa under eller klättra och hoppa över hinder bara för att vi tycker att det är så roligt. Vi kör även funktionsträning i min kompis trädgård. Då gräver vi flera meter dike eller gräver upp stubbar – för att det behöver göras – och samtidigt blir det mycket träning.
För tre år sedan bestämde de sig för att lära sig att åka snowboard.
– Hade jag inte hållit på med militärträningen hade jag inte ens kommit på tanken att säga ja. Men nu tänkte jag i stället: ”Man måste prova allt”.
Hon och bästa kompisen har även ställt upp i flera hinderlopp i terräng som Toughest och Tjurruset.
– I ett lopp klädde vi ut oss till tanter i hatt och handväska. Vi har även ett lag tillsammans med min bror som heter ”Two ladies and a gentleman” och vi brukar vara täckta av lera från halsen ända ner till tårna när vi är klara, säger hon glatt.
Hon understryker att man inte behöver vara vältränad eller ha bra kondition för att börja träna militärträning eftersom grupperna delas in utifrån nivå med olikfärgade västar så alla vet hur mycket de andra i gruppen klarar av.
– Just nu har jag till exempel en grå väst eftersom jag är lite skadad. Och framförallt är det ingen som tänker att andra sinkar eller förstör för en, eftersom alla ska med. Vi gör det här tillsammans.
Skribent: Mia Sjöström
