Vi tror oss känna igen liv när vi ser det. Det forskas, filosoferas och kämpas om liv precis hela tiden, trots att vi saknar en entydig vetenskaplig definition av vad liv är. Strängt taget vet vi egentligen inte vad vi talar och forskar om; likväl gör vi det.
Teologiskt sett är liv först och främst att vara i relation, i samspel. Bibelns andra skapelseberättelse i Första Moseboken 2:4bff ger en mycket konkret bild av detta. Gud formar en varelse av jord (hebreiskt: adamah) och blåser sedan in liv genom dess näsborrar. Så blir ”jordvarelsen” människan levande, hon som av adamah fick namnet Adam. Härmed är gudsrelationen etablerad som den allra första relationen.
Så småningom ger människan namn åt djuren och får i uppdrag att bruka och vårda Edens trädgård, som Guds skapade medskapare. Relationen till skapelsen etableras som den andra grundläggande livsrelationen. Därefter får den första människan sällskap av en varelse som är mer lik henne än alla andra. Relationen till medmänniskan är den tredje relationen. Livet beskrivs nu som att vara i samspel med Gud, skapelsen och medmänniskorna. När människorna sedan äter av frukten från trädet mitt i trädgården öppnas deras ögon och de ser att de är nakna. Det är nu jaget blir medvetet om sig självt; jagrelationen etableras. Jaget bygger alltså på att finnas i en fyrfaldig relation: till Gud, till skapelsens helhet, till medmänniskorna och till sig själv. Människolivets signum är detta fyrdimensionella nät av sammanhang.
Gud, skapelsen, medmänniskan, jaget – så är den bibliska ordningsföljden. Har inte det moderna västerlandet vänt på den ordningen? Först kommer jaget, sedan relationen till andra människor och därefter naturen eller skapelsen.
Till sist, högst frivilligt och för dem som törs, kommer Gud. Denna omvända ordning passar som hand i handske i det berömda diagrammet från World Values Survey där Sverige ligger högst upp och längst ut när det gäller värden som ”självförverkligande” och ”sekulär rationalitet”. Utvecklingen tyder på en atomistisk snarare än relationell människosyn – jaget är individ i första hand, en självständig och odelbar enhet. Talas det dessutom inte om individer oftare än om personer? Till skillnad från individ, som på latin ordagrant betyder ”odelbar” (som atom på grekiska), är ordet ”person” ett relationellt begrepp. Redan en enkel sökning på nätet visar att person innebär att vara en del av en kultur, av etablerade former av sociala relationer såsom släktskap, äganderätt eller juridiskt ansvar.
Vad var det som gjorde att personen krympte bakom individen? Hur fastnade jaget i den västerländska individualismens garn? Idéhistoriens spår leder ofta till René Descartes och hans berömda cogito ergo sum – jag tänker därför är jag. Hur hade det sett ut om han i stället hade kommit fram till ”jag är i relation, därför är jag”?
En som särskilt intresserat sig för relationernas betydelse är den sent förra året bortgångne sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu. När han talade om sannings- och försoningsarbetet efter apartheidregimens fall var ubuntu ett viktigt begrepp. Ubuntu handlar om hur radikalt sammanflätad till-varon är. Förövarens mänsklighet är sammanflätad med offrets och i en ond handling förlorar båda sin mänsklighet. Ubuntu betyder att människan är människa genom andra människor. Personligheten konstitueras alltså inte i första hand genom en cartesiansk koncentration på individen i cogito ergo sum, utan genom att jag kan säga ”jag är i relation, jag samspelar, alltså finns jag till”.
Det cartesianska synsättet sporrar till kritiskt tänkande och kanske även till civilkurage. Det skulle dock emellanåt behöva ett tillskott av ubuntu för att motverka en individualism som skadar gemenskapens väl. Enligt ubuntu är det gemenskapen som bygger jaget. Men gemenskapen kan också hota jaget. Då kan lite cartesianskt tänkande underlätta den sorts individualism som både jaget och gemenskapen behöver för att utvecklas.
Berättelsen om frukten i paradiset handlar om tillkomsten av jagrelationen, men går för det mesta under namnet syndafallet. Den danske filosofen och teologen Søren Kierkegaard läser den intressant nog som en berättelse om frihetens och andens uppvaknande. Oskuld och okunskap hör till ett drömtillstånd som föregår medvetenheten. Så länge vi är i detta drömtillstånd är frukten oäten och friheten oförverkligad. Att friheten förverkligas får konsekvenser: ångesten, det förlorade paradiset. Om sorgen är kärlekens pris, är ångesten frihetens pris. Vårt mänskliga drama är att vi måste leva våra liv i skärningspunkten mellan godhet och ondska. Därav ångesten.
När vi ser ner i frihetens bottenlösa möjligheter som i en svindlande avgrund begränsar vi oss genom att ta ett fast grepp om något för att inte förlora fotfästet. Därför måste den fullkomliga friheten offras. När svindeln lagt sig och vi ser vår bundenhet till det ändliga är oskulden borta. I stället blir vi medvetna om vårt inre liv. Fallet nedåt blir samtidigt ett språng framåt. För att människans jag ska uppnå sin fulla mänsklighet behövs alltså också en kunskap om avgrunden. ”Den som har lärt sig att känna ångest på rätt sätt, har lärt sig det största”, skriver Kierkegaard.
Subjektet som blundar för sin bundenhet betalar ett högt pris: existentiell ensamhet mitt i en tätbefolkad värld, en antropocentrisk föreställning om att vara världens centrum som leder både till skapelsens överexploatering och människans självexploatering eftersom varje individ oavbrutet måste svara för sin egen mening och sitt eget hopp. Relationen klipps av till den tillvarons grund som ständigt skapar ur ett överflöd av kärlek och som de flesta människor på denna jord kallar Gud. Den befriande och meningsskapande insikten att allt är gåva innan det blir uppgift förblir oupptäckt.
Människan som ser på sig själv som sekulariserad har det inte lätt.
Friedrich Nietzsche, filosofen som proklamerade Guds död, var fullt medveten om det höga pris som jaget måste betala för att kasta loss från tillvarons grund. Människan som ser på sig själv som sekulariserad har det inte lätt. ”Vi har raserat bron bakom oss – ja mer än så, marken under våra fötter!”, skriver han i ”Den glada vetenskapen” (1883). ”Välan, bräckliga farkost! /.../ Omkring dig ligger oceanen, /.../ ibland breder den ut sig som siden och guld i ett milt sinnes drömmerier. Men det ska komma stunder då det går upp för dig att den är oändlig och att det inte finns något fruktansvärdare än oändlighet. /…/ Ve dig när du grips av hemlängtan till land /.../ och det inte längre finns något ’land’.”
Gud är död, vi har dödat Gud, är ropen som Nietzsche låter höra på torget. Märkligt nog leder dock Guds död inte till frihetens triumf. Snarare till eftertanke eller en otyglad skräck. Nietzsches ord skulle kunna vara skrivna med klimatkrisens dystopiska perspektiv för ögonen: ”Vem gav oss svampen för att torka bort hela horisonten? Vad gjorde vi när vi kedjade loss denna jord från dess sol? Vart rör den sig nu? Vart rör vi oss? Bort från alla solar? Störtar vi inte hela tiden? Och baklänges och sidledes och framledes, åt alla håll? /…/ Andas inte det tomma rummet mot oss? /…/ Kommer det inte hela tiden natt och ännu mera natt?”
Det är inte förnuftet eller en allt starkare naturvetenskap som tar död på Gud. Nej, det handlar inte om bristande rationalitet, enligt Nietzsche. Felet är brist på passion för livet, eller brist på relationer, skulle vi kunna säga. ”Jag kommer bara att tro på en Gud som förstår sig på att dansa”, skriver han i ”Så talade Zarathustra” (1883–85). Han har en poäng. Tro är inte ett rättshaveristiskt rådbråkande. Tro är mer som en dansbana där jaget och duet rör sig till skapelsens musik.
Jag är i relation, därför är jag. Om den insikten försvinner återstår det som hos Nietzsche är Guds död, hos Max Weber avförtrollning och hos Stockholmsrabbinen Marcus Ehrenpreis materiens seger över anden. Utan den fyrfaldiga relation som jagets liv bygger på blir världen fattig och rentav farlig. För att skapa en allmängiltig etik räcker det inte med att utgå från det egna förnuftet. Gudsrelationen ger det filosofiska förnuftet orientering, mening och utmaning. Skapelserelationen ger kroppsligheten dess rätta betydelse och tränar jaget i att balansera mellan sitt fullständiga beroende av skapelsen och sin makt i och över skapelsen. Relationen till ett du är själva förutsättningen för att vara ett jag.
Kanske är något av det vettigaste vi kan göra i detta de hotande dystopiernas tidevarv att vända den moderna ordningen till mer ursprunglig former av relationer? Jag ser tecken på det i aktuell litteratur. Samtidigt som han avvisar en del historiska gudsbilder skriver Göran Rosenberg i ”Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek”: ”Jag tror på den Gud som människan behöver för att förbli människa.” I den bemärkelsen är Gud inte valbar. Gudsrelationen hamnar först och inte sist. Vi slipper ursäkta oss för vår längtan och våra erfarenheter av transcendens, våra andliga erfarenheter.
I sina romaner om miljöförstöringens och klimatförändringarnas katastrofala konsekenser låter Maja Lunde och Andri Snær Magnason oss förstå att där skapelserelationen ligger i ruiner hamnar även de medmänskliga relationerna i kris. Där bina dör, regnen uteblir och glaciärerna smälter bort faller samhällen sönder; anarki tar över. Och i sin biografi över Gunnels Vallquist, ”Att slå rot i förvandlingen”, skildrar Alva Dahl Guds- och jagrelationens intima samspel som förutsättningen för att uthärda och förhålla sig till tillvarons spänningar och motsägelser.
Vallquist talar om att gå in i motsägelsen och att vila i spänningspunkten, till och med ”slå rot i förvandlingen”, vilket låter som ett paradoxalt råd. Men just så är det. Det är ”ogörligt och ändå möjligt”, skriver Vallquist, ”orimligt och likväl det enda sannfärdiga, outhärdligt och samtidigt den enda befrielsen”.
Den fyrfaldiga relationen gör det möjligt att leva både vår litenhet och vår storhet med värdighet. Samspelet i det fyrdimensionella nätet av relationer är jagets kallelse.
ärkebiskop Antje Jackelén, Svenska kyrkan
Läs artikeln i Svenska dagbladet: Svenska dagbladet