Temat för söndagen är Vårt eviga hopp, som ska påminna oss om att sorgen har en guldkant – hoppet om det eviga livet hos Gud.
En dag för sorg, minnen och tacksamhet
Sorg har i vårt samhälle ofta blivit en privatsak, något som vi bär i vårt inre men inte pratar så mycket om, särskilt inte efter att den första chocken och smärtan har lagt sig.
Men denna söndag visar vi vår sorg och vi sätter ljus på våra närståendes gravar. Vi får samlas och tacka för dem vi har haft hos oss, minnas och trösta varandra.
Många församlingar bjuder in anhöriga till dem som har dött under året, till en ljuständningsgudstjänst. Ännu en gång läser vi upp de dödas namn och ännu en gång får vi tänka på hur deras liv blev. Ännu en gång ringer klockorna till tacksägelse.
Vi har ett hopp om ett evigt liv
Texterna denna söndag handlar om att det finns ett hopp som hör ihop med döden. Det hoppet är att vi är födda till något större än ett jordiskt liv – vi är födda till ett himmelskt, evigt liv, en samhörighet med Gud som går bortom det som den här världen kan tillfoga oss.
I allhelgonatid får vi samlas i sorgen, men också i hoppet om att det finns en kraft som är starkare än allt annat, till och med starkare än döden. Den kraften är Guds kärlek.
