Det finns olika sätt att gravsättas på
Det finns flera olika slag av gravsättningar:
- Kistgravplats. Den döda kroppen placeras i en kista, och kistan begravs i jorden. Över kistgraven reser de anhöriga ofta en gravsten. Eller så används en redan befintlig familjegrav.
- Urngravplats. Den döda kroppen kremeras. Askan läggs i en urna, som begravs i jorden. Över urngraven reser de anhöriga ofta en gravsten. Eller så används en redan befintlig familjegrav.
- Askgravplats. Askgravplatsen är en utveckling av urngravplatsen, ofta placerad tillsammans med andra askgravplatser på ett område.
Askgravplatsen är en gravplats med begränsad gravrätt. Det innebär att huvudmannen sköter om de enskilda gravplatserna och de allmänna ytorna omkring dem och tar ut en avgift för skötseln av gravplatsen. Huvudmannen bestämmer också över gravanordning och utsmyckning.
En askgravplats upplåts på 25 år, men gravrätten kan förnyas. Efter gravsättningen gör huvudmannen en notering i gravboken. - Minneslund. Askan strös ut eller grävs ner i en minneslund, som är ett område där askan efter fler döda finns. Minneslunden är anonym – där finns inga personliga stenar. Anhöriga får inte delta när askan grävs ner eller strös ut.
- Askgravlund. Askan strös ut eller grävs ner på ett område där askan efter fler döda finns. På en gemensam yta finns deras namn angivna. Anhöriga får delta om de önskar.
Det finns även några andra alternativ:
- Kolumbarium och urnmur. Urnan med aska placeras i en av många nischer i en vägg eller en mur. I varje nisch kan en eller flera urnor förvaras. Skillnaden mellan ett kolumbarium och en urnmur är att kolumbariet är inomhus och en urnmur är utomhus. Det är vanligast med kolumbarier och urnmurar i storstäder, där det inte finns utrymme för nya kyrkogårdar. Ett kolumbarium kan finnas under eller ovan jord.
- Kistminneslund. Kistan gravsätts på ett gemensamt gravområde för kistor. Den fungerar ungefär som en minneslund – de anhöriga är inte med vid gravsättningen. På området finns en gemensam smyckningsplats.
De flesta begravningsplatser är allmänna – för alla
I Sverige är de flesta begravningsplatser så kallade allmänna begravningsplatser. Oftast ligger dessa platser på kyrkans mark. Den som är folkbokförd i Sverige har efter sin död rätt till en gravplats i 25 år, utan extra kostnad. Ofta kan de anhöriga förnya en gravrätt efter dessa 25 år.
Askan kan strös på andra platser
Det är möjligt att strö den dödas aska någon annanstans – över jord eller vatten. Ansök hos Länsstyrelsen, som fattar beslut. Platsen ska vara lämplig och askan måste hanteras på ett värdigt sätt.
Begravningen ska äga rum inom en månad
Begravningslagen säger att den döda måste kremeras eller gravsättas senast en månad efter dödsfallet. Om kroppen kremeras ska askan gravsättas inom ett år efter kremationen.
Om det finns särskilda skäl att vänta längre, går det att begära anstånd hos Skatteverket.
Den döda kan begravas på en annan ort
De flesta begravs på den ort där de bodde innan de avled, eller på orten där de föddes. Om det finns plats, går det bra att begrava den döda på en ort där hen inte var folkbokförd.
De anhöriga får göra mycket – men inte allt
De anhöriga får välja eller tillverka kista eller urna, samt gravsten eller annan gravanordning. Det finns regler om material och mått, så kontakta först huvudmannen om du själv vill tillverka, måla eller dekorera kistan eller urnan.
De anhöriga får däremot inte
- förvara aska i hemmet
- dela upp askan utan särskilt tillstånd från Länsstyrelsen
- öppna grav på allmän begravningsplats
- gräva ner eller strö aska i minneslund
- strö eller gräva ner aska på annan plats än begravningsplats utan tillstånd från länsstyrelsen
- flytta gravsatt stoft eller aska utan huvudmannens tillstånd.