200 starka berättelser om diakoni

”Jag mår inte så bra”

Han ringde några dagar efter vårt första möte.

”Du”, sa han, ”jag är på sjukhuset och mår inte så bra. Läkare håller på att undersöka men jag mår dåligt och hostar blod.”

Han hade kommit in till mig på eftermiddagen några dagar tidigare. Om jag kunde hjälpa honom. Vårdcentralens kurator hade sagt att om någon, så skulle det vara diakonen. Han behövde hämta ut medicin och hade ingen giltig legitimation. Om jag kunde hjälpa med det. Han hade körkort, men det hade gått ut och han hade inte råd att förnya.

Han hade länge bott på gatan och han kände ingen här som kunde hjälpa honom. En dålig månad med pengar också… Inga pengar, inget ID, ingen medicin. Men med svåra sjukdomar. Sverige 2016.

Jag ringde hans läkare och fick höra att han var han. Vi gick tillsammans till apoteket och jag intygade hans identitet och betalade för hans medicin och en dosett, så att han skulle hålla koll på medicinen bättre. ”Var det så enkelt?” sa han när vi lämnade apoteket. ”Ja”, sa jag, ”så enkelt om man vet vägen.”

Jag sitter med min telefon i handen och lyssnar på honom när han fortsätter prata. ”Du, du är min vän. Är det ok att jag säger så.”

Vara kvar i det svåra 

Det första jag tänkte på var något som en papperslös flykting sa till mig för en tid sen. Han sa: det bästa med dig (jag är diakon) är att du aldrig lovar något.

I flyktingarbetet har jag fått lära mig att vi aldrig får ge ett falskt hopp- ett hopp mest för att trösta hjälparen- men att vi kan ge hopp om hopp.

Jag märker att mycket av det som är viktigt för mig i min beskrivning av diakoni är det som visar vad diakoni inte är.

• Diakoni är aldrig falsk- den är uppriktig och ärlig. Det är att våga vara människa och gå in i relation med människor som söker livsmöjlighet.
• Diakoni är aldrig makthungrig- den söker inte sitt eget. Relaterar till makten, problematiserar sin roll i maktobalansen, använder sin makt för att gagna andra.
• Diakoni är inget, den blir till i mötet mellan människor- och har alltid ett syfte- att frigöra livskraft (som det står i biskopsbrevet om diakoni).

Jag gillar verkligen det där: att frigöra livskraft. Det är väl det alla som söker församlingen: ensamstående föräldrar, ensamma änklingar, papperslösa flyktingar… och jag själv är i sådant skriande behov efter, törstar efter: att få frigöra livskraft, att våga tro och tvivla på att det (livet) är möjligt, tillsammans med andra.

Det känns på ett sätt futtigt att det bästa var att jag aldrig lovade något, eller så var det stort? På ett sätt tror jag att det handlade om att jag som diakon vågade vara kvar i det svåra. Och att jag delade det svåra och omöjliga med den här personen.
Susanna