En glad Daniel Norqvist i diakonskjorta ler mot kameran.
Lyssna

Diakonen Daniel är en tjänare i nöd och lust

Daniel Norqvists dagar är fulla av möten och samtal med människor i nöd och lust. Han gör hembesök till församlingsbor för sorgesamtal och uppvaktningar, möter barnfamiljer och enskilda som har det kämpigt och behöver ekonomisk hjälp.

En diakons vardag

Vi frågade Daniel Norqvist som till vardags arbetar i Alunda församling* norr om Uppsala. Dagligen träffar han barn och ungdomar på orten genom församlingens öppna förskola eller uppsökande verksamhet.
– Jag älskar barn! Och jag är bra på att grädda våfflor, säger Daniel Norqvist.

Vi möts i Alunda, en liten landsortsförsamling i hjärtat av Uppland med runt 3 000 invånare, där många pendlar till Uppsala. Diakon Daniel hälsar ideligen på Alundabor när vi rör oss i samhället, han stressar inte utan bjussar på charm och otvungna leenden.

Berörd av människors öde

Nöden han såg på Stockholms gator fick honom att växla spår i livet och lämna yrket som kock. De hemlösa, prostituerade, tiggarna, missbrukarna berörde honom och han fann att Svenska kyrkan var en kraft för att vända människors liv till något bättre. Mycket av Daniels inspiration kommer från S:ta Clara kyrkas arbete för utsatta mitt i Stockholm.
– Diakonen kan sägas vara en socialarbetare och tjänare i Svenska kyrkan. Diakoni står för tjänande. Att föra ut det som prästen predikar till människor: Tro. Hopp. Kärlek.

Daniel fortsätter:
– Mitt arbete handlar inte bara om hembesök, kaffe med smörgåstårta och gemyt med vuxna. Det handlar faktiskt om att också gå – som det står i Psaltaren 23 – i Dödsskuggans dal. Vi diakoner möter väldigt mycket nöd från vaggan till graven.
En kvinnlig diakon sitter och samtalar med en annan kvinna.

Foto: Alex & Martin /Ikon

Diakoner ska vara Jesu händer och fötter och gå ut till människor och tjäna dem, precis som Jesus själv gjorde.

Daniel om att vara diakon

Diakoner gör mycket i det dolda

Mycket av det Svenska kyrkan och diakonerna gör får sällan uppmärksamhet. Daniel tar ett exempel, en kvinna med två barn som han har följt en tid. Kvinnan var narkoman, hemlös och prostituerad. Så mötte hon en diakon och det blev början på en lång relation. Diakonen blev hennes mentor och själavårdare och av kyrkan fick hon hjälp med att komma in på behandlingshem. Idag läser hon på högskola och livet har fått ny riktning.
– Men diakoni är ju inte bara det som diakonen gör utan som kyrka ska vi finnas mitt ibland människor, säger Daniel. Kommer folk inte till kyrkan får vi gå till dem! Det kan vara när min kollega är på Ica och knyter kontakt med rumänskan som tigger eller när kyrkovaktmästaren möter Kajsa vid graven och det blir ett spontant samtal om sorg, menar han.

Klassamhälle och flyktingar

Vi pratar om Svenska kyrkans utmaningar i framtiden.
– Kyrkan ska vara ett ljus, ett salt i världen. En stor utmaning är klassamhället, de stora klyftorna som riskerar att bli ett ”vi” och ”dem”. Den stora nöden bland flyktingarna är vår andra stora utmaning. Vi måste förbereda oss på hur vi möter nästa våg av flyende människor. Vilken är vår roll och vad kan vi bidra med i civilsamhället?

Roland Asplund

* Sedan intervjun gjordes har Daniel Norqvist bytt församling.