Linköpings domkyrka, Vadstena klosterkyrka och Vreta klosters kyrka har kanske framför allt tre saker gemensamt. De tillhör Linköpings stift, de är gamla och de är stora. Två av dem riktigt stora.
– Tre nationalmonument brukade vår tidigare stiftsantikvarie säga, berättar den nuvarande stiftsingenjören Emelie Malmborg.
Och påståendet är verkligen inte fel. Linköpings domkyrka är landets näst högsta kyrka med sitt 107 meter höga torn. Vadstena klosterkyrka byggdes efter de, ganska generösa, mått och anvisningar som heliga Birgitta mottog från Kristus själv, och i anslutning till Vreta klosters kyrka finns ruinerna efter Sveriges äldsta kloster, grundat i början av 1100-talet.
Men ytterligare en sak de har gemensamt är att de med sin rika och långa historia kräver en hel del underhåll och renoveringar, och kyrkoantikvarisk ersättning. Just nu renoveras domkyrkans torn – all kopparplåt på spiran och över 1 000 stenar i konstruktionen byts ut. Ett arbete som sträcker sig över två och ett halvt år, där bara uppförandet av byggställningar tagit närmare ett halvår i anspråk.
– I fjol renoverades tornet på Motala kyrka. Det är ovanligt högt med sina 57 meter, men det här är något helt annat och kostnaden blir många gånger så stor, säger Emelie och fortsätter:
– Historiskt har den kyrkoantikvariska ersättningen räckt ganska långt för oss, men som det är just nu tar renoveringen av domkyrkans torn ungefär hälften av stiftets totala ersättning per år, och då behöver andra åtgärder stå åt sidan.
Säkerhetsaspekten måste alltid gå först
Dessutom är man mitt uppe i att ta sig an renoveringen av Vadstena klosterkyrkas strävpelare och karakteristiska höga fönster – med infärgat glas och blyspröjs med medeltida masverk. Arbetet har fått delas upp i faser. Dels är inte alla fönster och pelare i samma skick, dels behöver metoder utvecklas och testas. Men framför allt finns det helt enkelt inte resurser att göra allt samtidigt.
– Vårt mål är inte att renovera stiftets alla kyrkor till toppskick på en gång. Det finns inget egenvärde i att de är jättefina under just den kommande femårsperioden – de ska ju stå många hundra år till. Men i de fall det leder till att kulturhistoriska värden riskeras känns det oerhört tråkigt, säger Emelie och utvecklar:
– Till exempel våra 79 kyrkor med spåntak. Där skulle vi verkligen vilja planera fler tjärstrykningar, men det går inte ihop.
Hur avgör man då vad som behöver vänta och vad som faktiskt måste göras direkt? Generellt menar Emelie att säkerhetsaspekten alltid går först – ingenting får riskera att rasa eller skada någon. Därefter prioriteras tak och exteriörer medan invändiga och mer estetiska åtgärder ofta får stå tillbaka.
Planer för vård och underhåll krävs för kyrkornas överlevnad
Mer konkret handlar det om ett metodiskt arbete med vård- och underhållsplaner. Tillsammans med stiftsantikvarier och fastighetsansvariga i församlingar och pastorat upprättar Emelie de dokument som beskriver vad som behöver göras under den kommande tioårsperioden för att stiftets kyrkor ska kunna överleva både oss och kommande generationer.
– I arbetet har vi framför allt identifierat två nycklar: att upprätta enkla excelmallar som är lätta att arbeta i, och att komplettera åtgärderna med kostnadsuppskattningar, berättar Emelie.
Tillsammans går de igenom kyrka för kyrka och ser till behov. En takrenovering där och en puts som behöver avfärgas där. Allt listas och planeras i tid och med den samlade erfarenheten och kompetensen kan kvalificerade kostnadsuppskattningar göras. Något som gör planering och prioritering betydligt enklare för alla.
– Att sätta en uppskattad kostnad gör att planerna faktiskt används. Både i dialog med kyrkoråd och i verksamheten. Det ger varje församling en tydlig överblick över sitt eget behov, och något att jämföra med vad som är rimligt sett till kostnad och möjlighet att genomföra i tid. Och inte minst mot vad de i normalfallet kan förvänta sig i form av kyrkoantikvarisk ersättning. Det är en uppgift som en inhyrd konsult inte kan uppskatta, förklarar Emelie.
Medan domkyrkans torn sakteliga får sitt nya yttre har fönster i Vadstena klosterkyrka säkrats med nät på bägge sidor glaset i väntan på sin tur att underhållas. Putsen lyser inte vit på stiftets alla kyrkor, men det ska den å andra sidan inte alltid göra heller. Verkligheten är att hårda prioriteringar behöver styra.
– Visst är en del putsväggar lite väl smutsiga, men vi har inga tak som står och läcker in. Däremot har vi byggt och fortsätter att bygga upp en underhållsskuld, framför allt genom de större och mer omfattande renoveringarna.