I debatten om AI ser vi ofta hur likheten mellan artificiell intelligens och mänsklig intelligens betonas. Farhågor om hur AI utkonkurrerar och ersätter människan sträcker sig från berättigad oro till fantasylik spekulation. Människan både speglar sig i AI och projicerar sin självförståelse på AI. Vi behöver därför belysa skillnaderna mellan maskin och människa bortom kemi, biologi och teknik. Människan är mer än summan av sina funktioner. Med kristet språkbruk är hon en evighetsvarelse, skapad av Gud.
Genom industrihistorien har människan gärna tolkat sig själv i ljuset av sina egna skapelser. Vi har liknat oss själva vid kuggar i ett maskineri, kallat hjärnans misstag för kortslutning och behövt ladda batterierna. I IT-åldern föreställer vi oss hjärnan som en hårddisk vars minne inte är fullt så pålitligt som datorns.
Jämförelserna är ofta underfundiga, men antyder samtidigt en begränsning i vår förståelse av oss själva. I en tid när vår syn på människan blir alltmer instrumentell och inte sällan förfäktar att en människa är summan av sina kemiska och elektriska processer så blir avståndet till AI:s kemiska och elektriska processer inte långt. Människan görs mindre än vad hon är och AI görs större än det är.
Vi behöver redskap för att förstå det mänskligas särdrag. Vi behöver redskap för att förstå det levande, det som har värde-i-sig, bortom det materiella. Annars står vi oss slätt när vi ställs inför något annat materiellt som börjar bete sig som och likna oss människor.
Visst bär AI som redskap fantastiska möjligheter i mänsklighetens tjänst som stödverktyg. Men AI står inte själv i direkt relation till skapelsen – bara genom människan. Här finns skäl att med European Writers’ Council formulering ”Avmystifiera AI” och sätta människan i fokus för att hitta en utgångspunkt för att reglera teknikutvecklingen etiskt och socialt.
För att förstå AI:s möjliga roll behöver vi alltså som ett första steg reflektera över människosyn. Men det räcker inte. Vi behöver också ställa frågan om vad som är ett gott samhälle och vad som är en god relation mellan människa och den övriga skapelsen. Där börjar arbetet, inte i tekniken.
Vi ser nu hur Europaparlamentet och andra institutioner tar steg för att reglera och lagstifta. Det är sannolikt en nödvändig utveckling. Men det är av stor vikt att dessa processer rymmer hållbarhetsperspektivets alla dimensioner – ekologisk, ekonomisk och social, liksom andlig och existentiell. Det betyder att:
• Ett gott samhälle behöver eftersträva både lokal och global rättvis fördelning av det som samhället producerar. Detta gäller även AI och vinsterna av detta.
• Ett gott samhälle beaktar människans värde och värdighet. Därför behöver individens integritet värnas i en balans mellan det bästa för gruppen och för individen. Gruppen tjänar på att en större mängd av data kan göras tillgänglig för bättre resultat för AI. Det får dock inte ske på bekostnad av individens rätt till integritet.
• Ett gott samhälle värnar mänskliga relationer. Vi kan inte med AI:s stöd rationalisera bort det mänskliga mötet i utsatta situationer genom att till exempel automatisera rättssystemet eller sociala stödsystem. Vi ska snarare med AI:s stöd frigöra mer av mänskligt möte just i utsatta situationer.
Det behövs alltså en etisk kompass för utvecklingen av AI. I ”det dubbla kärleksbudet” talar Jesus om kärleken till Gud, medmänniskan och mig själv (Matteusevangeliet 22). Här finns en antydan till en sådan kompass. Det som gynnar skapelsen och medmänniskan. Det som inte gör mitt hjärta och samvete illa, och det som hjälper oss att ta plats i det gudagivna, förunderliga uppdraget att vara medskapare av en god och beboelig värld. Utifrån detta kan vi med glädje och tacksamhet till Gud och vetenskapen ta emot AI.
Martin Modéus
Ärkebiskop, Svenska kyrkan
Läs debattartikeln i Expressen:
https://www.expressen.se/debatt/vi-maste-se-skillnaden-mellan-manniskor-och-ai/