Under natten till påskdagen är vi många som samlas i mörklagda kyrkor. Ett ljus tänds, påskljuset, och någon ropar: ”Kristus är uppstånden!” Församlingen svarar: ”Ja, han är sannerligen uppstånden!” Ljuslågan förs vidare från påskljuset till vars och ens ljus tills hela kyrkan strålar i hundratals lågors sken.
Vad är detta för märklig tradition? Kristus är ju redan uppstånden, det sker inte en gång till, inte varje påsknatt. Svaret på ropet är inte heller ”Hur är det möjligt?” utan en bekräftelse av det vi just hört, att Kristus är uppstånden.
När journalisten Anders Holmberg i december ställde frågan till mig om jag tror på uppståndelsen i SVT-programmet 30 minuter var svaret givet. Jag tror på uppståndelsen. Detta ligger i själva kärnan i den kristna tron. Detta är den världsvida kyrkans tro. Och min.
Men när han frågade hur det gick till svarade jag: ”Det vet väl inte jag!” Av de många reaktionerna verkar det som om det var befriande att tron på uppståndelsen inte bara är en faktafråga. Den handlar om något mer, något i grunden outsägligt. Med teologins språk ett mysterium.
Jag är glad över att få röra mig i mysteriets gränsland. Det är en yta där jag som människa tystnar i förundran och vördnad. Något är större än jag. Det kan vara så enkelt som att jag tittar ut genom fönstret på morgonen och ser solen gå upp och hör fåglarna kvittra. Eller när jag ber. Givetvis finns fysikaliska förklaringar till hur solen går upp och att fåglarna kvittrar. Ändå väcker det medvetandet om något som är större än jag själv. Tänk att få uppleva detta, mitt i vardagen.
Att kalla något för mysterium kan betyda olika saker. Det kan betyda att något är en fråga vi aldrig får svar på. Saker som försvinner och inte går att hitta, kriminalgåtor, eller människors reaktioner som är svåra att begripa sig på. Att kalla dem mysterier är att säga att det är svårt att få förklaringar, kanske är det sådant vi får leva med.
Men teologins användning av ordet mysterium, som i tron på uppståndelsen, handlar inte om något som inte går att reda ut, utan om något som inte ryms i vare sig språk eller beräkningar, i vanlig bemärkelse.
Uppståndelsen låter sig inte fångas. Men vi uppmanas att stanna upp inför den. Att meditera över mysteriet, eftersom det visar på något som är av avgörande betydelse för livet.
Uppståndelsen springer ur något som är bortom gränsen för vår kunskapsförmåga, men den beskriver också vad som finns bortom denna gräns. Döden är slutet, det vet vi alla. Men uppståndelsen säger att döden också är början på något nytt. Kristus ”har utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset” (2 Timotheosbrevet 1:10). Liv bortom döden, det som vi ser i årstidernas cykler, men på ett djupare plan.
Detta mysterium är också vad vi möter i Bibelns berättelser om uppståndelsen. Flera var där när Jesus dog, ingen var där för att bevittna uppståndelsen. De första lärjungarna finner den tomma graven, där Jesus inte längre ligger. Men de möter också den uppståndne. Inte som en vanlig människa, utan som verklig men annorlunda. Detta kallar teologerna den tomma gravens respektive visionernas traditioner.
Ett exempel på det senare är när Lukas berättar om hur en okänd man vandrar med några av Jesu lärjungar till byn Emmaus och samtalar med dem om påskens händelser. Samtalet berör dem – men det är inte förrän de kommer fram som känner de igen mannen som Jesus; när han vid måltiden läser tackbönen, bryter brödet och ger åt dem att äta (Lukasevangeliet 24:13-32) – såsom kyrkan ännu i dag gör i nattvarden. Vi återgestaltar mysteriet.
Uppståndelsen är ett mysterium, där också bibelvetenskapen och den systematiska teologin tystnar. 300-talsteologen Evagrios av Pontos uttrycker detta gränsland med orden: ”Den som ber i ande och sanning är en teolog, och en teolog är den som ber i ande och sanning.”
Det är i bönen som mysteriet kan betraktas och bli meningsfullt. Och här blir det tydligt att bönen och sökandet ligger nära varandra. Här finns ett överlappande gränsland av öppenhet mot det outsägliga.
Bönen och det stilla utforskandet av trons mysterium i den, öppnar dörrarna för mysteriet. Därför börjar påsknattens gudstjänst med ett rop och ett bekräftande svar. Det är en inledning till bön.
Trons tempus är alltid presens. Bekännelsen gäller inte bara att Kristus har uppstått, utan att han ”sannerligen är uppstånden”. Svaret bekräftar att han är en del av vår verklighet, närvarande på ett sätt som går att leva i relation till när vi gör det med bönens djupt personliga språk.
Och bön är inte så märkvärdig som vi kanske tror. För många finns bönen i andningen, i en outtalad relation till en verklighet som bara kan anas. Kanske som en outforskad relation till en okänd vän. Vi anar tillräckligt mycket för att våga anförtro oss. Utan att fundera så mycket ber man. Mysteriet är närvarande och bekräftas av berättelsen om uppståndelsen.
I Linköpings domkyrka har jag ofta stått på en plats långt fram i kyrkan. Åt ena hållet ser jag då duvan, symbolen för Anden. Det speciella med denna duva är att den döljer sitt ansikte. Tittar jag åt andra hållet ser jag altartavlan med en bild av Kristus som ser mig rakt i ögonen. Båda bilderna behövs, Guds fördoldhet, och den Gud jag möter i Kristus. Jag ser den uppståndne, men förstår att jag bara kan inse en bråkdel av Guds storhet. Detta är platsen för bön. Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!
Martin Modéus
Ärkebiskop i Svenska kyrkan
Läs texten i Dagens Nyheter:
https://www.dn.se/kultur/arkebiskop-martin-modeus-pa-paskdagen-tander-vi-ljusen-och-omfamnar-mysteriet/