Julbön 2019
Uppsala domkyrka
(Det talade ordet gäller)
”Allt var så som det hade sagts dem.” Det stämde! Uppfyllda av denna känsla återvände herdarna till sina jobb med lovsång på läpparna.
Vi vet inte hur samtalen gick vid lägerelden sen. För ögonblicksbilden som vi har är den som finns i alla julkrubbor, även snart här i domkyrkan: barnet vilar nöjt, Maria och Josef begrundar, stjärnan lyser, ängeln strålar, herdarna häpnar och de vise männen är på väg att hitta rätt. Där stämmer allt.
Men tjugo minuter senare, hur ser bilden ut då? Kanske så: Ängeln borta, himlen stängt igen, den enda musiken som hörs kommer från värdshusets bar där livet pågår som om inget hade hänt. I stallet råkar oxen sparka till en höna och det blir ett himla liv. Barnet vaknar och gråter. Maria böjer sig ner för att lyfta upp den lille och börjar gråta hon med. Josef försöker trösta, men Maria kryper in i sig själv och säger att hon längtar efter sin mamma. Hade jag ändå gift mig med en kille från Nasaret hade jag fått vara hemma och sluppit föda här, ensam i ett främmande stall! Sedan säger hon, förlåt! Och Josef suckar: Tänk inte mer på det du.
Det är tufft, det gör ont i dem. Natten är kall och något julbord har inte serverats.
Så vad är det egentligen som stämde med Jesu födelse? När Lukas skrev ner sitt julevangelium för kommande generationer ville han visa att den gamla profetian stämde, att Jesajas ord stämmer: ”Natten ska vika där ångest nu råder … Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. … Ty ett barn har fötts.”
Maria och Josef befann sig i natten där ångest råder. Liksom herdarna. Liksom vi alla då och då. Och just där och då är Gud nära. Inte Gud-däruppe. Utan Gud med oss, Gud bland oss. Som vi sjöng: ”Den späda rosen fina som doftar salighet, i mörkret skall den skina, besegra dunkelhet.” Inte på scen i strålkastarljuset, utan i mörkret vecklar gudabarnet ut sin härlighet, sprider en doft av salighet.
Egentligen är det rätt ointressant om vi för egen del har fått allt att stämma inför denna julafton eller om det känns som att livet spretar alldeles för mycket. Det intressanta är att Gud kommer till oss i Jesus Kristus – inte för att lyfta oss ur våra liv utan för att möta oss mitt i dem. Hur långt hemifrån vi än är, hur långt vi än är från det som vi har definierat eller fått definierat som vårt idealtillstånd, hur mycket eller hur lite våra liv än stämmer överens med de julhälsningar vi har postat, mejlat eller messat: Här föds Gud, i vad vi än erbjuder Gud som en vagga i vårt liv.
Jul handlar inte om några hissar till en verklighet ovanför den jordiska. Jul handlar inte om det övernaturliga. Utan om Guds närvaro i det naturliga. Gud vill få ett hem i våra armar. Det är kärlek det handlar om. Och en stor glädje, en glädje för hela folket. Och om fred på jorden.
Guds närhet, kärlek, glädje, fred – det stämmer ju alldeles utmärkt med våra bästa förhoppningar och våra djärvaste önskningar för denna värld – att den ska präglas av goda, rättvisa och livsbejakande relationer mellan kvinnor och män och barn, mellan människor och stater, mellan människor och djur och hela resten av skapelsen.
Och när herdarna har kommit tillbaka från stallet, då börjar det stora berättandet: ”De berättade vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade.”
Julevangeliet är en berättelse som ska berättas om och om igen. Den är allmängods och inte någon specifik grupps egendom. ”En glädje för hela folket,” säger julängeln. Därför är det underligt att just vår tid så ofta begränsar allemansrätten till de stora berättelserna. Också i år har det påståtts att det är olämpligt att förskolebarn får se en levande julkrubba.
Upplevelser av helighet har funnits med under mänsklighetens samlade historia. De har följt oss människor oavbrutet genom vår evolution. Tanken att just vi i vår tid plötsligt skulle ha brutit med denna kontinuitet är ganska udda. Det har nog aldrig funnits några knivskarpa gränser mellan religiöst och icke-religiöst och mellan sekulärt och andligt. Utan där finns ett överlappande som kan ha sina risker, men som tiderna igenom också har gett upphov till mycket skaparkraft, spännande debatter och en dynamisk samhällsutveckling.
Ändå framställs det emellanåt som att demokrati, öppenhet, frihet och mångfald är beroende av att vi drar en skarp skiljelinje mellan det sekulära som vi kallar neutralt och det religiösa som somliga kallar vidskepelse. Med en sådan syn blir tro en störfaktor och ett problem i samhället snarare än en tillgång.
I morgon om en vecka blir barnkonventionen svensk lag. Dess 27nde artikel talar om varje barns rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. Att detta nu blir lag i Sverige borde ha konsekvenser för hur vi ser på barns andliga utveckling. Vi tar för givet att barnets fysiska, psykiska, sociala och moraliska utveckling är mer än en angelägenhet bara för föräldrarna. Det är självklart för oss att samhället tar ett gemensamt ansvar för barnhälsovård, skola och förskola och främjandet av goda värderingar i det uppväxande släktet. Den andliga utvecklingen däremot anses oftast vara endast en privatsak. Den motarbetas till och med om neutralitet i trosfrågor upphöjs till ideal. Neutralitet betyder: varken det ena eller det andra. Neutralitetsivran i trosfrågor kan göra föräldrar osäkra. Ska barnet verkligen döpas, lära sig att be, få del av den stora kristna berättelsen – eller är det inte bättre att vänta tills barnet kan bestämma självt?
Föräldrar frestas att tänka om tro på ett sätt som de inte skulle drömma om när det gäller kärlek. För vem skulle på allvar säga: jag ska inte krama mitt barn förrän det kan bestämma själv? Det är snarare tvärtom: ett moget ställningstagande för eller emot något underlättas av att veta vad det handlar om. Religiösa analfabeter faller lättare offer för fanatisk propaganda än människor som är så rotade i sin trostradition att de även kan förhålla sig kritiskt och självkritiskt till den.
Det finns anledning till oro över ökande psykisk ohälsa bland unga människor. Bön och tro vaccinerar inte mot psykiska problem, men tro och bön är definitivt en tillgång – både när det blåser snålt och när livet är som vackrast. En del av de problem unga vuxna brottas med idag hänger samman med brist på andlig utveckling. Annorlunda sagt: den andliga utvecklingen är lika viktig för en ung människa som den fysiska och den psykiska. Barnkonventionen påminner oss om det. Och i och med att den nu blir svensk lag finns det anledning att fundera över hur vi gemensamt tar ett ansvar för barns och ungas andliga utveckling, och därmed även vår egen.
Också därför är julen så viktig: dess berättelse ger många olika ingångar till andlig utveckling. För den är så allmänmänsklig och har så många känslobottnar att var och en kan känna någonstans: Det är som det sagts! Här stämmer det! Här finns drömmar, visioner, idéer. Julen är en godhetens och kärlekens konspiration. Den spelar roll, för livet, nu och i evighet. Därför är vi med när ”Över stad och land i kväll går julens glada bud att född är Herren Jesus Krist, vår frälsare och Gud.” Amen.