Lyssna

/ Publicerad 29 maj 2020

"Sätt stopp för limbotillvaron!"

Biskop Martin Modéus vädjar om barmhärtighet för asylsökande

”Avslag är avslag” brukar de som vill ”effektivisera” utvisningar av människor som nekats asyl betona. Så lätt det är att glömma dem som i många år levt i ett plågsamt limbo: de som nekas asyl men som inte har något land att återvända till. Förhoppningsvis drar den nu pågående utredningen om framtidens migrationspolitik samma slutsats som jag: Låt dessa klämda människor få asyl av humanitära skäl.

I den medeltida teologin beskrev begreppet ”limbo” ett mellantillstånd mellan himmel och helvete. I dagens språkbruk har betydelsen förskjutits; att vara i limbo är att vara i en omöjlig situation utan att kunna ta sig ur den. I just detta tillstånd lever i dag del människor som fått avslag på sin asylansökan men som inte tas emot av något land. De kan inte utvisas – men får inte stanna kvar.

På teknokratisk svenska kallas detta ”praktiskt verkställighetshinder”, och dessa personer hamnar bland dem som avses när man talar om att Sverige måste bli ”bättre” på att verkställa utvisningsbeslut. För denna grupp är det omöjligt.
Effekten av att tala svepande om ”effektivisering” blir att opinionen vänds mot människor som redan lider svårt. Tillståndet i sig innebär ett lidande, och när strandsatta människor dessutom talas om som ett samhällsproblem, eller blandas ihop med dem som är brottsmisstänkta, då behöver vår medmänsklighet skakas om.

I Linköpings stift, där jag är biskop, hör jag berättelserna om människor, ibland hela familjer, vars limbosituation hindrar dem från att skapa ett hem, ge barnen trygghet och bidra till samhället. Frustrationen växer i våra församlingar och hos stödpersonerna: Varför behandlas människor så här?

Som tvåbarnsfamiljen där föräldrarna kom till Sverige 2011 för att söka asyl. Föräldrarna är ursprungligen från Syrien, men de är uppvuxna i Ryssland och har varken syriska eller ryska identitetshandlingar. 2012 fick de sitt första utvisningsbeslut till Ryssland. Ryska ambassaden sa att de inte kunde fastställa makarnas identitet, och därmed gick utvisningen inte att genomföra. De kunde heller inte skickas till Syrien på grund av inbördeskriget.
Efter fyra år preskriberades deras utvisning och en ny asylansökan kunde skickas in. Den avslogs. I november 2019 kom ett tredje avslag. Familjen har inget land och ingen framtid.

När familjens stödpersoner frågar Migrationsverket hur länge de ska fortsätta få utvisningsbeslut som inte går att verkställa har de fått svaret: ”Så länge de lever”. Ska ett gott samhälle ge den sortens svar till människor i nöd?

En annan drabbad är en statslös palestinsk kvinna, född och uppvuxen i Syrien. Under en tid bodde hon med sin man i Förenade Arabemiraten. När mannen förlorade sitt jobb och därmed arbetstillståndet fick familjen inte längre vistas i landet men kunde heller inte återvända till Syrien på grund av kriget. Kvinnan flydde till Sverige med parets dotter; mannen skulle komma senare.
Hon sökte asyl men har fått avslag tre gånger och ska utvisas till Förenade Arabemiraten eftersom Migrationsverket anser att det är hennes land. Men där tar man enbart emot statslösa palestinier om de har uppehållstillstånd eller skaffar ett nytt uppehållstillstånd.

Kvinnan har uppmanats att visa att hon gjort seriösa försök att återvända. Hon har sökt 70 olika jobb i Förenade Arabemiraten. Det tiotal arbetsgivare som svarat säger att staten förbjudit dem att anställa statslösa palestinier. Hon ansökte då om verkställighetshinder men fick avslag. Migrationsverket menar att hon inte ansträngt sig tillräckligt för att ta sig tillbaka till Förenade Arabemiraten. Knappt några statslösa palestinier får återvända till Förenade Arabemiraten – vilket Migrationsverket känner till.

Vad ska egentligen krävas av en enskild asylsökande för att bevisa att han eller hon inte kan påverka sin utvisning? Det här måste klargöras i den kommande nya asyllagen. Bevisbördan faller nu ensidigt på den asylsökande.

2016 ändrades reglerna för ekonomiskt stöd till asylsökande. Sedan dess saknar vuxna rätt till ersättning efter att utvisningsbeslutet fått laga kraft. I limbo rycks samhällets skyddsnät bort.

I augusti ska migrationskommittén presentera sitt förslag om Sveriges framtida migrationspolitik. Det enda rimliga är att utredningen föreslår att människor i denna belägenhet ska kunna erbjudas uppehållstillstånd av humanitära skäl och att detta sedan blir riksdagens beslut.

När familjens stödpersoner frågar Migrationsverket hur länge de ska fortsätta få utvisningsbeslut som inte går att verkställa har de fått svaret: ”Så länge de lever”.