”Det viktiga är att man kan göra musik.” Gunnel Wahlström om sin vän Clas-Erik Sjöding

– Han var en ovanlig människa. Han pratade mycket och var alltid trevlig och alltid glad. Man kunde inte annat än att tycka om honom. 

Så säger Gunnel Wahlström om sin livslånga vän Clas-Erik Sjöding.

Gunnel och Clas-Erik träffades för första gången 1955. Gunnel var då pianoelev hos pianisten Valentina Rives som höll konserter varje söndag. Gunnel, som var 14 år, fick uppdraget att läsa ett litet föredrag som presentation inför varje pianostycke.

– Jag fick betalt 10 kronor per gång. Det räckte till tre biobesök! minns Gunnel.

Varje söndag, längst ut till vänster i publiken, satt en rödhårig kille och lyssnade på konserten.

– Vi brukade prata jag och Valentina, säga ”Tror du den rödhåriga är här idag?”

Den rödhåriga längst ut till vänster var Clas-Erik Sjöding.

En söndag efter konserten kom Clas-Erik fram till Gunnel, som då hette Forsell i efternamn, och frågade artigt:

– Skulle fröken Forsell vilja komma hem till oss och äta middag?

Det blev början på en livslång vänskap. Gunnel spenderade alltmer tid hemma hos Clas-Erik och hans föräldrar på Lidingö. Hon och Clas-Erik satt ofta tillsammans med andra vänner och lyssnade på musik på en ”dassig grammofon”, som hon själv uttrycker det.

– Han var så koncentrerad när han lyssnade på musik. Han lyssnade med hela sin varelse, beskriver Gunnel. 

Det viktiga är känslan och inlevelsen i musiken

Musik var Clas-Eriks stora passion och det genomsyrade hela hans liv. 

Efter att ha tagit realskoleexamen på Lidingö läroverk utbildade sig Clas-Erik till kantor. Han arbetade bland annat i olika församlingar i Skåne, innan han i början på 70-talet kom till Enköping. Här fick han 1973 tjänst som kantor i Tillinge församling. 

– Alla gillade Clas-Erik. Han fick kören i Tillinge att låta väldigt bra. De vågade öppna sina strupar och sjunga ut med honom, säger Gunnel. 

Han kunde ibland ha lite svårt för att läsa av sociala situationer, vilket ofta resulterade i att han pratade musik med allt och alla, oavsett om de var intresserade eller inte.

– Han pratade alltid med alla om vilken musik de tyckte mest om eller vilken av Chopins opus de tyckte var mest genomarbetad, berättar Gunnel.

Gunnel brukade ibland komma och hälsa på Clas-Erik i Enköping. De gick till Vårfrukyrkan tillsammans. Clas-Erik satt på läktaren och spelade på orgeln, Gunnel satt nedanför i bänkarna och lyssnade. Ett stycke som låg honom extra varmt om hjärtat var Beethovens sonat nr. 8 i C-moll, Opus 13.

– Det var en signaturmelodi för Clas-Erik, säger Gunnel.

Just det stycket spelade Clas-Erik så bra att han på 60-talet fick studera vid Mozarteum i Salzburg, som elev till den kända pianisten Hans Leygraf. 

Trots att han själv var en tekniskt duktig musiker så var det viktigaste för Clas-Erik inte att spela varje stycke 100% rätt. Det viktiga var känslan och inlevelsen.

– Det gör ingenting om det blir lite fel, det viktiga är att man kan göra musik. Att man har känslan, berättar Gunnel om sin väns syn på musik.

Musik var verkligen Clas-Eriks sätt att uttrycka sig. När hans mamma var svårt sjuk såg han till att det fanns ett piano där hon bodde, så att han kunde komma och spela för henne. Under sina sista år i livet drabbades Clas-Erik av en neurologisk sjukdom som gjorde att han inte kunde spela piano längre. Han flyttade då in på Ljunggården i Enköping och där tyckte han om att sjunga för både vänner och personal.

”Kommer du ihåg nån gång när du blev riktigt glad över att få pengar?”

När det blev klart att Clas-Erik skulle lämna mycket pengar efter sig när han så småningom gick bort satte sig Gunnel och pratade med honom om vad som skulle hända med dem.

– Jag sa till honom: ”Kommer du ihåg nån gång i ditt liv när du blev riktigt glad över att få pengar?”, berättar Gunnel.

– Det var i skolan när jag fick musikstipendium, svarade Clas-Erik på en gång.

Och det var svaret på vad som skulle hända med pengarna.  

Eftersom Clas-Erik jobbat nästan hela sitt liv inom kyrkan så testamenterades pengarna till Enköpings pastorat, för att användas till ett stipendium för musikbegåvade barn och unga. Det är just detta stipendium som nu utlyses för första gången.

– Clas-Erik hade blivit så lycklig över detta, säger Gunnel. Han var så godhjärtad och positiv, glad och tacksam för minsta vänlighet, så att få ge bort något på det här sättet hade gjort honom lycklig. 

Gunnel själv har också starka känslor kring utlysningen av stipendiet. 

– Jag är så lycklig över att det har gått så här, att stipendiet äntligen ska utlysas, säger hon leende. Jag är oerhört tacksam till Lena Brolin och hela kyrkan i Enköping för vad de har gjort för Clas-Eriks minne. Jag ser att Guds ängel har styrt det här.

Clas-Erik Sjöding gick bort i augusti 2020, 80 år gammal. 

– Det var en stor gåva att få ha en så nära vän som Clas-Erik, säger Gunnel Wahlström.