Sorgen har många ansikten – låt oss dela våra erfarenheter

Under det gångna året är det många av oss som har varit med om svårigheter. Det har varit en svår tid och ensamheten och rädslan har och är påtaglig. Ibland tror vi att vi behöver hålla det vi är med om för oss själva och att det inte finns någon som vill eller orka lyssna på våra livsberättelser. Men i delandet kan ett helande ske.

För några år sedan ledde jag en samtalsgrupp och jag minns en gång då vi talade om vad som var viktigt i våra liv och vad vi var rädda för. Inte helt överraskande blev svaret att vi var rädda för att de som stod oss nära skulle bli sjuka eller dö.

Därefter kom rädslan för att inte klara av de krav som ställs på oss i livets vandring, av andra eller oss själva. Kommer det att räcka att jag gör så gott jag kan?

Ofta är det så att när vi drabbas av olika saker och livet ställs på sin spets, då vet vi vad som egentligen är viktigt för oss. Det är de människor som är viktiga för oss som då framträder. Våra relationer med nära och kära blir betydelsefulla. Framgång och erkännande spelar mindre roll. 

Jag vet att ingen människa går fri från livets motgångar och det är inte Gud som prövar oss genom att sända svårigheter. Det den Gudomliga kraften kan göra är att hjälpa oss att se det som sker i ett nytt ljus.

När jag ser tillbaka på mörka stunder i mitt liv upptäcker jag att Gud ger oss möjligheten att välja hur vi hanterar det svåra. När den första sorgen, förtvivlan eller vreden lagt sig så kan vi välja att stanna kvar i det som hänt oss och bli bittra eller så kan vi börja leva vidare och försöka se det som trots allt finns runt omkring oss och som kan ge livsglädje.

Men det tar tid, sorgen behöver rum men även glädjen. Skrattet kan så att säga hjälpa oss att även ta in det svåra och bearbeta det.

Min berättelse

För några år sedan avled min man mycket hastigt i en ålder av 60 år. 
Han hade på grund av bl.a. hög stress och press under flera år lidit av svår ångest. Följden blev att han även hade återkommande depressioner. Vi, mina söner och jag hanterade det så gott vi kunde och jag själv blev expert på att hantera livets ovisshet genom att alltid ha en reservplan om något skulle uppstå eller hända.

När döden plötsligt kom, en ljuvlig sommardag, då mörkret och sjukdomen blev för övermäktig för min man, så valde han att avsluta sitt eget liv. Då stod jag där som nybliven änka och då kunde jag inte längre hantera och försöka kontrollera det hela genom att ha en reservplan – det var för sent.

Tillsammans med sorgen och saknaden kom skulden över hur detta kunde ske. Vems var felet att detta kunde ske blev frågan jag under lång tid grubblade över. Jag var besviken på att vi som fanns runt omkring min man inte hade räckt till. Vad hade vi kunnat ha gjort mer för att rädda honom? Men hur mycket jag än försökte hitta skälet till att detta hände så fick jag ingen ro i min själ.

Efter ett tag så kom vreden, hur kunde du göra så här, mot mig, mot dina barn?
Jag var till och med arg på Gud som jag då ansåg övergav min man.
- ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit oss? Var är du nu när vi behöver dig?”

Men så kom min teologi fram mitt i allt, att den gudomliga kärleken inte tvingar sig på någon, den finns där som en gåva som vi kan öppna oss inför och ta emot om vi vill. Den finns där hela tiden men ibland ser vi den inte. Den Gud vi tror på finns alltid vid vår sida och vill stödja oss i att se ljuset och hoppet i livet och vet själv vad det innebär att vara människa och att vara övergiven.

Psalm 289
Guds kärlek är som stranden och som gräset
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi frihet fick att bo där, gå och komma, 
att säja ”ja” till Gud och säga nej.

Så sakta medan vardagslivet pågick, insåg jag att min man hade varit sjuk under många år och sjukdomen hade tilltagit och han hade försökt att hantera den så gott han kunde. Jag hade egentligen sörjt honom i flera år eftersom min man inte längre var den han var när vi möttes. Hans personlighet var väldigt förändrad. Hela vår lilla familj hade försökt hantera det så gott vi kunde och vems felet än var, att allt detta hände, så är svaret egentligen ointressant för det finns inget enkelt svar. Det är flera faktorer som samverkar. Och hur mycket svar jag än får så hjälper det mig inte att få tillbaka min man.

Det som hjälpte mig att komma vidare var därför att jag insåg att var och en gjort så gott den kunde utifrån sina förutsättningar. Jag började helt enkelt försonas med det som hänt och kunde även börja se framåt men det tog några år. Under de senare åren har därför alla fina goda minnen nu också börjat finnas i mitt liv.

Jag kom fram till att jag inte var ensam i min sorg, jag fick hjälp av en själavårdare/själasörjare – en präst  ett par gånger om året.
Vi samtalade om mina erfarenheter och han lyssnade utan att värdera och hjälpte mig att så småningom få ett mänskligt och gudomligt perspektiv på det hela.

Ditt liv är viktigt
Med detta sagt vill jag förmedla att du inte behöver vara ensam i din sorg och saknad hur den än ser ut i livet.  Tag kontakt med oss så kan vi stödja dig på olika sätt. Du kan även alltid gå in i våra kyrkor och tända ett ljus eller enbart sitta ned i kyrkorummet.

De flesta av oss har förlorat något som är oss kärt och mitt i den förlusten finns det en gudomlig evig kärlek som tänder ett ljus för dig och mig och som tänker på oss varje dag.

Psalm 825
1. Var inte rädd för vreden som är ditt väsens värn
när onda krafter hotar och kränker den du är
I bruk för rätt och sanning är vreden stark och god,
ett redskap för Guds kärlek som ger dig heligt mod.

2. Var inte rädd för sorgen den kommer som en vän,
beredd att bli din syster, en bro till framtiden.
Hon lär dig sakta leva trots allt som du har mist;
då växer ur din sanning en kraft mitt i din brist.

3. Var inte rädd för tvivlet som mejslar fram din tro,
dess botten är en längtan som söker plats att gro.
Ur mörka nätters vaka du dras mot gryningen
där ljuset av Guds närhet välsignar brottningen.

4. Var inte rädd för glädjen för kärlek och för lust,
låt leken och låt skrattet bli brus mot himlens kust.
att våga sig i tillit et kostar sårbarhet;
men öppnar dig att vara i Kristus fri och hel.

Text: Anette Westergren Järnkrantz, kyrkoherde i Farsta församling