Anders Wejryds yrkesval var inte alldeles självklart. Han var allt lite lockad att bli läkare, men att det blev präst ångrar han inte.
– Jag ville få hjälp att tolka livet, och hoppades kunna hjälpa andra att göra det. Som 30-åring blev han kyrkoherde i Munktorp och Odensvi, men sen blev det inte så många år i direkt församlingstjänst. Det gick så snabbt uppåt i karriären att doktorsavhandlingen om Nathan Söderblom som missionsteolog och missionsledare aldrig blev klar.
1987 blev han direktor på Ersta diakonisällskap i Stockholm, med både sjukhus och högskola, och att vara chef för (på den tiden) 1600 anställda krävde sin tribut. Det blev inte tid för fortsatt forskning. Så blev han biskop i Växjö stift 1995. Det var mycket roligare, och friare, än Anders trodde.
Plats på publika arenan
– Som biskop förlorar man en del av församlingsanknytningen och måste acceptera att man jobbar mer indirekt, i flera led. Men man vinner närhet till den publika arenan. Man kan påverka genom de frågor man lyfter upp, men det tar ett tag innan det slår igenom. Man måste veta vad man tycker är viktigt på sikt, inte bara vad som är viktigt just nu.
Och det viktiga på sikt, vad är då det?
Anders blir pastoral i sitt svar, ett svar som han har gett i många intervjuer:
– Att människor ska våga ta sin förmåga på allvar. Att Gud har både stora förväntningar på och ger stora möjligheter till oss människor. Var inte rädd! Anders upplever att människors rädsla är stor, åtminstone när det gäller att kliva fram. På det området har individualismen inte kommit långt i Sverige, menar han.
– Man är rädd för att sticka ut, bryta av, vara ensam. Då tror jag en kristen livssyn kan hjälpa oss att våga lite mer. Men rädslan finns även inom kyrkan, menar han. Många tänker på kyrkan som auktoritär, att man ska tro som prästen säger. Därför vill Anders stärka det personliga sökandet.
– Vi ska ta vara på erfarenheter både från dem som har sökt och hittat och dem som har sökt och gått vilse. Det är prästens uppgift att kunna sånt.
Då har vi sammanfattat rollerna som präst och som biskop. Rollen som ärkebiskop, då?
– Den handlar för mig mycket om att få ihop olika grupper, att bygga förtroende mellan anställda, förtroendevalda, biskopar, ideella krafter. Att vi blir trygga i våra roller och inser vårt inbördes beroende – vårt ömsesidiga beroende, som är något positivt.
– De som tror att man är lycklig om man är oberoende har nog inte upptäckt vad livet egentligen handlar om. Ensidigt beroende är farligt när det gäller människor, men det ömsesidiga är själva livet. Vi har något att ge varandra och det blir inget samhälle om vi inte jobbar ihop. Det är det som är så tragiskt med arbetslöshet, då rycks man ur det där sammanhanget.
Ingen påklistrad teologi
Det blev åtta år som ärkebiskop. Åtta år där Anders upplever att han har fått göra nytta.
– Jag har fått utrymme i media, i både tv, radio och på debattplats. Och i det interna kyrkliga arbetet tror jag faktiskt att jag lämnar en större ömsesidig förståelse mellan förtroendevalda och anställda än vad jag kom till. Jag har också fått vara med och avsevärt förstärka den teologiska kompetensen på nationell nivå genom att bygga upp en starkare forskningsavdelning och hög kompetens inom teologi på flera områden.
– Vi har försökt vända på processerna i kyrkostyrelsen så att teologin finns med från början i stället för att ”klistras på” i efterhand, för det är ändå det som är vår särskilda grej.
Som exempel nämner Anders utjämningsfrågorna där kyrkosynsfrågorna har fått vara med från början. Det gäller också en hel del remissvar i internationella frågor:
– Vi har alltid haft stor sakkunskap i exempelvis biståndsfrågor, men vi måste agera med evangeliet som utgångspunkt och det tycker jag vi har blivit bättre på.
Blev din ärkebiskopstid som du hade tänkt dig?
– Jag har haft det ganska enkelt, och jag är tacksam för att jag fick efterträda KG Hammar som tog tag i frågor som andra sopat under mattan. Jag har alltid känt biskopsmötets stöd, också när jag har varit tydlig med att vi inte alltid behöver vara eniga. Kyrkan tjänar på att biskoparna står för sina olika åsikter, och den inbördes respekten.
Under Anders Wejryds ärkebiskopstid fattade Svenska kyrkan det historiska beslutet att öppna vigseln också för par av samma kön, en fråga som diskuterats i decennier.
– Den var krävande, men vi gjorde det bra med schyssta diskussioner och en bra uppföljning. Vi kan känna stolthet när vi berättar vad vi – utifrån teologiska utgångspunkter – har kommit fram till och står för. Vi möter respekt även från många som tycker att vi har fel, och vi kan visa att det inte handlar om anpasslighet utan om goda skäl utifrån människors värdighet och rättigheter.
Anders har varit öppen om sin egen ”resa” i den här frågan, där han från början ville reservera begreppet äktenskap för man och kvinna men ändrade sig.
– Ja, visst gjorde jag det. När jag på allvar började reflektera över kyrkans syn på äktenskapet, höll inte mina skäl för att kalla det ena för partnerskap och det andra för äktenskap.
Hjärtefrågor
Och därmed är vi inne på hjärtefrågor. Jag har min uppfattning om vilka de är, tänker klimat och internationella rättvisefrågor, och blir lite förvånad när det första han svarar är ”myndigförklarande av människor”.
– Det är jätteviktigt för mig! Det gäller på syföreningar och kyrkkaffen lika mycket som i predikan att prästen ska ta sina åhörare på allvar. Kyrkan ska vara hållbar över tid, budskapet ska bäras vidare.
Och då kommer det:
– Och ska man tänka på hållbarhet över tid, är det naturligt för mig att engagera mig för miljöfrågor och lika naturligt för mig att engagera mig i barnfrågor. Det hör hemma under rubriken hållbarhet för framtiden.
– Jag är alltid rädd för saker som är kortsiktiga. Vår energianvändning är kortsiktig, och vår användning av närmiljön är kortsiktig. Jag vill att nästa generation ska ha chansen att ta vid. Det är klart, de har ny teknik och kan göra saker som vi inte kunde, men vi får vara försiktiga med att ställa till deras levnadsbetingelser. Därför tycker jag att det är så roligt att så många av biskoparna brinner för de här frågorna.
För Anders är det tydligt att klimatengagemanget och de internationella rättvisefrågorna hör ihop.
– Vi kan ju inte tro att vi lever i en värld för oss själva. Vi behöver se människors behov ute i världen och inte inskränka oss till hemmaplan. Vi måste lära känna varandras villkor och våga dela villkoren.
Medmänsklighet ska vara gratis
På 1970-talet skrev Anders en debattartikel där han förutspådde att Svenska kyrkan år 2000 skulle ha bara 30 procent av befolkningen som medlemmar.– Jag är glad att jag hade fel, förändringen har kommit mycket långsammare än jag trodde. Men vi måste ju inse att förändringen är stor, från att religionen var självklar till att religion är något man väljer. Och då är jag rädd för att kyrkan kan gå åstad och bli exklusiv, säger han med sträv röst.
– Kyrkans uppgift är medmänsklighet, och det vi gör ska vara gratis. Vi får inte bara livsmöjligheter av Gud, vi är dessutom älskade och förlåtna. Och då är det klart att vi ska kosta på oss lite medmänsklighet, det är det minsta vi kan göra. Och då finns förstås risken att kyrkan täcker upp där staten brister, men Anders tycker att kyrkan kan täta sprickorna så länge det inte handlar om att ta över hela ansvaret.
Medmänskligt samhälle
– Vi ska tillsammans bygga ett samhälle som är så medmänskligt som möjligt. Men det är en stor struktur. Vi kan täta sprickor, till exempel i form av matkassar till dem som inte har pengar till mat, OM vi samtidigt berättar för politikerna hur illa det står till. Det har vi gjort, och det fortsätter vi med. Vår trovärdighet är allra störst när vi pratar utifrån verkliga erfarenheter.
Eftersom Svenska kyrkan är en folkkyrka med ett brett antal medlemmar, menar Anders att praktiskt taget alla frågor som rör sig i det svenska samhället rör sig också bland kyrkans medlemmar.
– Jag tror att det är få i Sverige som vet så mycket om människors livsvillkor som de som jobbar i församlingarna – därför att man möter så många människor i olika situationer. Men vi behöver bli bättre på att berätta om det.
Ewa Almqvist
pressekreterare för Anders Wejryd
Artikeln är tidigare publicerad i Västerås stiftstidning Magasinet.