Skara stift 1 000 år: Festmässa, "En lirkande Gud", 140830

Grattis, Skara stift!

Ett stift kan något som ingen människa kan: nämligen fylla 1 000 år. Men det kan det å andra sidan inte utan människor, inte utan sina församlingar. Därför är det en glädje att vi är så många som samlats till fest här idag och att firandet också sker runtom i församlingarna. Det är ett älskat och speciellt stift vi firar –Sveriges äldsta.

Tusenårsjubileet rymmer tacksamhet för en sådär trettiotre generationer som före oss har upprätthållit den kristna trons liv i dessa bygder. De har byggt kyrkor och vårdat jordiskt gods. De har bett, lovsjungit och klagat inför Gud. De har döpt och undervisat. Trots tidens skiften och livets utmaningar och trots mänskliga brister har de sett till att klockringningar kan höras och uppmärksammas också i dagens Sverige och att altarljusen fortsätter att lysa. De som gått före oss, de namnlösa som de namnkunniga, är värda vår respekt.

Men vi vore inte ett trons folk om vi inte idag också sjöng och talade om Guds godhet som upprätthåller liv i tid och evighet, om Faderns oändliga kärlek, om Sonen som befriar och försonar och om Anden som tröstar och utmanar. ”Kärlek och nåd flödar ur dina förråd – evighetstråden i tiden”, sjöng vi i första psalmen idag. ”Kärlek och nåd flödar ur dina förråd – evighetstråden i tiden.” (Text: Christina Lövestam)

Ser vi evighetstråden som är invävd i tiden? Jag tror att det kanske var lättare för förfäderna och förmödrarna för 1 000 år sedan. Var det inte självklart för dem att tiden omges av evighet, att när vi går ur tiden då kommer vi hem till evighetens frid? Det är inte lika självklart för oss – vi som lever längre, styrs av klockan och hela tiden bär med oss kalendern i våra smarta telefoner; vi som så lätt tror att varje gång något går snabbare så har det också blivit bättre. Vår vilja att få ut så mycket som möjligt ur tiden osynliggör evigheten.

Så kan tidens täta väv skymma evighetstråden. Men om evigheten försvinner och tiden blir allt, då får vi bråttom, hemskt bråttom. Så bråttom att vi får svårare att lyckas med de relationer som kräver tid för att växa. Så bråttom att vi inte tar oss tid för att möta det annorlunda, främmande, det som stör den snabba framfarten. I bråttomkulturen blir umgängesformerna hänsynslösare, brutalare. Man måste ju komma till sak utan omsvep. Det finns inte tid att lirka.

Men Gud lirkar. Precis hela tiden! Gud lirkar in evighetstråden i vår bråttom-väv. Då framträder ett annat mönster. Den annorlunda tråden som genomkorsar vår tidsväv ger både kontrast och perspektiv. Oavsett vad vi menar med evighet, så förändras vår inställning till tiden av själva insikten att det finns något annat också: Om det finns något annat än tid, då kan tiden aldrig bli allt. Då kan tiden aldrig bli den tyrann som tar den totala kontrollenöver våra dagar och nätter.

”För Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag” – detär något annat än våra kalendrar och klockor det. Tusen år av Skara stiftshistoria är som en dag för Gud, det verkar i och för sig ganska rimligt. Gud är i alla fall Gud och har ett evigt perspektiv: då krymper väl avstånden i tid och rum. Men det omvända, att en dag är som tusen år för Gud – är Gud SÅ långsam? Hur hinner Gud då med att hålla liv i sin skapelse? Eller så är denna långsamhet just ett uttryck för den enorma omsorg som Gud lägger ner på att låta kärlek och nåd flöda in i vår värld, på att lirka evighetstråden in i tiden!

Ser du evighetstråden i ditt livs tidsväv? Vilken färg har den? Kanske är den gyllen – i det som du upplever som den verkliga guldkanten i ditt liv, där finns en hälsning från evighetens Gud. Eller ser den svart ut, därför att någon nära dig har lämnat dig genom att gå ur tiden? Eller röd – kärlekens och kampens färg? Eller är den lika regnbågsfärgad som hoppet som Gud tände hos Noa och hans familj efter den stora floden?

Evighetstråden är ett inslag av fullkomlighet i det sårbara livet. Den är försmak och löfte. Tröst går att finna. Arbetet för fred, försoning och rättvisa är lönt, trots allt. Även om det känns som ett litet lirkande jämfört med våldets och hatets mäktiga framfart så står det under löftet av Guds kärlek och nåd.    

Skara stift går nu in i sitt andra årtusende. I ett tusenårigt perspektiv är det så att vi alla som är här idag kommer att vara med bara en pytteliten stund till. Desto viktigare att vi lämnar ett hoppets testamente till dem som kommer efter oss. Vi gör rätt om vi tar hand om det kristna hoppet så att även de som är unga om hundra år kan sjunga om Gud som låter kärlek och nåd flöda ur sina förråd.

Evighetstråden finns med. Inlirkad i livsväven av Gud själv. Den skimrar i dopets vatten och i nattvardens kalk. Och den löper genom vardagens mödor. In i framtiden. Låt oss hjälpa varandra att se det!