"Den konfliktfria relationen är en myt" Det uttrycket har jag hört ett flertal gånger då jag med vänner diskuterat hur mycket eller lite vi bråkat i våra relationer. Konflikten är ett sätt att utvecklas som människa och att få en insikt om sitt eget beteendemönster. Ibland löser man inte konflikten själva utan det kan behövas en opartisk person, kanske en terapeut för att få klarhet i på vilket sätt man som individ kan ta ansvar för sin del i en konflikt och hur man kommunicerar.
Jag möter Peter Nätterdal, teolog och psykoterapeut, vid ett digitalt möte där vi pratar om arbetet vid Svenska kyrkans familjerådgivning. Här arbetar fyra utbildade handledare med professioner som socionom och psykoterapeut/psykolog.
– Det finns en kö, som faktiskt inte längre i pandemitid än vanligt. Eftersom Göteborgs olika pastorat bidrar till verksamheten så kan vi ha subventionerade priser för dem som söker hjälp och bor inom pastoraten. Är det familjer med barn under 2 år så får de förtur – vi har en ambition att möta dem inom ett par veckor, berättar Peter. En del hör av sig efter att de varit i kontakt med en präst eller diakon i sin hemförsamling, men en del tar kontakt direkt med oss. Under ett år blir det ca 2.500 samtal. En del kommer bara en gång, en del behöver komma många gånger, men fem-sex tillfällen är ganska vanligt.
Jag frågar Peter hur man löser det i pandemitid med att träffas, och han berättar att de så långt det går försöker mötas i rummet, även om det nu är på distans och med munskydd och allt.
– Men man förlorar mycket när man inte ser ansiktet på den man talar med mer än till hälften. Känslor och reaktioner döljs till viss del bakom munskydden.
Jag säger att jag blir lite förvånad när kön till rådgivningen är lika lång som innan pandemin, jag hade gissat att den skulle vara längre. Vad gör en sådan här tid med oss som människor?
Peter säger att det är nog så att vi försöker stå ut. Det finns en stor oro, som kanske funnits i relationen sedan tidigare, men vi försöker stå ut. Nu är det inte bara vår relation som svajar utan livet i stort, arbete, vardag allt gungar lite, och då trycker vi ner oron för relationen. Efter pandemin kommer det kanske att bli tydligare när vi går tillbaka till det normala livet – var befinner sig då den relation vi lever i?
Kan man själv göra något för att undvika att konflikten går så långt att man behöver söka hjälp? Och hur kan vi som kyrka stötta människor i deras utsatthet, när relationen knakar?
– Vi människor kämpar ofta för länge i negativa mönster och söker hjälp sent – ibland för sent. Man vill klara sig själv och det gäller att avdramatisera skamkänslan att behöva be om hjälp. Det är ett basalt behov vi människor har – att känna oss trygga i livet. Det handlar ofta om att få plats med sin berättelse. Vi vill alla ha ett stöd i livet. Oftast är det så att vi i vår relation vill varandra väl, men om vi inte kan prata om det som skaver är det ibland svårt att förstå varandra. Då blir det lätt att vi hamnar i attack och försvar – och då går det gärna för långt. Kommunikationen är verkligen A och O.
Vad har pandemin gjort med er som jobbar på familjerådgivningen – ni lever ju precis som alla andra i denna konstiga tid och ska orka?
– Faktiskt så kan det ha underlättat i vissa kontakter. Det finns en oro oss alla för livet just nu. Där har vi en gemensam utgångpunkt som gör att samtalet kanske flyter på bättre från början.
Jag säger att jag förstår att inte alla samtal leder till ett beslut utan att det är ett steg på vägen för relationen.
– Det finns ett bra uttryck: "Vi löser inte problem, vi ser problemen bli upplösta." När vi sitter i samtalet så är det väldigt fint att se när någon berättar om sig själv och hur den andre förstår. När jag ser att känslan infinner sig av att ”nu hittar jag hem”. Då du som människa blir synlig för din partner. Då är det gott, säger Peter.
---
Text: Helena Sandström.
Artikeln är publicerad i Händer, nr 1 2021.