Alba
Alba är det vita plagg som ändvänds under mässhaken. Det är en fotsid dräkt, förr var den alltid av linne. Nu kan materialet variera. Alban har som krage ett löst halslin eller en fastsydd krage. Kragen och ärmuppslagen är oftast broderade. Till alban används stola och cingulum. Alban härrör från den antika livklädnaden och symboliserar ”rättfärdighetens pansar” Ef 6:14
Ordet alba är latin och betyder vit.
Halslin
Halslinet har haft samma form sedan medeltiden och har sitt egentliga ursprung i en kapuschong. Halslinet är en fyrkantig duk med en kraftigare och ibland dekorerad krage. Prästen lägger det över huvudet och axlarna vid påklädningen och fäster banden runt kroppen. Detta för att skydda mässhaken mot ansikte och håret. Alban, stolan och mässhaken tas på och halslinets krage viks därefter ned.
Symboliskt ses halslinet som en bild av ”frälsningens hjälm” Ef 6:17.
Det har funnits en gammal sed att begrava prästen med halslinet över huvudet. På detta sätt bereddes de för sin himmelska tjänst.
Cingulum
mässkärp eller gördel, kallas den vita snodd eller bandet som håller samman alban och fäster stolan. Ordet cingulum är latin och betyder bälte. Ett gammalt mått på gördeln var 3,6 alnar (246 cm).
Cingulum symboliserar sanningens bälte (Ef 6:14), och är ett tecken på bredvilligheten till tjänst. ”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande (Luk 12:35). Det tolkas också som en bild av det band som prästen binds vid sitt ämbete.
Stola
Stolan är ett band som läggs runt nacken över alban eller röklinet. Stolan är ofta vävt eller sytt band, ca 8 cm bred och 250 cm långt. Det är dekorerat med tre eller fem kors, varav ett mitt bak i nacken, men varierande dekorer förekommer. Stolor finns i de liturgiska färgerna och symboliserar Kristi ok och är ett ämbetstecken för präster och diakoner. Till alban har prästen stolan i kors över bröstet och fäst i mässkärpet. Till röklinet hänger stolan rakt ner. Diakoner bär stolan över vänster axel och är fäst vid höger höft.
Eftersom stolan överlämnas av biskopen vid prästvigningen och är ett ämbetstecken, tar prästen själv på sig stolan, utan den hjälp som annars ges vid påklädningen.
Stolan påminner om Herrens ord ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så ska ni finna vila för er själ” (Matt 11:29)
Efter 1600-talet avtog bruket av stola och var nästan helt borta under 1700-talet. Vid 1900-talets början återkom bruket av stola och är idag i allmänt bruk.
Mässhake
Mässhaken är det plagg som bärs av prästen vid gudstjänster med mässa (nattvard). Under mässhaken används alba, cingulum och stola. Mässhaken är öppen i sidorna och framstycket är något kortare än ryggstycket. Den mesta dekoren finns av tradition på ryggstycket, eftersom prästen i äldre tider var vänd från församlingen under mässan då altaret var placerat invid korets östra vägg. Nu finns i många kyrkor flyttbara altare som är närmare gudstjänstdeltagarna och där prästen står vänd mot församlingen.
Mässhaken har sitt ursprung i antikens rundskurna mantel, som hörde till den romerska dräkten. Den började användas som liturgiskt plagg under 400- och 500-talet, eller tidigare. Under medeltiden fick mässhaken sin nuvarande form och var ofta tillverkad av siden eller sammet med påkostade, färgrika och utsökt broderade med bilder ur bibeln. Ofta pryddes ryggstycket även med givarens initialer och årtal. Under 1700- och 1800-talet användes nästan bara svarta och röda sammetsmässhakar med vävda silver eller guldmetallband. Dessa mässhakar kallas ibland ”psalmbokspärmar” då de var fodrade av linne som gjorde mässhaken styv.
Vid sekelskiftet 1800-1900 vaknade intresset för att förnya kyrkoskruden och textilierna blev mer utsmyckade.
Mässhakarnas färger följer kyrkoårets färger. De flesta kyrkor har minst en mässhake av varje liturgisk färg, dvs vitt, grönt, violett eller blått, rött och ibland svart.
Enligt legenden fick rödhaken sitt röda bröst från en droppe blod som föll då den gråbruna fågeln förbarmade sig över den korsfäste Kristus och med näbben drog ur en törnetagg som trängt in i hans panna.
Röklin
En lång vit klädnad med vida ärmar, som används av prästen vid gudstjänst utan mässa, eller av assisterande präst och av diakoner. Röklin används tillsammans med en stola vid begravningar, vigslar och dop. Röklinet har mycket vidd i både liv och ärmar
Röklinet är ett liturgiskt plagg sedan 1000-talet. Det bars förr över pälsen i de kalla kyrkorna, därav det latinska namnet superpellcium, över pälsen. Röklinet avskaffades formellt vid Uppsala möte 1593, men användes trots detta in på 1600-talet. Under 1800-talet användes den svarta prästkappan istället för röklin som korplagg.
Under 1900-talet har det åter kommit i allmänt bruk.
I Johan III:s liturgi från år 1576 skrevs följande böner att be vid påklädningen.
”Avkläd mig Herre den gamla människan med hennes gärningar, och ikläd mig den nya, som är skapad till likhet med dig i sanningen, rättfärdighet och helighet”
”Bevara o Herre Gud, med din Helige Andes nåd mitt huvud, min skuldra och mitt bröst att jag må tjäna dig levande Gud som regerar i evighet” (Halslinet)
”Allsmäktige, evige Gud, låt mig, avklädd all orättfärdighet och iklädd helighetens vita klädnad, få följa dig i ditt rike, där den sanna glädjen är” (Alban)
”Herre, lägg på mina skuldror ditt ok och lär mig att din börda är lätt. Gör mig mild och ödmjuk av hjärtat”. (Stolan)
”Omgjorda mig, Herre, med sanningen och gör min väg ostafflig” (Mässkärpet)
”Kläd mig, Herre, såsom din utvalde, din helige och älskade, i hjärlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod och tålamod. Amen” (Mässhaken)
Bild och symbol i Guds hus - Bengt Ingemar Kilström
Kyrkans föremål beskrivande lexikon
Prästens kläderoch kyrkans textilier - Gunnel Berggrén
Talande tystnad - Carl Henrik Martling
Textilier i helig tjänst - Växjö stift
Tjänst i heligt rum - Carl Henrik Martling
Sacer - kyrkans inventarieförteckning