Av KG Hammar för tidningen Trots Allt – Vad ska vi med kyrkan till?
Vi tror inte på kyrkan, brukade min gamle dogmatiklärare betona. Vi tror på Gud! Det är ju lätt att läsa den apostoliska trosbekännelsen som om också kyrkan är föremål för vår tro. ”Vi tror ock på den heliga Anden, en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund…” Jag minns att han brukade argumentera utifrån den latinska översättningen, där skillnaden är tydligare än på svenska. Vi tror inte på kyrkan, vi tror på Gud med kyrkan, brukade han förtydliga.
Vi behöver inte tro på kyrkan. Det låter ju befriande, särskilt om vi översätter tro med dess grundläggande betydelse, tro som tillit och förtröstan. Det är Gud vi ska lita på, om vi vill vara kristna, inte kyrkan. Kyrkan är som alla andra mänskliga företag inte värd vår grundtillit. Och ändå är det kanske oftast besvikelse med kyrkan som utgör troshinder för människor. Så vi kommer inte ifrån att kyrkan är indragen i ’tillitsfältet’ kring Gud och tron. Och inte blir det alltid lättare att tänka sig att tro med kyrkan heller. Att kyrkan kan definieras som de människor som har sin grundtillit i Gud, den Gud som är Jesu Kristi Gud och fader, kan vi kanske enas omkring. Men så fort vi frågar efter vad detta betyder, så pekar ju förståelsen i alla möjliga riktningar. Om vi då genmäler att kyrkan i vid mening genom tiderna antagit en lång rad dokument där tron formulerats, så skulle ju detta att tro med kyrkan kunna tänkas innebära att tro på dessa antagna formuleringar. Men omöjligheten i det projektet har vi väl genomskådat för länge sedan. Vi vet ju att en formulering i ord är bestämd av sin tid och sitt sammanhang, och att den redan när den formulerades kunde tolkas i en rad olika riktningar. Idag betyder orden något annat, och våra olika perspektiv gör att vi inför de nedärvda trosformuleringarna både tänker och tolkar olika och associerar i skilda riktningar och drar olika slutsatser av samma ord.
Ett hermeneutiskt förhållningssätt kommer oss till hjälp. För mig är det det enda rimliga och möjliga. Då blir mångfalden av tolkningar inte ett problem utan en utgångspunkt. Då blir kyrkan som traditionsflöde genom tiden inte ett förvaltande och vidareförande av den enda sanna eller de sanna ståndpunkterna om Gud och den kristna tron, utan ett tolkningssammanhang. Då blir syftet med att leva i kyrkan inte att vi alla ska tänka lika utan att vi får hjälp att bli autentiska, genuina, genomtänka och relevanta i våra olika livssammanhang som kristna.
För många är det kanske stressande för att inte säga omöjligt att tänka bort ”det enda sanna svaret” från sin föreställningsvärld. Till detta finns mycket att säga. Det betyder ju inte att ”sanning” försvinner ur mitt trossammanhang. Men ”sanningen” förknippas med tillitsgrunden och inte med mitt sätt att tänka, min föreställningsvärld. ”Sanning” blir ett relationsord. Jag tror att Gud är Sanningen, men jag tror inte att mina föreställningar om Gud är sanningen. Men detta betyder inte att alla synpunkter och ståndpunkter är lika sanna eller lika värda. En del vill nog hävda att den som ger upp tilltron till den absoluta sanningen i de nedärvda trosformuleringarna hamnar i den totala subjektiviteten där allt blir lika sant eller osant. Men så är det ingalunda. Debatten och den kritiska reflexionen är minst lika levande bland hermeneutikens tillskyndare som bland mera positivistiskt troende. Tolkning handlar också om förmåga och kompetens, och tolkningsgemenskapens kritiskt granskande uppgift betonas ständigt. Det hermeneutiska förhållningssättet innebär också en beredskap till omprövning (metanoia), inte därför att jag blivit trött på en etablerad tolkning utan därför att jag blivit överbevisad. Jag inser ju också att min egen position är lika situationsbestämd som alla andras jag mött under kyrkans långa historia. En ”blind tro” kan betyda en grundtillit till Gud som inte låter sig rubbas av livets mörkaste erfarenheter, som Job. Men ”blind tro” kan också betyda ett blundande för alla de relativiserande omständigheter som ligger bakom kyrkans val av bildspråk och trosformuleringar, nämligen historiska förhållanden, maktkamp, prestige, förtryck, rädsla, okunskap, världsbild. Det som gäller kyrkan i betydelsen alla kristna som gått före gäller också mig idag i detta nu.
Ett alldeles särskilt problem med ett hermeneutiskt förhållningssätt är att det tycks leda till en extrem individualism. Visst, var och en tänker och tror på sitt vis. Men det behöver vi inte tolka som något egoistiskt eller isolationistiskt. Snarare är det väl ett uttryck för att varje människa är unik och ingen en exakt kopia av någon annan. Det djupast personliga, tron och kärleken, blir då präglat av denna varje människas unicitet. Men det betyder inte att var och en lever och tolkar för sig själv hermeneutiskt sett. Det finns inget jag utan ett du! Min egen tolkning växer fram i ett samspel med andra under hela livet. Det stora värdet med kyrkan som trostradition blir då, att där blir alla tidigare röster och tolkningar tillgängliga för mig och bistår mig i min egen strävan efter en autentisk förståelse. Vi har alla i kyrkan rätt till alla andras tolkningar, inte för att de ska ersätta våra egna eller bestämma över dem, utan som resurs, möjlighet, gåva. Kardinalfrågan blir då den om frihet/ofrihet inom traditionen. Råder en tillåtande och uppmuntrande eller en förtryckande och hämmande atmosfär? Vill vi dominera varandra och har vi behov av bekräftelse som säger att just min tolkning är den enda möjliga och sanna? Eller tillåts vi inandas mångfaldens rikedom också på tolkningarnas område inom en och samma tradition?
Kyrkans enhet kommer i ett annat ljus om vi väljer att se tillvaron utifrån ett medvetet hermeneutiskt perspektiv. Enheten kan aldrig handla om att tycka, tänka och tolka likadant. Vår verklighet rymmer inte den möjligheten. Enhetsfrågan kommer mycket mer att fokusera vår vilja att leva tillsammans och lyssna på varandra, släppa varandra in på livet, som livsgemenskap och tolkningssammanhang. Som måltidsgemenskap mer än som åsiktsgemenskap, alldeles som i en familj där man är accepterad vilka åsikter man än kommit fram till.
Familjen, trostraditionen eller trostraditionerna, är inte bara tillgängliga för oss som samtalspartners. Vi formas också av vårt sammanhang, vår familj och tradition. Vi får tillgång till ett språk som rymmer erfarenheter vi ännu inte haft eller kanske aldrig kommer att få. Språket leder oss till att ställa frågor och utmanar oss att gå utanför våra egna personliga ramar. Om frihetsatmosfär råder är det inget färdigdefinierat språk som räcks mig. Det är snarare ett antydande, sonderande, tentativt och provisoriskt språk som vill hjälpa mig att tränga allt djupare in i livets mysterium och den livets grund vi kallar Gud.
Alla människor står i någon slags tradition. De flesta är kanske inte medvetna om det eller vill inte kännas vid det. Även den som tar avstånd från sitt givna sammanhang är bestämd av det och tvingas kanske hela livet brottas med sin relation till det. Kyrka är tradition, tolkningssammanhang hermeneutiskt sett. Kyrkan kan som all annan tradition fungera både befriande och förtryckande. Det gäller att göra anspråk på rätten till fri tillgång till allt vad människor före oss på Vägen levat, känt, tänk och tolkat, utan att allt detta avskärmar mig från min tid och mitt sammanhang och tvingar på mig tolkningar som inte på ett ansvarigt sätt svarar mot mötet mellan då, nu och framtid. Gud framträder mycket oftare som en fråga än som ett svar (som i den judiska traditionen)!
I sina bästa stunder fungerar kyrkan som ett bordssamtal. Efter delad måltid fortsätter samtalet om livets väg, om gjorda erfarenheter och möjliga vägval, om tolkningar och insikter, om Gud. Vi bordet finns plats för alla röster från kyrkans långa historia och för alla som idag försöker leva trons liv i vitt skilda miljöer. Vissa platser är tomma. Där ska de sitta som kommer efter oss, utan att vi behöver lämna bordet. Det handlar om delad måltid och fria samtal, ansvariga och lyhörda tolkningar, kreativitet för livets skull.