Det är höst år 1939. I Europa rasar sedan ett par månader ett storkrig, där kontinentens stormakter står mot varandra. Ur radioapparaterna runt om i Sverige hörs en röst: ”... Kärlekens låga skall, förnyad och förökad, flytta från hjärtat, som älskat och dött, in i nya hjärtan. Det är de heligas gemenskap. Visst vill du vara en länk – även du – i den kedjan...”
Rösten tillhör Harald Hallén, kyrkoherde i Arvika, och programmet är det första i vad som ska komma att bli en årlig tradition under mer än 15 år: Radioandakt från kyrkogården i Arvika. Detta i en tid då radions genomslag är enormt.
– Harald hade en väldigt speciell stämma, och ett blommigt språk som jag tror fungerade väldigt bra på den tiden men som kanske skulle framstå som märkligt i dag, säger Klas Nilsson, pensionerad präst i Arvika.
Harald Hallén har dubbla roller i berättelsen om allhelgona. Genom sina sändningar från kyrkogården berättade han brett och med stort genomslag om ljuständning och om att minnas de döda. Och som socialdemokratisk riksdagsledamot var han ordförande i den utredning som ledde fram till att alla helgons dag blev en ledig helgdag år 1953.
– Sverige går i mitten av 1900-talet från en fragmenterad kultur, där många lokala sedvänjor frodades, till en mer enhetlig kultur med gemensamma traditioner i hela landet, berättar Eva Knuts, etnolog på Göteborgs universitet.
Och en sådan tradition som växer sig allt starkare under andra halvan av 1900-talet är allhelgona, att vi då tänder ljus på kyrkogårdarna och minns de som gått före oss.
– Seden att tända ljus på gravarna vid alla helgons dag slår igenom stort i mitten av seklet. Tidigare var det vanligare att vi besökte gravar och tände ljus under julen. Det var en sån tid då man tänkte på de döda, förklarar Eva.
– I folktron finns ofta vissa tider då portarna till andra världar står öppna, när vi möter spöken, döda och andra varelser. Jul har varit en sån tid och samma sak när hösten blir till vinter, runt allhelgona och halloween.
Just de två sistnämnda högtiderna har kanske ofta setts som två motpoler, att de konkurrerar och försvårar för varandra där den ena är lättsam och glättig och den andra borde få vara mer stillsam och eftertänksam. Men Eva tror att det snarare är tvärtom, att de vuxit i popularitet tillsammans.
– Jag tror att allhelgona har fått draghjälp av halloween. När fler och fler började uppmärksamma halloween som en kommersiell tradition från Amerika, även om den har europeiska rötter längre tillbaka, kom också en motreaktion där fler kanske ville visa på djupet och seriositeten i allhelgona.
Och hon får medhåll av etnologkollegan Susanne Nylund Skog på Institutet för språk och folkminnen:
– Jag tror att de båda traditionerna kompletterar varandra och samspelar. Halloween för barnen och allhelgona för de vuxna. Det kan ge verktyg att närma sig ämnen som död och saknad på olika sätt. Det blir något för många åldrar att engagera sig i, säger hon.
Susanne nämner några faktorer som måste finnas för att en tradition ska få genomslag, och som allhelgonafirandet uppfyller mycket väl:
- Vi måste ha tid, när alla helgons dag blev ledig dag (på 50-talet var lördagar arbetsdag) får vi den tiden. Numera ligger höstlovet i anslutning till helgen, vilket ger ännu mer ledig tid.
- Skolan behöver aktiveras på något sätt om barnen ska tycka att det är viktigt.
- Starka symboler, till exempel pynt med träd och blommor, dans och parader, eller eld – gör traditionen kraftfull. Det är ett språk som många förstår och känner igen. Ljuslågornas flammande sken på kyrkogården i höstmörkret är en effektfull symbolik.
- Det måste kännas meningsfullt och viktigt för att för förankras i breda folklager.
Dessutom behövs någon form av rytm över året. Högtider och firanden får inte ligga för tätt, men heller inte med för stora mellanrum. Det saknades kanske en stor och folklig tradition på hösten tidigare.
– Vi människor har en grundläggande vilja av att ritualisera vår vardag, vi vill göra saker tillsammans med andra. Det allra viktigaste är ju att det känns meningsfullt och relevant att fira en tradition. Om det inte finns ett behov, då kommer vi inte heller uppmärksamma den, framhåller Susanne.
– Den här traditionen verkar fylla en viktig funktion i vår tid, helt klart.
Runt om i världen, och genom alla tider, har människor skapat traditioner och sedvänjor kring döden och för att minnas tidigare generationer. För att kollektivt manifestera djupt personliga känslor och tankar.
– I vår kultur behandlas döden oftast ganska kliniskt, nåt vi helst vill stöka undan. Allhelgona, och även halloween, kan då bli ett tillfälle då vi låter döden, sorg och saknad ta plats och bli närvarande. Det är en tid då det är okej att prata om de här tunga ämnena som vi annars kanske undviker, säger Eva.
Hon betonar också att det till skillnad från många andra högtider finns en enkelhet kring helgen som kan bidra till att firandet slagit igenom folkligt.
– Allhelgona är en ganska kravlös tradition. Den kräver inte att man bjuder hela släkten på kalas och lagar mat i veckor. Alla kan tända ett ljus eller bara besöka en kyrkogård för att betrakta alla tända ljus.
Mer än 80 år har gått sedan Harald Hallén först berättade för svenska folket om ljusen på kyrkogården i Arvika och det är 70 år sedan alla helgons dag blev en officiell helgdag. Sedan dess har traditionen vuxit och undersökningar tyder på att ungefär hälften av Sveriges befolkning besöker en kyrkogård under allhelgonahelgen nuförtiden.
Text: Peter Pasalic Östborg
