Cecilia kommer att åka ut med en patrull, men om dagen utvecklas som den brukar så kommer hon att byta en del mellan bilarna innan dagen är slut, utifrån de behov som uppstår. En dag kan se väldigt olika ut, men polisprästen har ett antal huvuduppgifter. Hon följer med vid dödsbud, särskilt när det är svåra situationer som exempelvis suicid. Det kan handla om tillfällen där människor behöver extra stöd, som vid en sprängning eller brand. Hon finns också där som samtalsstöd för poliserna. Det kan handla om att prata om dagens händelser och tuffa saker som man har hanterat. Men det kan också vara vid extraordinära händelser som behovet av samtal ökar.
– Ibland kan behoven uppstå när man kanske inte tror det. Man har åkt på nio vanliga ärenden och sedan får det tionde bägaren att rinna över, utan att man var beredd på det.
Cecilia har inte jour fullt ut, men alla kollegor hos polisen vet att de alltid kan ringa henne. Ofta går det att lösa. Som polispräst är man tillgänglig för sörjande, för brottsoffer, för poliserna och ibland även som stöd för vittnen. Det kan handla om samtal för att hantera vad de sett eller oro inför att vittna. Som präst har Cecilia absolut tystnadsplikt. Hon kan alltså inte dela något av det hon får till sig med någon annan.
– Jag får ofta frågan ”men vem tar hand om prästen då?”. Det är klart att man ibland får mycket att bära. Men jag ser det inte som att det är privatpersonen Cecilia som gör det, då skulle det nog blir för tungt. Det är i rollen som präst och kyrka jag gör detta. Och som troende ser jag det till sist också som att någon alltid är med mig i det, att något större stöttar och bär.
– Jag minns en familj som jag stöttat i sorg, de sa att ”polisen borde alltid ha med sig en Cecilia”. Det kan kanske låta skrytsamt, men jag ser det inte som att det gäller just mig, utan min roll.
I sin roll möter Cecilia människor av olika trosinriktningar eller de som inte tror alls. Det brukar aldrig bli något problem. Ibland får hon förklara att hon inte är där för att missionera, utan som en medmänniska. Ibland hjälper hon personer att komma i kontakt med sina trossamfund. Men oftast går det bra att hon på något sätt kan vara där som ställföreträdare för alla religioner eller ingen alls. Som präst har hon stor erfarenhet av att stötta människor i sorg. Hon har också mer tid och möjligheter när hon stannar hos exempelvis en familj efter att poliserna åkt.
– Polisen är såklart också väldigt bra på att finnas där för människor i kris och har all rätt att ta ur öronsnäckan och stanna kvar. Men samtidigt vet de att nya saker händer och att kollegorna får mycket att göra. Jag kan stanna kvar utan stress och även hålla kontakten. Det kan vara en lättnad för poliserna som jag åkte med att kunna få veta hur det gick. Vid några tillfällen där det handlat om dödsfall, har jag också lett begravningsgudstjänsten senare. Det kan bli en trygghet i sorgeprocessen.
Cecilia funderar lite och säger sedan,
– Jag har inte samma regelverk som många andra inblandade att hålla mig till. Polisen och socialen har till exempel sina möjligheter men där det blir glapp kan jag hjälpa till. Där samhällens skyddsnät inte riktigt håller. Jag säger ibland att jag går i samhällets mittfåra. Men man kanske också kan säga att jag får stötta i samhällets diken. Det är ett annat svar på frågan om hur man orkar bära tunga saker - att det verkligen känns meningsfullt. Jag kan inte ändra på det som hänt innan jag möter någon i kris. Men från den punkten kan jag göra mitt yttersta för att hjälpa och göra det bästa av utgången.