Predika fred med vapen i hand?

(Ur Spira nr 2 2024)

Jag var med vid en inspelning med historikern Dick Harrisson häromveckan när han talade om den kristna kyrkans hållning gentemot vapen och våld genom århundradena. (Du kan se föredraget på Teotalks.se). Han berättade hur utvecklingen gick från total, radikal pacifism till korståg. Därefter har hållningen svängt genom århundradena.  
Den kristna kyrkan börjar med Jesus och jag har svårt att bortse från hans många uttalanden om att ge sitt liv för andra, förlora sig själv och göra för andra det jag vill att andra ska göra för mig. Går det predika dessa ord med vapen i hand?
Fred är en ödesfråga för världen, men just nu pumpar de allra flesta länder in oerhörda resurser i vapenindustrin. Sverige är medlem i Nato och vi upprustar och förbereder oss för krig. Jag förstår att det är nödvändigt och att det ena beslutet leder till det andra. Men jag skulle önska att diskussionen också skulle få handla om hur vi får fred, hur gör vi för att närma oss varandra? Hur kan vi lägga dessa pengar på utveckling av demokrati och fattigdomsbekämpning i stället? 
Jag kanske är naiv, men jag tror att det är olika slags naivitet. Det är naivt att tro att det blir fred när vi står med vapen i hand. Jag är också medveten om komplexiteten. Jag vet något om hur svårt det kan vara bara att hålla sams i en familj eller i en grupp vänner eller arbetskamrater. Fred är en ständigt pågående process där vi behöver träna oss på att samtala och försöka förstå den andres perspektiv och samtidigt försöka göra vårt eget perspektiv tydligt. 
Fred är arbete och ständigt lärande. Men det är också en vision för världen som vi i kyrkan behöver måla med starka färger. Vi är här tillsammans. 

Text: Lena Fagéus