Under det gångna året hölls Lutherska världsförbundets generalförsamling i Krakow, bara någon timme från gränsen till Ukraina. I skuggan av kriget var det starkt att få träffa lutherska syskon från hela världen i bön för fred och rättvisa.
Sverige har under en lång tid levt i ett fredligt sammanhang. Det gör att den teologi som vi har är en fredsteologi i fredstid. Det är förstås ofarligt att prata om fredsteologi i Sverige och att demonstrera för fred på våra gator. Men vår teologi har aldrig blivit prövad i krigsnära tid. Vi får hoppas att vi aldrig ska uppleva krig i Sverige, men vi har skäl att ”hållfasthetstesta” vår teologi och i tanken pröva den i sammanhang som vi ännu inte varit i.
Kyrkans teologi är alltid en fredsteologi. Oavsett om vi kommer fram till att det finns lägen då självförsvar är berättigat eller inte, måste all kristen teologi börja i freden och ha freden som både utgångspunkt och mål. Men vi har ett teologiskt arbete att göra här.
Jag talade för ett tag sedan med en bekant i ett annat land. Han är ivrig fredsförespråkare och lever i en miljö präglad av pacifism. I hans sammanhang var det till exempel självklart att hans land inte skulle exportera vapen. Men så kom frågan om Ukraina och vapenexport upp. Då bytte hans land och många i hans närmiljö på kort tid åsikter. Hur kan en så omfattande positionsförflyttning ske så snabbt i en så stor och svår fråga? Det väcker misstanken hos mig att det teologiska grundarbetet inte var ordentligt gjort.
Så vad gör vi då? Vi behöver tänka oss in i andra situationer som vår teologi ska hålla för. Vad betyder det, till exempel, att vända andra kinden till i ukrainska Cherson? Vi behöver utföra den typen av teologiska hållfasthetstest. Teologin måste fungera om vi står under attack, ockupation, i självförsvar, eller om vi blir indragna i ett orättfärdigt krig.
Jag var nyligen i Israel och Palestina. Vi var med om en gudstjänst i en synagoga i Jerusalem. Efter fem minuter tvingades vi ner i skyddsrummet när flyglarmet ljöd. Ovan jord firades gudstjänsten med teman som fred, försoning och kärlek. Det var en stark upplevelse. Under jord fortsatte gudstjänsten med samma teman. Det var ett exempel på att man i det judiska sammanhanget hade gjort ett gott grundarbete. Teologin höll i olika upplevelser. Några dagar senare firade vi tredje advent hos vår lutherska systerkyrka i Ramallah på Västbanken. Upplevelsen var densamma här, även om hotet just då inte var riktigt lika överhängande. Gudstjänsten andades temat fred, och försoning och kärlek.
I grunden är den kristna teologin alltid en fredsteologi. Vad vi än säger teologiskt om krig och fred sett ur ett kristet perspektiv, måste vi alltid börja med ordet fred. Utgångspunkten är att vi står vid sidan av Jesus Kristus, för att se det han ser, göra det han gör och säga det han säger.
Fred måste alltid vara rättvis. Men det finns olika sorters fred. Det finns slagfältsfreden, den kalla freden, den framförhandlade freden, den fred där man tagit och givit därför att man vill varandra väl. De senare perspektiven hörde jag mellan raderna flera gånger i det Heliga landet: ”vi vill ju varandra inget ont, vi vill varandra gott.” Det väcker en skärva av hopp.
Det finns några principer som vi kan bära med oss. Någonstans finns alltid tanken med om att vända andra kinden till i en kristen fredsteologi. Det är ingen underkastelseteologi. Det kan vara en stark motståndshandling. Där finns korsets princip om Kristi närvaro i det allra svåraste och där finns uppståndelsens princip. Där finns Kyrie-punkten, punkten i livet där vi inte kan skilja på vad som är rätt och fel, där vi inte vet vad vi ska göra. Ändå står vi kvar.
Att stå kvar och vägra att sugas in i någons våldsideologi är ingen enkel sak, men den är viktig. En av Svenska kyrkans stora uppgifter såväl i krig som i fred är att stå kvar.
Martin Modéus
Ärkebiskop och ordförande i kyrkostyrelsen