Detta är ett referat från ett seminarium på MR-dagarna 2019.
Vad kan vi lära oss av de initiativ som bedrivs på området idag? Vilka praktiska tillvägagångssätt finns och hur hanterar vi eventuell ”beröringsskräck” för frågor som har med religiös tro eller andlighet att göra? Vad behöver förändras och vilket ansvar faller på olika samhällsaktörer? Det var några av de frågor som diskuterades på detta seminarium.
Cecilia Melder har ägnat sin akademiska resa åt att djupdyka i dessa frågor. Hon berättar att WHO (World Health Organization) för ett antal år sedan ville utveckla ett slags mätinstrument för att kunna jämföra människors självskattade hälsa i olika länder. Man definierade då åtta dimensioner som viktiga för den existentiella hälsan:
- Hopp – en känsla av att det nog kommer att gå upp en sol i morgon också, så det finns anledning att hänga med lite till.
- Helhet – en samhörighet mellan det fysiska, mentala och det känslomässiga. Att det jag tänker, känner och gör hänger ihop.
- Harmoni – ett tillstånd av att här får jag vara mig själv. Här kan jag landa.
- Förundran – att kunna ta in världen med barnets nyfikenhet. Att kunna känna förundran över en vacker ros eller vårens första tussilago.
- Mening med livet – att vila i att det finns en mening med varför jag finns här. Oavsett om det är att vara en bra vän eller att ta hand om min hund.
- Andlig styrka och kontakt – att jag ingår i ett sammanhang som är större än jag själv.
- Personlig tro – att jag har en livskarta, inte bara för det jag upplevt, utan också för det som jag ännu inte har upplevt.
- Gemenskap – att känna att jag är del av något större, ett vi. Det kan vara att göra något för andra. Att få syn på sin egen funktion i världen.
Melder menar att om vi kan mäta existentiell hälsa genom dessa aspekter, så kan vi arbeta aktivt genom dem för att stärka existentiell hälsa och därmed människors hälsa i en vidare bemärkelse – både proaktivt och preventivt. Hennes avhandling har bland annat resulterat i en kortlek med samtalskort som utgår från just dessa dimensioner.
Biskop Fredrik Modéus, som i flera sammanhang lyft vikten av att prioritera existentiell hälsa inom folkhälsan, nämner att när han får frågan om vad existentiell hälsa är så brukar han svara ”Man är vid god existentiell hälsa när man är i kontakt med livets stora frågor och hittar ett sätt att tolka dem. Och man är vid dålig existentiell hälsa när man antingen svarar på livets frågor utan att ha kontakt med frågorna, eller frågar utan att ha tolkningsmöjligheter”.
Thomas Sjöberg, som arbetar som sjukhuspräst inom bland annat psykiatrin, berättar hur han för några år sedan var med och startade en samtalsgrupp för inneliggande patienter i en slutenvårdsavdelning. De började använda Cecilia Melders samtalskort och märkte fort hur möjligheten att få prata om ämnen som tillit, hopp, förundran och mening i livet både väckte nya frågor och aktiverade sorg – just därför att de tar upp aspekter av livet som man som inlagd saknar. Genom att få sätta ord på sina tankar och känslor så sätts en viktig process igång.
Arbetet med samtalsgrupperna väckte så stort intresse och nyfikenhet bland personalen att man även startat grupper för denna målgrupp. Dels för att ge dem verktyg och redskap för personlig del, dels för att stärka dem i mötet med patienter. Det har bland annat resulterat i att Region Jönköping numera har inskrivet i ett av sina styrdokument att all personal ska kunna ge existentiellt stöd till patienter i vårdsituation.
Maria Olander, diakon och verksamhetschef vid Sjukhuskyrkan i Uddevalla, berättar hur Sjukhuskyrkan och vården i Uddevalla kommun inledde ett samarbete redan 2004, med syftet att patienter och närstående skulle få möjlighet att komma i kontakt med en diakon eller präst. Det handlade också om att öka kunskapen bland personalen om andliga och existentiella behov. Under 2006-2008 träffade Sjukhuskyrkan all vårdpersonal i kommunen och genomförde en kurs i etik och livsfrågor. Under åren som följt har samarbetet fördjupats och det genomförs regelbundet reflektionsgrupper och föreläsningar på olika teman.
Idag har Uddevalla kommun ett arbete som går ut på att alla personalgrupper inom vården regelbundet ska avsätta tid för reflektion och det finns en person anställd som organiserar, inspirerar och främjar detta. Just nu finns en sådan reflektionsgrupp på temat döden, som syftar till att personal ska känna sig trygga i att möta patienters eller anhörigas uttryck för de existentiella behoven. Olander menar att professionalitet handlar om att kunna möta människor i svåra situationer och våga vara kvar, lyssna och hantera det som händer inom en själv.
I sitt arbete möter Olander ofta vårdtagare i deras hem och berättar att hon då brukar fråga ”Hur är det att vara du, i den här livssituationen som du är i?”. Att bli sedd och lyssnad till öppnar för att våga prata och sätta ord på det man tänker och känner i livet. Då uppstår ofta utrymme för både förundran och en förmåga att känna sammanhang och gemenskap igen.
Helen Larsson är enhetschef för Mobila vårdteamet i Uddevalla, och berättar att det är rätt unikt att det i Uddevalla finns en team med läkare och sjuksköterskor som arbetar enbart med hembesök. Teamet har regelbunden kontakt med olika instanser och Sjukhuskyrkan är en av dem. Larsson berättar om vikten av att se helheten och hela patientens behov, inte bara det medicinska. När de märker att det finns en behov hos patienten att få samtala så kan de förmedla kontakt till Maria Olander och hennes kollegor.
Fredrik Modéus utvecklar ett resonemang om att existentiell hälsa hamnat i debattskugga. Han inleder med att berätta att vi lever i ett sekulariserat land och att sekularisering kan förstås som ett gradvis erövrande att frihet – vi lever inte längre i en tid då det finns en kyrka eller auktoritet som talar om för oss vad vi ska tro eller tänka. Denna del av sekularisering menar Modéus är en positiv process, men tesen inom sekularism att vi som människor klarar oss utan andlighet och tro är mer utmanande.
Modéus berättar hur en kollega till hans fru, som är läkare, uttryckt ”Varför måste vården vara så existentiellt tondöv?”. Hen menade att vårdpersonal ibland har en tendens att inte höra vad det är en patient egentligen frågar efter. Därför är det så viktigt att samtalet om existentiell hälsa får finnas i offentligheten och att samarbeten mellan vård och kyrka kan uppstå, där man drar åt samma håll.
Ett stort problem i vår tid har att göra med religionsfobi som kan stå i vägen för den här typen av samarbeten. I värsta fall leder det till att något som är så djupt allmänmänskligt, det vill säga att vara i kontakt med de stora frågorna och att hitta sätt att tolka dem, exotifieras och blir lite konstigt. Med debattskugga menar Modéus att alla egentligen vet att de stora livsfrågorna hör livet till och är det som gör oss till människor, likväl är det svårt att i den allmänna debatten ta i frågor som har med bekännelse, tro, religiositet och andlighet på ett nyanserat sätt.
Cecilia Melder nämner att det är exceptionellt att vi i Sverige har selekterat den existentiella hälsan till något ”lite udda” då det internationellt sett är helt annorlunda.
På frågan om vem som bär ansvar för att rätten till existentiell hälsa efterlevs så menar Modéus att det i grunden handlar om att hjälpas åt, att stat och civilsamhälle samverkar. Modéus nämner att han brukar sammanfatta kyrkans bidrag med Rummet (kyrkobyggnaderna som resurs), Riterna (livstolkning, när det händer något i livet) och Relationerna (hela erfarenheten som kyrkorna har av samtal på olika nivåer). Vi har olika roller men det viktigaste är att vi samverkar.