.jpg?DoProcessing=&ci=229,500,1901,1069&w=1680)
Phrygius (1620-28) blev Göteborgs förste stiftschef och fick titeln superintendent, året innan Göteborg grundades. I fullmakten hade Gustav II Adolf betonat att åtskilliga nationer skulle komma att slå sig ner i Göteborg. Phrygius räknades till sin tids stora predikanter och var en latinpoet av internationell klass. Skolväsendet i staden intog en viktig plats bland det han fick ordna med.
Den förste stiftschefen i Göteborg var inte biskop, utan superintendent. Silvester Johannis Phrygius utnämndes till kyrkoherde i Göteborg den 26 juli 1619 och fick ”konfirmationsbrev” som kyrkoherde och superintendent över ”de undersåtar, som tillförne i Nylödöse bott hava” den 26 april 1620. Han fick rätt att enligt ”kyrkoordning och kapitelsrätt” behandla ärenden, som inte utan olägenhet kunde hänskjutas till domkapitlet i det avlägsna Skara, men prästvigningarna förrättades till en början alltjämt i Skara.
Till den nya superintendentian lades Askims, Sävedals, Östra Hisings, Vättle, Ale, Flundre, Bollebygds, Marks och Kinds härader i Västergötland, samt för en kort tid också Mo härad i Småland. Axel Oxenstierna synes ha varit särskilt aktiv för inrättandet av en superintendentur i Göteborg. ”Tillkomsten av Göteborgs stift är helt sammankopplad med Sveriges politiska historia under 1600-talet” (Kjöllerström).
.jpg?DoProcessing=&w=550)
Phrygius, som var borgmästarson från Kalmar, blev magister i Wittenberg 1602, och året därpå rektor i Linköping. Till Göteborg kom han närmast från Skövde, där han varit pastor, d.v.s. kyrkoherde, och sedan 1612 superintendent i hertig Johans furstedöme. När hertigen 1618 avled, upphörde även dennas k. furstliga superintendentur. I fullmakten för Phrygius hade Gustav II Adolf betonat att åtskilliga nationer skulle komma att slå sig ner i Göteborg. Därför kunde ”mycket sällsynt förelöpa och sig tilldraga”. Förhållandet till invandrarkyrkorna aktualiserades omedelbart. I januari 1621 begärde Phrygius ett påbud av kungen ”att inge predikanter varken av den Armeniske [d.v.s. arminianska] sekten eller någre andre vår konfessions fiender bliver efter denna tiden medgivit att hålla antingen innan eller utan för Staden någon hemlig eller uppenbar gudstjänst för dem, som nu bo här i Gothenborg eller sig här nedsättandes varda”. Jan Cornelissen Kuijleman, som i april 1621 anlände till Göteborg, höll friluftsgudstjänster med sina landsmän, och en annan arminian höll privatskola, där man sjöng hugenottpsalmer. Även de reformerta kyrkomännen i Holland klagade 1624 över att en kättare skulle vara invandrarpräst i Göteborg, men då hade Gustav Il Adolf redan förbjudit Kuijlemans verksamhet. Phrygius begäran passade väl in i prästerskapets strävanden för att få den lutherskt ortodoxa Konkordieformeln från 1577 erkänd som ”skyddssymbol” också i Sverige. Kuijlemans unionistiska lära var nämligen redan förkastad i Konkordieformeln.
Bland allt som Phrygius fick ordna med i den nya staden, intog skolväsendet en viktig plats. 1624 skrev han till kungen att ”den ene vinkelskolemästaren haver haft den ena, den andre en annan hop. De Holländske barnen äre hos deras Predikant, men de Svenske barnen hava varit hos Stadens klockare, somlige hos en Tysk, somlige hos en harpeslagare, somlige hos en av Kapellanerna, somlige hos den Danske Präst, så att M. Petrus Jacobi, som av den ärevärdige Herren Ärkebiskopen är mig därtill kommenderad, haver icke haft flere än 6 eller 8 analfabetas, varigenom Stadens ungdom är bleven mäkta agalös och fördärvad”.
Phrygius räknades till sin tids stora predikanter. Enligt Wieselgren svarade han en gång på en fråga om sitt namn ”Jag är Magister Silvester, mäster för alla präster”, varpå den frågande sade: ”Jag är Gustav Adolf, Kung i Sverige”. Efter att ha hört Phrygius predika skall kungen dock ha sagt: ”Ert namn är Magister Silvester, mäster för alla präster. I ären det ock.”
Phrygius var humanistisk latinpoet av internationell klass. Under studieåren i Tyskland hade han till och med utnämnts till poeta laureatus cresareus. Möjligen hänger efternamnet Phrygius samman med denna utnämning. Bland hans för sin tid många utgivna skrifter märks också en översättning av berättelsen om Johan III:s dödskamp. Hans svenska vers anses däremot klumpig, och han har liknats vid en ”snäll dansmästare i dalkarlsskor” (Wieselgren).
När Phrygius kom till Göteborg ”var där mest askhögar efter halvbyggda hus” (Wieselgren). Magistraten hade redan 1621 beslutat uppföra en bostad åt superintendenten, men trots påminnelser även från kungen blev det inget av. Phrygius fick Fässbergs pastorat som annex. Den präst som där tjänat i 43 år, blev motvilligt kyrkoherde i Skövde, och Phrygius kunde sedan bo i Fässbergs prästgård. 1627 klagade Phrygius över en långvarig sjukdom som hade ”slagit sig uti händer och fötter”, och begärde understöd för att kunna resa till Holland och få läkarhjälp. Redan följande år avled han.