Med Klingius (1665-71) fick Göteborg sin första biskop, till titeln. Klingius representerade en ny ledartyp och var mer dogmatisk än praktisk.
Den unge, nyskapande och strängt ortodoxe teologen Abraham Calovius fick i närkingen Klingius sin svenske favoritelev, först i Königsberg, sedan i Danzig. Calovius hatade ”kätterska perversiteter”, och Klingius utbildades under Axel Oxenstiernas beskydd för att ”skingra motståndarnas dimmor”. Hans doktorsprov i Wittenberg präglas av en dubbel frontställning mot reformert unionism och ”synkretistisk” lutherdom. Indirekt riktade han sig mot Kristinas och Johan Adler Salvius unionspolitik, och på den westfaliska fredskongressen användes han av Johan Oxenstierna till stöd för den antibrandenburgska politiken.
Axel Oxenstierna sökte 1647 göra Klingius till professor i Uppsala för att trygga en säker ortodoxi, men drottningen uteslöt honom från förslaget. På Johannes Mathires initiativ befordrades eller snarare ”deporterades” Klingius 1650 till superintendent och prokansler i Dorpat (Göransson). När ryssarna 1656 intog staden, miste han all sin egendom och flydde till Stockholm. 1659 gjorde Karl X Gustav honom till biskop av Själland – ett uppdrag som fick ett brått slut året därpå. 1661 blev han kyrkoherde i Riddarholmsförsamlingen, och 1664 valdes han till biskop i Åbo, men ”ursäktade” sig. I början av 1665 fick Klingius välja mellan Reval och Göteborg, och den 17 mars utnämndes han, mot magistratens förslag, till biskop i Göteborg. Den f.d. biskopen hade inte velat ta emot en superintendentur. Dessutom behövde stiftschefens ämbete på grund av stadens tillväxt skiljas från kyrkoherdetjänsten. Men initiativet hade utgått från den av magistraten föreslagne lektorn Jonas Torinus, som sedan förbigicks av Kungl. Maj:t, och istället blev domprost. Så fick Göteborg en biskop, men prästeståndet opponerade sig eftersom det nya biskopsdömet upprättats utan ”ständernas enhällig konsens och samtycke”.
Biskop Klingius representerar i flera avseenden en ny ledartyp. Jämfört med de äldre mera praktiskt ortodoxa teologerna, var han mera dogmatisk. Också som stiftschef gjorde han sig känd som ”kättarmakare”. När han angrep kyrkoherden Friis i Breared för ett litet arbete med utdrag ur en skrift av Melanchton och fick honom avsatt av Kungl. Maj:t, slutade dock historien med att Klingius fick en skrapa av rikskonsistoriet, och Friis blev istället kyrkoherde i Veddige. Efter sin biskopsvigning den 27 maj 1665 i Stockholms Storkyrka av Strängnäsbiskopen Erik Emporagrius intog Klingius en annan plats på samhällsstegen än sina företrädare, och året därpå adlades han Klingenstjerna. Det hjälpte dock inte, när det 1667 inköpta biskopshuset vid Stora Torget två år senare brann, och bostadsfrågan på nytt blev aktuell. Biskopen fick sedan nöja sig med hyresersättning och skaffa bostad bäst han gitte. Först 1776 inrättades ny tjänstebostad i staden.
Häxprocesserna i Bohuslän utspelades till största delen under Klingius biskopstid. Biskopen insattes tillsammans med två präster i den första undersökningskommissionen, men i de båda följande fanns ingen prästerlig representant. Däremot var det en präst, den kände Fredrik Bagge i Marstrand, som 1669 vågade uppträda mot tillvägagångssättet och de lösa bevisgrunderna. Särskilt vände han sig mot vattenprovet, och konstaterade att där Skriften tiger, bör vi hellre följa förnuftet än satan.
När ett biskopsporträtt saknats, har man ibland klarat sig bara alltför väl ur knipan. Enligt Porthan anmodade biskop Lamberg en sonson till Klingius om att förse Göteborgs gymnasium med biskopens porträtt. Då ”utsökte han i klädstånden ett hederligt Prästmans-ansikte, och lät en målare skriva bak på: Zacharias Klingius”. 1910 biföll domkapitlet en begäran om att få kopiera porträttet. En dryg månad senare återkom ärendet: det hade ”numera blivit ådagalagt, att ifrågavarande porträtt ej föreställde biskop Klingenstierna utan en Grill, som i början av 1600-talet inflyttat till Sverige från Holland”. Porträttet föreställer Anthony Grill, som under Gustav II Adolfs regering flyttade från Amsterdam till Sverige och utnämndes till Riks-Guardien. Det restaurerades och överfördes på ny duk 1935 av A. Hällström.
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)