Benzelius (1726-31) var en betydande humanist och grundare av Sveriges första vetenskapliga akademi, Collegium curiosorum. Som biskop var han en flitig visitator och han pläderade för vikten av endräkt. Han ägnade mycket tid åt riksdagsarbete. 1731 fick han transport till Linköping och utnämndes 1742 till ärkebiskop, men hann inte tillträda.
Eric Benzelius intog ”första rummet ibland alle framfarne Svenske Lärde” (Gjörwell). Han var den utgående stormaktstidens mest betydande humanist och den mångsidigaste i sin generation (Lindroth). Med stipendium från Karl XI besökte han universitet i Tyskland, Holland, England och Frankrike, knöt nära kontakt med filosofen Leibniz, och gjorde antika handskriftsfynd i Oxford. Som 28-årig universitetsbibliotekarie vann han världsrykte, och 1710 grundade han Sveriges första vetenskapliga akademi, Collegium curiosorum.
Eric Benzelius var son till ärkebiskopen med samma namn, men prästvigdes först vid 34 års ålder av sin svärfar, Skarabiskopen Jesper Swedberg. Han blev professor i Uppsala 1719, och biskop i Göteborg 1726 från tredje förslagsrummet, med minsta möjliga marginal, men med domkapitlets enhälliga uppslutning, och biskopsvigdes i Uppsala domkyrka 5 juni 1726 av ärkebiskop M. Steuchius. 1731 fick han transport till Linköping och utnämndes 1742 till ärkebiskop, men hann inte tillträda.
Trött på det akademiska livet, flyttade Benzelius för första gången från Uppsala, när han 51-årig utnämndes till biskop. Han konstaterade att ”i Consistorium i Göteborg hade jag aldrig någon sorg, mer än då vi togo avsked av varannan”. I stiftet gjorde han sig känd som en flitig visitator. Omkring 1720 hade pietistisk påverkan visat sig i Örby, och biskopen frågade vid visitationerna om det fanns någon ”som oroar Guds församling med skadliga nyheter, biläror eller förargligt leverne”. Han gjorde statistiska utredningar om befolkningsförändringarna och uppmanade prästerna att göra uppteckningar om sällsamma händelser. Särskilt intresserad var han av Örgryte kyrka, som han trodde fått sitt namn av S:t Sigfrid (Örcrypta). Genom en donation lade han 1728 grunden till ett nytt gymnasiebibliotek.
Göteborgstiden inleddes med en familjetragedi. Biskopen skrev: ”Att hus brinner, att skepp sjunker, att sjukdom plågar ens anhöriga, och fader och moder själva, eller ock barnen ligga i långsam sjukdom, eller sveda och värk, är en stor sorg; men intet så stor som när barnen ej 'vandra i sanningen'. Herre min Gud, du vet min sorg. Lindre den för Jesu skull! Hör min dagelige bön och suckan där om!”.
Benzelius anteckningar är oväntat subjektiva från en annars oåtkomlig författare. Den moderne läsaren grips av hans troskamp och dödslängtan. Efter svåra sjukdomar 1730 och 1736 lät han 1737 slå sin medalj med inskriften Cupio dissolvi (Jag längtar att kasta loss). På frånsidan har biskopen lagt av sig skrud, kräkla och mitra. Avklädd och hjälplös skall han segla genom frestelsernas vågor till den säkra hamnen. Detta är märkligt särskilt som Benzelius var den förste efter Uppsala möte som hävdade att kräklan och mitran hörde till biskopens ämbetsskrud och den förste svensk som närmare behandlat successionsproblemet (Kjöllerström).
Eric Benzelius ägnade nära en tredjedel av sina sista två decennier åt riksdagsarbete. Han formulerade ett eget ordspråk: ”Till att göra gagn på en riksdag behövs tre ting: Hälsa, Penningar, och Tålamod”. Hans samhällsideal var den lyckliga endräkten. Det presenterades för ständerna i form av en medalj år 1738, just när den verkliga tvedräkten framträdde där. Innan partiväsendet slog igenom, var han partiman, men när det väl etablerats, försökte han komma loss från dess grepp. Hans politiska principer hörde hemma i 1600-talet (Ryman). Hans oration vid jubelfesten i Uppsala 1721 hade varit en enda lång plädering för vikten av endräkt. Han erkände att reformationen lett till kyrkosplittring, som han kallade ”den olyckliga schismen”. Men det fanns rättfärdiga schismer, och slutsatsen blev att det egentligen var den romerska kyrkan ”som skilt sig från oss” (Aurelius).
Endräktsidealet uppskattades inte av alla. Benzelius beskylldes för att vara jesuit och sofist, falsk, affekterad, konstig eller slipprig. Hans svåger Emanuel Swedenborg uttryckte sin uppskattning medan Benzelius levde, men beskrev honom sedan som draken själv. I konflikter kunde båda parter uppfatta honom som sin vän. Han ville framstå som medlare och fridsstiftare, höjd över misstankar om partiskhet. Han var irenisk till sin natur (Pleijel), och av rädsla för att bli misstänkt för synkretism vågade han inte skriva till en påvlig nuntie om en bokförmedling.
Hans ansvar för angreppet på Ryssland, som slutade med den förödmjukande freden 1743, har varit omdiskuterat. Hans föresats var att hejda krigshetsen, men hans politiska karriär slutade i mörka upplevelser av ett splittrat prästestånd, förolämpningar av uppretade bönder, hattpartiets misslyckande, och ett land nära sin undergång. Vid hans sista riksdag avtog krafterna dag för dag, och han avled strax efter riksdagens slut. Biskopens grav är i Linköpings domkyrka.
Porträttet har felaktigt kallats original, men är en replik (77 x 63 cm) av J. H. Scheffels målning (69 x 52 cm), som hänger på Gripsholm. Andra repliker tillhör Lunds domkapitel respektive Karolinska läroverket i Örebro. ”Contrefait, ganska likt med ögonens livaktighet” (Gothenius).
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)