Så vilsna vi kände oss i början av pandemin, de gånger vi fick mötas. Vi stod på avstånd och blickar möttes. Vi skulle varken handhälsa, kramas eller kindpussa. Nu har vi börjat vänja oss. I sportens värld möts knytnävarna, i EU-parlamentet armbågarna. Någon lägger handen över bröstet, någon annan sätter ihop händerna i en Namastehälsning. Några få vågar sig på en fothälsning. Kyrkvärden gör en lätt bugning och överlämnar psalmboken.
Hälsningen är grundläggande i hur vi kommunicerar.
– För oss har det varit oerhört viktigt att läsa på lite om länderna vi åker till och framför allt hur man hälsar och tackar. Både verbalt och fysiskt, berättar Daniela Nasteska Olsson, som driver resebloggen Discovering the Planet.
– Det är ett sätt att visa respekt för värdlandet, även om man inte kan deras språk. Och det öppnar fler dörrar än man kan tro.
Daniela har besökt ca 60 länder och handhälsandet är det mest utbredda, menar hon.
– Men i Tibet hälsar man genom att sträcka ut tungan! En fin hälsningsvariant är den de har i Tunisien. Böja sig lätt, föra höger hand till pannan, sedan till läpparna och sist hjärtat. Det tycker jag är fint.
Hälsningsceremonier berättar mycket om samhället och den tid vi lever i, men det är tyst kunskap och det finns inte mycket dokumentation om hur det har sett ut historiskt.
Från Bibeln vet vi att romarna kysste varandra som hälsning och munkyss var vanligt på medeltiden mellan likställd adel.
Hos Folklivsarkivet vid Lunds universitet finns en del uppteckningar från slutet av 1800-talet och framåt. I en uppteckning från Skåne 1925 berättar intervjupersonerna hur det gick till förr.
”Det var en fru som kallas ’Hennes Nåd’. När en kvinna kom för att tala med henne, lyfte ’Hennes Nåd’ kjorteln fram. De måste taga fast i kjorteln och kyssa den innan de fick tala med henne. De gamla i fattighuset i Harlösa berätta 1894. Ingen å Hjularöds-gods fick tal med Ryttmästare Toll, utan skulle då han kom ridande först kyssa hans stöfvel.”
Den svenska kulturen brukar beskrivas som anti-taktil. Förr hälsade män genom att bocka eller lyfta på hatten och kvinnor kunde niga och hålla i kjolen.
– Från 1800-talet och fram till andra världskriget var det en mycket stel umgängesritual där flickor fick lära sig att niga och pojkar att bocka. Sverige var då ett land som var besatt av ordning och reda och hierarkier, berättar Jonas Frykman, professor emeritus i etnologi vid Lunds universitet i en intervju i SvD.