Billichius (1671-78) utnämndes till biskop vid 74 års ålder, och ansågs vara en rörlig, arbetsam och allvarsam man. Han fick mycket att ordna upp och det visade sig att han var en nitisk man. Men han visade sig också, genom några kontroverser, vara högmodig och envis.
Lars Billichius var västgöte, studerade i Uppsala, och blev magister i Leyden 1633. Efter att ha varit fältpredikant hos Gustav Il Adolf, blev han hovpredikant, rektor i Mariestad, kyrkoherde först i Filipstad, och 1647-71 i Mariestad. Något val hölls inte efter biskop Klingius död, eftersom det i Göteborg inte fanns någon kyrkoherde eller några konsistorialis som Kungl. Maj:t kunde beordra att ”kolligera vota”. En viss tveksamhet inom rådet mot att utnämna den 74-årige Billichius övervanns med försäkringar om att han var ”rörlig och mycket arbetsam” och dessutom ”en allvarsam man”.
75 år gammal ingick han nytt äktenskap, och bodde sedan i hustruns hus. Genast vid sin ankomst till Göteborg fick Billichius mycket att ordna upp, och protokollen visar att han var en nitisk man. Tyvärr förtages det goda intrycket av stora bråk, där hans sinne visade sig ”högmodigt och envist”. År 1674 förde han process mot klockaren i Tölö, som skall ha sagt att om biskopen vägrade honom sakramentet ”så skulle han stryka kappan av hans högvördighet”. Inte ens en tingsdom om förlikning ledde till något resultat. Bekant är kontroversen mellan Fredrik Bagge och Lars Paschasius, där den nära 80-årige biskopen råkade i våldsamt gräl med den senare.
Vid riksdagen 1675 frågade han om man ”där neder uti orten” skulle bruka svensk eller dansk kyrkoordning. Han tycks ha ansett att kriget mot Danmark motiverade en övergång till svenskt kyrkoskick. Regeringen svarade dock att det vore bäst att ”låta dem bliva vid sin gamla kyrkoordning till dess den nya färdig varder”. Skarstedts uppgift att uniformiteten skulle ha antagits på ett synodalmöte redan 1675 är felaktig, och ledde för en tid forskningen på villospår. I väntan på den nya svenska kyrkolagen inträdde istället ”en så gott som fullständig stagnation” i försvenskningsarbetet (Bogren).
I en likpredikan före biskopstiden uppehåller sig Billichius vid ”1. En enfaldig Undervisning huru man de Döda sörja och begråta skall att Gud där igenom icke förtörnas, vår Näste förargas eller vi själve fördärvas skole. 2. Om de tvänne Ord leva och dö, och på hur många Sätt de i Skriften brukade varda. 3. Huru ingen lever eller dör för sig självom utan HERRanom. Och att Kristus en HERRE är över Levandes och Döda.” Biskop Billichius skall ha dött fattig. Han är begraven i Mariestad.
Oljemålning av okänd konstnär (41 x 35 cm), i övre vänstra hörnet ”Anno 1674”. Möjligen är porträttet målat vid prästmötet detta år. Det skänktes 1776 av kapellpredikanten Erik Fernow i Karlsdal, Karlskoga, till domkapitlet, som ramade in porträttet. 1933 restaurerades det och överfördes på ny duk av konservator A. Hällström. Det anses vara personligt och okonventionellt.
”Biskopen är iförd sextonhundratalets prästdräkt med den breda, nästan till axlarna räckande prästkragen. Den gulaktiga hyn och det gråa skägget vittna om vördnadsvärd ålder. Men de skarpa dragen och de livliga ögonen tillhöra en man, som ännu icke låtit sig böjas av åren. De tala om energi och kraft, något som behövdes hos en biskop i rikets gränstrakter, där meningarna måhända ofta bröto sig och förhållandena satte stiftschefen på svåra prov” (F. Wildte i Stiftskrönikan 1935).
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)