Wallin (1701-02) var överhovpredikant och Karl XI:s själasörjare, med stort inflytande över konungen. Han följde även med Karl XII på fälttåg till Själland. 1701 utnämnes Wallin till biskop i Göteborg, men redan efter åtta månader flyttade han, på egen begäran, till superintendenturen i Härnösand – med bibehållen biskopstitel.
Georg (Jöran) Wallin var ångermanlänning. Fadern var bonde, gästgivare och länsman. När Georg efter sommarferierna återvände till Uppsala för sitt andra studieår, led han skeppsbrott utanför Gävle, räddade sitt liv simmande på en planka, men miste allt vad han samlat. Professorernas hjärtan rördes av hans utblottade tillstånd, och han fick fri spisning på kommunitetet, och kunde fortsätta sina studier till magistergraden.
I april 1680 följde Georg Wallin som predikant vid gardet en avdelning till Kungsör. Karl XI, som vistades på kungsgården, kallade honom att predika där på söndagen. ”Från den stunden var Wallin Carl den elftes själasörjare, vilken han omfattade med aldrig svikande respekt och förtroende” (Tor Andræ). Han blev genast hovpredikant och, efter några år som kyrkoherde i Gävle, 1690 överhovpredikant. ”Hans inflytande över Carl XI skall ha varit mycket stort. Han hade ständigt oanmäld tillträde till konungens person och majestätet inlät sig ofta i förtroliga samtal med sin biktfader” (Andræ). Han författade också en berättelse om kungens sista stunder, som trycktes. Kanske hade Wallin till och med kunnat hindra slottsbranden 1697. Genom den visionäre löjtnanten Ekerot hade han fått två brev som förutsade katastrofen, men tog ingen notis om dem, och vägrade även träffa Ekerot.
Efter att ha följt Karl XII på fälttåg till Själland, begärde Wallin med hänvisning till sin höga ålder och sina avtagande krafter – han var då 56 år – att istället för att följa kungen mot Polen och Ryssland, få återvända hem. På Mikaelidagen 1700 lämnade han kungen och hären i Malmö och tillönskade dem ”Guds heliga änglars medfölje och beskydd”.
Den 5 augusti 1701 utnämndes Wallin av Karl XII utan föregående val till biskop i Göteborg. Fullmakterna innehåller inget om någon biskopsvigning. Han höll ett prästmöte, men transporterades efter precis åtta månader på egen begäran till superintendenturen i Härnösand – med bibehållen biskopstitel. Skarstedt kommenterar: ”Ett märkvärdigt byte, som näppeligen någon annan skulle sökt, än den som drevs av stark kärlek till hembygden, så mycket mer som denna hembygd den tiden nyss förut hemsökts av de gräsligaste härjningar genom Ryssarne”.
Olof Högbergs skönlitterära porträtt av honom i Den stora vreden som svag och hållningslös har inte mycket med verkligheten att göra. Källorna pekar snarast på att han på sin ålderdom höll Härnösandsstiftets tyglar i alltför fasta händer. Men han drabbades också tungt. Den 26 maj 1721 dog hans maka och en rysk mordbrännarflotta hemsökte Härnösand, plundrade Säbrå och brände ner prästgården med biskopinnans bår.
Biskop Wallin d.ä. efterlämnar minnet av ”en karolin, en svensk bondepräst när han är som bäst, en förening av värdigt allvar och folkligt gemyt, sakligt rättfram och flärdlös med en viss ringaktning för invecklade former och säkert också för invecklade tankar, en kraftfull och seg vilja i förening med norrlänningens outgrundliga lugn. Och först och sist: en fromhet, vars djup och äkthet vi kanske underskatta, därför att den hade en stark traditionell och samfundsmässig prägel” (Andræ).
Enligt Skarstedt skall Karl XII till biskop i Göteborg efter Georg Wallin ha utnämnt den föga mer än 30-årige överhovpredikanten Johan Thingwall, ”men det skedde, då han redan låg på sin dödsbädd i Sendomir i Polen”. Det verkliga läget har utretts av Sven Kjöllerström, som slår fast att Thingwall aldrig utnämndes. Inga primärkällor stöder heller Skarstedts uppgift. Att biskop Norrman utnämndes redan elva dagar före Thingwalls död, skulle visserligen kunnat bero på en (likaså obekant) avsägelse från Thingwall, men varken Rhyzelius biskopskrönika, Uppsala universitets matrikel, där Thingwalls son 1713 immatrikulerades, eller Eric Benzelius självbiografi nämner honom som biskop. Den felaktiga uppgiften har hämtats från prosten Fernows Vermelands beskrivning, som inräknar Thingwall bland Värmlands stora söner, men inte ger några källhänvisningar. Den 5 april 1702 hade prästerna i Göteborgs stift fått kungens tillstånd att förrätta val. I valet fick Thingwall och Laurentius Norrman vardera två röster. På domkapitlets skrivelse om valet 26 juni 1702 finns en kanslipåteckning endast om utnämningen av Norrman. Johan Thingwall kan alltså avföras ur Göteborgs stifts biskopslängd.
Oljemålning av okänd konstnär (79 x 65 cm), restaurerad och överförd på ny duk 1934 av A. Hällström. ”Det av en brun peruk inramade ansiktet är nästan skägglöst, blott överläppen skuggas av en liten mustasch, varigenom utseendet något påminner om Karl X Gustafs” (Fr. Wildte i Stiftskrönikan 1935).
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)