Carlberg (1689-1701) vad domprost i Göteborg när han utnämnds till biskop. Han predikade mot reduktionen och var angelägen om katekesförhören. Han höll fyra prästmöten och hans visitationer var av en ny typ, där det inte längre var prediko- och undervisningsfrågor som dominerade. Under hans tid fördes Vikorne kontrakt i Bohuslän till Göteborgs stift.
Johan Carlberg var son till en hammarpatron och borgmästare i Karlstad. Han beskrev sin far som ”en oförliklig Rättrådig man i sitt Ämbete” och modern som ”en Makelös dygdig gudfruktig och givmild Matrona emot de fattige”. 1662-78 reste Carlberg i Holland, England och Tyskland, blev 1665 fil. magister i Leipzig och 1677 promoverad teol. doktor i Giessen, där han också fann sin hustru.
1679 kallades han till domprost i Göteborg, och 1687 till överhovpredikant. Han sökte undanbe sig utnämningen hos Ulrika Eleonora med orden ”Johannes tjänar icke mycket väl att predika på kongl. hov”, men den fromma drottningen svarade ”Jo, mycket väl, ty här är varken Herodes eller Herodias”. Han predikade mot reduktionen så att Karl XI skall ha anmärkt: ”Ni predikar uppror i mine undersåtares hjärtan”, varpå Carlberg genmälde: ”vare sådant långt ifrån mig; min avsikt har blott varit att predika uppror i Eders Majestäts hjärta”.
Till biskop i Göteborg utnämndes Carlberg från första förslagsrummet, och vigdes i Uppsala domkyrka 27 december 1689 av ärkebiskop Svebilius. Samma år föreslog landshövding Schönleben att Vikornes kontrakt i Bohuslän, som sedan 1658 hört till Karlstads superintendentia, istället måtte läggas under Göteborgs stift, ”då mycket ordentligare i allt tillgå skulle än eljest härtill skett”, och Kungl. Maj:t förordnade att så skulle ske efter superintendenten Bromans (i Karlstad) död. Sedan Vikorne 1693 lagts till Göteborgs stift, begav sig Carlberg genast dit på visitationsresa.
Carlberg var särskilt angelägen om katekesförhören. Som domprost tog han initiativ till anställande av en stadskateket. Som biskop kom han i konflikt med magistraten om dennes ersättning. 1696 lyckades han få Kungl. Maj:t att stadfästa en skärpt ordning med katekesförhör fyra gånger i veckan, och fyra årliga kollekter till kateketen. Samtidigt inskärptes magistratens plikt att driva in böter för tredska. Magistraten klagade inte bara över kollekterna, utan också över att borgarna måste skicka bort sitt tjänstefolk på förhör. Landshövdingen betecknade klagomålen som opåkallade, och borgarnas försök att hos biskopen befria drängar och gesäller från förhören, lyckades inte heller.
Domkapitlets sammansättning hade 1680 ändrats så att båda de tyska prästerna tog plats, medan från gymnasiet endast de båda teologie lektorerna skulle få delta. Därmed inleddes en lång strid, som inte bilades förrän femton år efter Carlbergs död. De övriga fem lektorerna ställdes utanför, återinträdde 1694, men först efter en hetsig debatt med de tyska pastorerna, som anförde att undervisningen skulle bli lidande på lektorernas frånvaro och att det var olämpligt att unga lekmän skulle delta i avgörandet av ömtåliga äktenskapsmål. När den tyske pastorn Hermanni 1698 dog, flyttades den äldste teologie lektorn upp till hans plats närmast domprosten. När Hermannis efterträdare placerades efter de teologie lektorerna, uteblev han. När den andre tyske pastorn 1712 dog, uteblev båda de tyska prästerna till dess att rådets utslag 1714 gjorde att den nye prästen intog den anvisade platsen. Genom Karl XII:s förnyelse av Tyska församlingens privilegier 1716 flyttades prästerna åter upp till platserna närmast domprosten. Denna rangstrid blir begriplig när vi inser att det var en tid då äran ofta betydde mer än livet.
Belysande är hur avsättning blev följden för en präst i Abild, som i onyktert tillstånd ”skällt Biskopen för en Calvinist”. Annars beskylldes Carlberg för slapphet, eftersom han endast undantagsvis tog till kraftåtgärder, och Skarstedt menar att han ”synes icke ha varit lika duglig chef som from man”. Han höll emellertid fyra prästmöten och hans visitationer var av en ny typ, där det inte längre var prediko- och undervisningsfrågor som dominerade. Bland annat påbjöds att nattvard skulle hållas åtminstone var tredje vecka samt på högtidsdagar, att kvinnor och män skulle sitta åtskilda i kyrkan, och att vigselring, som inte var obligatorisk enligt den danska kyrkoordningen, ”härefteråt skall brukas”. Om slapphet vittnar knappast visitationsanteckningar som att ”de som avsides från kyrkan bo, skola ändock infinna sig under katekesförhören, både gamla och unga, och skall den långa vägen intet gälla dem till ursäkt, emedan saligheten och Guds ords kunskap bör vara dem så kär, att de icke för lång väg skull måge avhindra sig ifrån sina salighetsmedel, såframt de icke vilja gå på den korta vägen, som till helvetet länder.”
Biskop Carlberg bodde på Burgården, som han köpt redan 1683. Av de fjorton barnen överlevde sex sin far. Han är begraven i Örgryte jämte arkitekterna Bengt Wilhelm och Carl Wilhelm (son respektive sonson), som ledde återuppbyggnaden efter var sin domkyrkobrand.
Oljemålning (83 x 65 cm) av okänd konstnär, restaurerad av konservator A. Hällström 1933. I Göteborgsporträtt av Valdemar Ljungberg och Evald E:son Uggla (skrifter utgivna till Göteborgs stads trehundraårsjubileum genom jubileumsutställningens publikationskommitté XI) anges felaktigt att porträttet skulle föreställa biskop Georg Wallin d.ä.
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)